Fonasteni (på svenska rösttrötthet, på amerikanska voice fatigue) är det du beskriver.
Egentligen har jag själv aldrig i hela mitt liv försökt överrösta bakgrundsljud titt som tätt, typ musik, biofilm, discotek, mässor, vadsomhelst. Men nu när jag är särskilt aktsam i de sammanhangen, så märker jag att just i min familj är det tyvärr det normala sättet att tala med varandra. Jag menar, min familj talar definitivt allra mest när bakgrundsljud sätts på och blir tysta när det blir tyst. Ungefär som undulater i en bur, de agerar ju också så. Så fungerar även en del av mina närmaste vänner uppenbarligen. Dessutom så pratar de dagligen på långa avstånd, från ett rum till ett annat. Så har jag aldrig gjort själv, men nu när rösten är känslig blir det ju ohållbart. Det har fått mig att fundera på om jag haft det så under hela min uppväxt utan att tänka på det. Och jag har också tänkt om de utgör något slags extremfall.
Det måste de göra.
Hörde du förresten intervjun med Loa Falkman? Att de inte fick skratta eller tala i telefon dagen före en viktig föreställning.