Henrik Andersson Vogel

6 dB innebär en fördubbling/halvering av ljudstyrka. Hammock, om du sitter med ett ljud som du känner att du vill skära eller lyfta 24 dB vid någon frekvens, då kan du verkligen börja fundera över hur du har spelat in det. Det låter som ett radikalt misslyckande redan vid grunden. Dessutom tror jag inte att det finns många EQ's som klarar att göra så stora förändringar och fortfarande låta bra. Jag gör nog aldrig större ändringar än 6 dB och när jag ändå gör det är det alltid med en känsla av "shit, här tänkte jag fel vid inspelningen". 90% av mixningen handlar om att ställa volymreglarna på ett bra sätt. Jag vet att jag låter som en gammal gubbe, men Hammock, för helvete – börja från början. Börja med volymreglarna. Får du ihop en mix enbart med dessa? Om ja, grattis. Om nej – då och först då är det dags att fundera över lösningar i form av kompression, EQ och reverb. Hälsningar /Henrik

Ledsen, men det gäller bara att lyssna. Lägg gärna in ett referensspår i Cubase, någon låt du tycker låter bra och som rör sig lite i samma stil som den du jobbar med. Du kommer att få sänka volymen rejält på det spåret för att det någorlunda ska matcha ditt material. Sedan – lyssna. Hur hög är egentligen baskaggen? Behöver sången sådär mycket reverb som du har smaskat på? Etc etc. Måste också säga att det finns gott om fall där jag inte alls använder EQ, eller bara mycket lite – typ någon dB. Hälsningar /Henrik

När jag byggde min studio hade jag hjälp av akustikern Lennart Nilsson. Vi talade lite om det här med parallella väggar och stående vågor. Han menade att icke-parallella väggar i viss mån avhjälpte stående vågor, eller åtminstone inte gjorde dem så regelbundna. Men viktigare är att välja rätt rumsdimensioner (som tidigare nämnts, sämst är en kub, näst sämst är ett rum där något avstånd är jämnt delbart med något annat avstånd, etc). Resonanserna mellan väggarna och golv/tak bör vara så utspridda som möjligt. Det finns flera formler för vilka rumsdimensioner man kan ha för att maximalt sprida ut vågorna. Jag använde mig av en av de vanligaste, 1 : 1,14 : 1,39. Det ska förstås som att om den kortaste dimensionen är 240 cm (vanligt förekommande takhöjd), så ska de andra två dimensionerna vara 273,6 respektive 333,6 cm. Detta är heller inget att svettas ihjäl över, undvik bara de värsta dumheterna så löser det sig fint. Dessutom är det betydligt enklare att bygga rätvinkliga rum...tro mig, jag byggde mitt kontrollrum diamantformat. (Huvudskälet var att spara plats i min ganska lilla lokal.) Jag skulle hellre lägga ned lite extra jobb på akustikbearbetning än på att bygga vinklade väggar. Lyd annars ovanstående råd om helmholzresonatorer, mjuka absorbenter och diffusion. Hälsningar /Henrik

Som andra har varit inne på – då är det ju din mastring det är fel på. Om mixen är bra, och mastringen förstör något ligger ju felet i det sistnämnda. Jag tycker att Lundin ger en bra bild av vad mastering är/borde vara. Mystifieringen av mastering måste upphöra. Det är i inspelningen och mixen allt ligger. Hälsningar /Henrik

Svaret är som så ofta annars att det beror på. Hur viktig är baskaggen för låtens driv? Hur mycket melodispel behöver man höra från basen?

