DigRules

Man kan i alla fall konstatera att, generellt sett, så verkar det som om längre och färre toner har lättare att uppfattas som att de skulle innehålla mer känsla än de snabbare och kortare tonerna hos folk i allmänhet. Själv tillhör jag dem som uppskattar båda varianterna lika mycket. När det är som bäst påverkar de mig lika mycket, men på olika sätt. Mark Knopfler's smygande toner på "Brothers in Arms" och Yngwie's kompromisslösa solo på "Island in the Sun", till exempel, ger mig rysningar på samma nivå. Snabbhet är lika mycket ett musikaliskt verktyg som ett långsamt vibrato, de har bara olika uttryck och därmed olika effekt. Vissa gillar det ena, vissa gillar det andra, vissa gillar båda...och allt däremellan.

Uppenbarligen har Martin inte någon större fanclub här på forumet, och jag vet inte heller vad han sagt eller gjort för att dra till sig detta hat, men av det jag läst av honom så verkar han vara en av de intressantare på detta forumet i alla fall. Hans betraktelser från resorna i hans innersta mörker och hans slutsatser därav är onekligen lite smått fascinerande att läsa. Jag förstår inte allt och en del håller jag inte alls med om, men tråkigt blir det aldrig. Dessutom, någonstans långt inne i smärtan, finns där en skrivartalang som jag hoppas att han förvaltar och utvecklar.

Ja, det där har jag också märkt, men så där var det redan på åttiotalet. Det talas om tekniska gitarrister när det till större delen handlar om hur snabbt det går. Det fanns många som kunde lira i 200 på åttiotalet, men hur många var det som egentligen var bra? Själv kan jag tycka att Malcolm Young är en teknisk gitarrist på sitt vis...eller är det bara så att han har en god teknik? Både och? Eller inget av dem? Hur som helst är han fantastisk på det han gör...

😄😆 Det är med långa inlägg som med dyra Axe-FX processorer för dig, risken är stor att de försvinner lika fort som de kom. 😉 Ok, kanske lite elak, men det är ju fredag... 🙂

Var den där särskrivningen medveten eller var det...slarv? 😱

Så med andra ord har AD 127 olika velocity-nivåer på sina trummor? Låter imponerande ambitiöst, och kanske lite overkill kan jag tycka då jag vet hur långt man kommer med "bara" 8 eller 16 velocity-nivåer, typ Analogue Drums paketen. Lägg därtill kanske 6 alternativa samplingar på varje (?) velocity för round robin så blir det över 750 samplingar på varje trumma. Mja, jag är väl lite tveksam till att det ligger till så men jag blir gärna överbevisad. 🙂

Det går utmärkt att få till AC/DC-ljud med dagens gitarrprocessorer.

Ingen dynamik? Vad har du spelat med för skit? Det finns dynamik så det räcker i många av mina gitarrprocessorer, så att spela löst eller hårt har sannerligen betydelse för både ton och känsla...

Bara att konstatera att vi är många gamla hundar i tråden... 😄

Vilket precis är en del av poängen i mitt resonemang, dock handlar min fråga mer om det rent ljudmässiga än det musikaliska framförandet.

*voff*

Och på vilket sätt skiljer ni er åt där? Nej, frågan berör hur saker och ting låter i en produktion. Du sa så själv i alla fall...

Ok, fair enough...det är bra att du håller ett öppet sinne och jag menar inte alls att det analoga inte har betydelse. 🙂

Detta kan du säga nästa gång du ser en spegel...för mig är dock detta gamla nyheter.

Nej, du talar om hur man som människa hör en förstärkare i ett rum och hur en mikrofon hör en stärkare när den exempelvis sitter ett par centimeter framför grillen och/eller är multimickad. Det låter som att du kanske bör läsa på lite om inspelningsteknik...i all välmening.

Då är det egentligen två olika saker du talar om.

Är detta ljud du beskriver direkt från stärkaren i rummet eller är det genom en inspelningsmikrofon?

Hur många skulle klara av att få det att låta som första Zeppelin även om de satt i samma studio med samma prylar?

Hur kan du vara säker på att det har så mycket att göra med att det är inspelat på band som gör att han gillar det ljudet? Det kan ju lika gärna vara många andra faktorer som ljudteknikern, producenten, prylarna de använde, studion de spelade in skivan i, etc...

Och för att ta ett tvättäkta amatörexempel så kommer jag fortfarande väldigt tydligt ihåg min extas när jag första gången spelade in på min 8-kanals hårddiskporta, Fostex DMT8-VL, och hörde hur prylarna som man spelade med fortfarande lät som prylarna man spelade med efter att de blivit inspelade på hårddisken. Det är nog den mest inspirerande musikteknologiska upplevelse jag haft hittills, därav orsaken till mitt forumnamn. Digital rules...särskilt för en glad amatör som mig. 🙂

Jodå, det påståendet har man hört...

En länk låter lämpligt och så kan ni fortsätta er diskussion angående detta i den tråden...

En plugg, ja, dem är sådär att lira med, tyvärr. Däremot finns det processorer idag som lyckas riktigt bra med både känsla och möjlig "feedback". Fast nu gällde i och för sig diskussionen ljudet och inte den eventuellt underlägsna spelkänslan... Utöver det, grattis till ännu en titel... ☺️

😄 Jepp! Den Legendariska Värmen! 😆 Dem emulerade alternativen har ju det där "kallt, digitalt sterila ljudet". Alltid lika roligt att höra den kommentaren. - Låter det kallt och sterilt om emulatorerna? Lär dig ratta...för fan. 😎

Jodå, den var betydligt bättre än POD var på den tiden och det var inte förrän när PODxt kom som de klev upp på samma nivå som Johnson, dock så hade Johnson fortfarande något speciellt över sig. PODxt hade den fördelen att man kunde använda den som ljudkort, men jag återvände alltid till Johnson med jämna mellanrum och spelade in med gott resultat. Den funkade riktigt bra ihop med wah-wah också, det är det ju inte alltid som dessa processorer gör. Demoklippen har rejäl komprimering, den låter betydligt bättre i verkligheten.