Ok, i så fall funkar vi helt olika du och jag. Förenklat tror jag att det finns tre sorters musiker, de som ser sitt musikskapande som konst, de som ser det som ett hantverk, och de som helt hjärndött inte bryr sig. Utan några värderingar i det tycker jag inte att jag har så mycket mer gemensamt med de senare två kategorierna än med säg, en tennisspelare eller vad som helst.
De konstnärer som "gör vad som helst" och sen försöker hävda sig ändå med hänvisning till att de är konstnärer har jag inte mycket respekt för. Men jag vet inte många såna konstnärer. Det finns mycket konst jag inte förstår så mycket av, men jag kan ändå förstå att det finns en konstnärlig tanke bakom.
Naturligtvis är det så för mig också till stor del. Vissa låtar låter helt enkelt skit och andra fångar en direkt. Men jag tycker det finns en till nivå, när man sätter sig in i verket och tar reda på bakgrunden till det, referenser i det och så vidare, och där kan det växa enormt tycker jag. Det finns skivor jag har som kanske inte verkar så mycket för världen, eller bara som "konstigt för sakens skull" vid första lyssningen, men när man sätter sig in i vad tanken är med skivan, och bandets bakgrund och omständigheterna kring inspelningen och så vidare, så blir skivan genialisk. Jag antar att om man inte ser på musik som konst så tappar man den dimensionen, och det tycker jag skulle vara väldigt trist.