Den verkliga frågan är kanske inte när kompressorn blev till, utan när man började att använda den för att medvetet förvränga det inspelade materialet. Här var inspelningsteknikern Joe Meek en av förgrundsfigurerna. I slutet på 50-talet gjorde han saker som man idag betraktar som standardtekniker – närmikning av instrument, överstyrning av rullband och annan utrustning, och hörbar kompression. Många av hans dåtida kollegor skakade på huvudet åt honom, men den musik han skrev och producerade rönte stora framgångar. George Martin var inte sen att hänga på, och lyssnar du på Beatlesplattor som Revolver (1966) så är de individuella instrumenten ofta kraftigt komprimerade och överstyrda. Disten i gitarrsolot från Taxman lär ha uppkommit genom att man kopplade in gitarren direkt i mixerbordet och drog på gainen på max. Hälsningar /Henrik

Får jag fråga var du mastrar, där det finns en Fairchild? Hälsningar /Henrik

Personligen har jag nog aldrig haft så stora problem med strängljud. Men jag skulle nog i första hand titta på olika strängfabrikat och också tänka Elixir. Om det gäller att rätta till en redan gjord inspelning skulle jag försöka med de-esser. Hälsningar /Henrik

Som andra har sagt kan det finnas fördelar med det, om man har BRA analoga grejer. Men hela tanken ligger liksom högre upp i behovspyramiden, sådant som det är vettigt att titta på först när man har mer grundläggande saker på plats. Hälsningar /Henrik

Det finns digitala prylar som gör saker bättre än några analoga prylar kan, och vice versa. Det finns absolut ingen som helst anledning att gräva ned sig i någon skyttegrav på endera sidan. För att försöka säga något konstruktivt till frågeställaren: Om jag förstår saken rätt befinner du dig på hemmapularnivå, och då tycker jag att du bör fokusera på att förbättra de viktigaste sakerna först innan du funderar på digitalt mot analogt. De viktigaste sakerna är att ha bra instrument och en någorlunda varierad och kvalitativ miksamling – förutsätter förstås att man spelar in "riktiga" instrument. Sedan kommer att få till en bra och pålitlig lyssning. Se till att få sådant på plats, och kör i datorn så länge. Hälsningar /Henrik

Jag tackar, bockar och bugar själv. Trevligt att artikelserien var uppskattad – hoppas att den gör någon nytta också. Hälsningar /HEnrik

Jag vill minnas att jag skrev att jag hittade en ritning på BBC:s webbsida. Vilket innebär att man borde kunna hitta den där... Nå, jag ska inte vara sådan. Här är den: http://www.bbc.co.uk/rd/pubs/reports/1990-15.pdf Ritningen hittar du på sid 6. Jag använde bitar av 45x45 mm regel som jag limmade med kraftig montagelim på en plywoodskiva (typ 22 mm tjock vill jag minnas). Eftersom det är 12 regel-bitar på varje ledd måste plywoodskivans bredd vara minst 540x540 mm, jag gjorde mina 580 mm så att jag hade något att skruva i. Reglarna sågades i storlekarna 50, 100, 150 och 200 mm (motsvarande 1-4 på ritningen, 0 anger en plats helt utan regelbit, där det bara är naken plywood). Eftersom jag gjorde 16 hela diffusorer på detta sätt beställde jag regelbitarna uppsågade och klara från byggvaruhuset. Det blev en hel pall med fyra pallkragar.... Det är väldigt jobbigt att måla dem, så om du ska göra många kan jag rekommendera dig att leva med att de är omålade. Det är också jobbigt att sätta upp dem eftersom de väger uppskattningsvis 10-15 kg styck. Du måste ha flera mycket kraftiga skruvar om du ska hänga dem i taket, och vara säker på att det du fäster dem i håller för tyngden! Hälsningar /Henrik

🙂 Jag tror att "kopplingspanel" är ordet vi letar efter. Jag har dragit kablarna i rör genom väggarna och själv lödat ihop dem med XLR-kontakter i inspelningsrummet. XLR-kontakterna har jag skruvat fast i en MDF-skiva. I kontrollrummet är kablarna lödade direkt till min patchbay och därifrån vidare till mixern. Hälsningar /Henrik

