Det är såhär när kvällen dyker upp som...ja.... Jag kan komma på att jag saknar lite av mitt "gamla" umgänge, Alltså inte det vi har nu. Inget som helst fel på dem ( 🥰 ) men...ptja...mina gamla [musik)polare som tyvärr är utspridda över hela Sverige; en bor i Borås, en annan bor i Malmö och en tredje bor kvar i byn vi växte upp i. Det var ganska najs när vi väl var samlade och det vart musik och garv. Sådär skönt när man bara kunde dra över till kompisen, rycka en glass ur kylen och sätta sig i soffan med fötterna på bordet och bara softa ett par timmar.
På samma sätt saknar jag också Norrköping och umgänget där. Det blev musik, garv och sköna lååååååånga nätter med snack och ännu mer garv. Glömma bort tentor, puckade flickvänner och seeeega föreläsningar för en stund och bara softa bort i en skön vänskapsdimma... Hm.
Nu är allt en sådan stresshets. "Gå dit, gör det, föräldragrupp, tvätt, upp i tid och iväg till joppet, stimma runt där, blodprov, dryga läkare, vårdplaner, patienter, sluta för dagen, gå hem, uppleva tystnaden för att man har glömt att handla (igen), stressa iväg igen, tjafsa lite med någon bekant på stan, handla, hem igen, byta på Moa, natta Moa, gå upp efter 35 minuter, natta Moa igen, tick-tack, inte kunna sova, vara konstant rädd för att någonting ska hända familjen..." osv osv osv
Det är väl det här som kallas att vara vuxen.
Lirar lite gura. Lägger en basgång. Skruvar lite till på OD:n. Fixar ett schysst slap back på RPT-1:an.
Men jag antar att jag måste ha någonting att göra innan jag saknar ihjäl mig efter vår dotter och min förtjusande sambo. De är grymma som fan. Fan i mig, längsta; innan dem var jag ingenting.
Rants of a mad man I guess...
😱😊