Bob, Jag menar inte att ta ned dig och jag menar inte heller att tala i egen sak (som studioägare) – men lägg hellre pengarna på ett par dagar i en hygglig studio med en erfaren tekniker. Tokrepa så att ni kan få ihop inspelningen snabbt. En sak är att vara hemmapulare, men ska man ge ut en platta tycker jag att ni gör klokt i att själva fokusera på musiken och låta någon annan ägna sig åt ljudet. Ni kommer att få tillgång till bättre prylar, och framförallt en person som troligen kan undvika de värsta nybörjarfelen...vilket ni inte kommer att kunna göra. Det tar tid, mycket tid, att lära sig spela in bra. Hälsningar /Henrik

Du har inte nämnt det viktigaste: Själva basen, strängarna och inte minst den som trakterar instrumentet. För "snyggt, runt" basljud skulle jag rekommendera dig att satsa på et bra set slipade strängar (inte Jams, jag har provat och de var förskräckliga). För att få defintion och närvaro gäller övning...för detta sitter i fingrarna. Sedan är det ju så att SM57/58 inte når avgrundsdjupt ned i registret, så om detta är ditt enda alternativ vad gäller mikar skulle jag satsa på line (eller åtminstone en kombination av line och mikad stärkare). Kom ihåg också när du mixar att det inte i första hand är det allra lägsta frekvenserna du bör framhäva, de har du oftast tillräckligt av ändå. Men mycket av det som upplevs som botten ligger runt 100-150 Hz, och det som gör ett ljud runt med kropp ligger runt 200-400 Hz (frekvenser som det ofta finns ganska lite av i oslipade strängar). Lycka till! Hälsningar /Henrik

Jag kan ta de där tusenlapparna, även sedan du begagnat dem... Pengar luktar ju inte, och gör de det måste jag ändå ta dem just nu. Hälsningar /Henrik

Fattar egentligen inte varför du ställer frågan vad som är en bra inspelning när du själv tycks sitta inne med sanningen? Det måste väl vara tillåtet att ställa en fråga även om man själv sitter inne på sin egna uppfattning till svar? Jo, men jag tycker mig höra en underton som jag så väl känner igen från hifi-världen: Det finns ett objektivt riktigt sätt att spela in och lyssna på musik. Att lyssningsanläggningen bör vara så objektiv och ofärgad som möjligt, det är jag enig i. Men att allt som inte fångar någon sorts dokumentär verklighet vad gäller musikinspelning skulle vara "fel", det kan jag inte köpa. Och jag kan framförallt inte köpa att det inte är en subjektiv uppfattning. Jag menar nu inte att du direkt gett uttryck för denna inställning, men eftersom jag känner igen dig från Faktiskt.se, så har jag mina fördomar... Hälsningar /H

Fattar egentligen inte varför du ställer frågan vad som är en bra inspelning när du själv tycks sitta inne med sanningen?

Inte helt säker på att jag greppar skillnaden... Javisst, men min poäng är att denna mentala resa kan underlättas av en "onaturlig" inspelning – och i vissa fall hindras av en mer dokumentär inspelning. Se min jämförelse med Stjärnornas Krig. Jag är inte intresserad av att förflyttas till rummet där skådisarna befinner sig, jag vill ju ut i jjymden! Absolut – en duktig skådisensemble kan ju förflytta publiken till rymden eller någon annanstans helt utan effekter – liksom en duktig musikerensemble. I det fallet är det ju filmarens/ljudteknikerns uppgift att inse att det inte finns något att tillägga. Min generella poäng är iallafall att jag tycker att musik bör få håret att resa sig på armarna, och om detta underlättas av att man tar till olika effekter/mikrofontekniker etc så finns det absolut ingen anledning i världen att låta bli. Hälsningar /Henrik

Låter lite som en motsägelse i mina öron. Det senare framstår som en regel, vilket man alltså enligt det första skulle undvika. Vad gäller jämförelsen med film, och tanken att man har misslyckats så fort man som lyssnare tänker på inspelningen: Jag håller med, men detta innebär inte att man inte kan spela in på "onaturliga" sätt. När man upplever att själva inspelningen står ivägen för musiken, det är när de inte står i samklang – när inspelningen ger känslor/upplevelser som står i strid med de känslor/upplevelser musiken vill ge. Precis som klipp, ljussättning etc förstärker skeendet och dialogen i en film, kan även en ljudinspelning förstärka uttrycket i musik och text. Och förstöra! Det är ju här som skillnaden blir tydlig mellan dåliga och bra ljudtekniker, de bra gör inspelningar som smickrar det inspelade materialet. Det gör att jag inte håller med om att alla goda inspelningar har det gemensamt att de förflyttar inspelningen till det rum där den gjordes. En god inspelning kan lika gärna förflytta lyssnaren till himlen, helvetet eller något däremellan – beroende på vad musiken dikterar. Om vi ska fortsätta jämförelsen mellan film och ljud, skulle rent dokumentära ljudinspelningar kunna liknas vid filmad teater. Man ställer bara upp en kamera framför scenen och låter skådisarna jobba. Ibland är det ju helt rätt, t.ex Lars von Triers Dogville är ju i stor utsträckning gjord på det sättet och det är ju en helt fantastisk film. Men de flesta filmer skulle nog kännas ganska fattiga om de gjordes på det sättet. Stjärnornas Krig skulle nog inte vinna på någon Dogma-grej, om man säger så... Hälsningar /Henrik

Blir inte resultatet då ett "grötigt" eko? Varför inte dämpa isället? Det är klokt att dämpa ytorna mellan högtalarna och dig - sidorna, taket och golvet. Men bakom lyssningspositionen kan det vara bra att låta rummet klinga lite, eftersom du annars får en onaturlig dämpning och dessutom tenderar att slaska på med för mycket reverb. Så ytor bakom dig bör vara diffuserade i görligaste mån. Viktigast är rakt bakom nacken. Hälsningar /Henrik

Du har helt rätt i att basfällor gör sig bäst i hörn, samt i skärningar vägg/tak. HH-resonatorn arbetar ju just med en trång passage in i en tät och dämpad låda, så som du beskriver att ni har på ditt jobb. (Vad är det för jobb? Låter spännande). En konstruktion med mjuka absorbenter (min-ull, akustikskivor etc) har vad jag vet inget speciellt namn. Jag menade verkligen inte att starta någon "pissing match" om vem som vet mest om akustik! Peace, Henrik

Precis - att inte använda The Flavour of the Month är en integritet som man nog bör ha som inspelningstekniker. Det där är lite både-och, tycker jag. På ett sätt tycker jag inte att det definitionsmässigt är fel om musik låter daterad. Sådär lät det då, såhär låter det nu. Samhället ändras, vi ändras och det är inte konstigt om musiken speglar detta. Jag har liksom inte lust att sitta och försöka oroa mig för vad jag ska tycka om 20 år eller ens i nästa vecka. Frågan är om det ens är möjligt att göra något som inte är daterat. En annan fråga är om inte själva den idén att man bör göra något bestående är daterad?! 😄 Hälsningar /Henrik

Det har tyvärr en del andra nackdelar...det är ju si och så med värme och inbrottsskydd till exempel. 🙂

En diffusor är en reflekterande yta som sprider ut reflexerna maximalt i tid och vinkel. En slät vägg ger en reflex som en örfil, en diffusor ger en reflex som en ... dusch. Budgetdiffusorn är en bokhylla med lite olika saker slumpvis utspridda. Icke-budgetdiffusorn är en konstruktion som använder matematiska beräkningar för att åstadkomma så stor spridning av reflexen som möjligt. Det senare kan man också göra en mindre seriös variant av, om man sparar överblivna små träbitar och bara limmar på en skiva som sedan fästs på väggen eller var man nu vill ha diffusion. Om du kollar in min webbsida ser du mina diffusorer i bakänden av rummet. De ser ut som Manhattans skyline ungefär. Hälsningar /Henrik