Veckans pluggtips: Audiority Space Station UM-282

Vissa studioenheter har blivit gigantiska klassiker som “alla” använder. Andra har en klunga dedikerade anhängare men också en oförstående omvärld som inte alls ser tjusningen. Företaget Ursa Majors mest kända enhet Space Station är en digital eko- och reverb-enhet som nog hör till den senare kategorin. Tack vare det italienska företaget Audiority kan du själv ta reda på vad du tycker, de har nämligen gjort en pluggversion av Space Station. Själv tycker jag mycket om den – även om jag hade kunnat önska en lägre inlärningströskel – och därför är den denna veckas pluggtips.

Vad är ett delay egentligen?

Låt oss först ta ett steg tillbaka och fundera över vad en ekoeffekt, ett delay, egentligen är. I sin enklaste form har en ekoeffekt en enda fördröjningslinje, alltså den del av effektenheten som skapar en fördröjd kopia av det inkommande ljudet. För att få fram fler än en ekostuds kan den fördröjda kopian matas tillbaka in i fördröjningslinjen och på så sätt ge flera upprepningar. Detta styrs med det reglage som vanligen kallas Feedback.

Ett multitap-eko innebär att det inte bara finns en utan flera individuella fördröjningslinjer, vilket ger ett mer komplext ekomönster. Det finns också multitap-ekon där ekostudsarna från en viss fördröjningslinje kan matas tillbaka in de andra fördröjningslinjerna. Det ökar förstås komplexiteten ytterligare och man kan snabbt närma sig reverb på det här sättet.

Multitap-eko är inget nytt koncept. Om jag inte är felunderrättad var Watkins Copicat den första ekoenhet med multitap-funktion. Det var ett bandeko som kom ut i början av 1960-talet och hade tre olika uppspelningshuvuden. På 1970-talet gjorde de digitala effekterna sitt intåg och flera företag släppte digitala ekon och reverb. Ett av dem var det lilla företaget Ursa Major, som lanserade sin Space Station SST-282. Den var ett multitap-eko som för sin tid var mycket avancerat.

Audiority Space Station UM-282

Space Station är uppbyggd kring tre huvudsakliga block. Det mest centrala är det som kallas Audition Delay. Det består av åtta separata fördröjningslinjer där de med udda nummer sänds till vänster utgång och de jämna till höger. Tiderna kan inte väljas fritt, utan användaren får sexton olika ekomönster att utgå från, där fördröjningslinjerna kombineras på fabriksinställda vis. Dessa mönster väljs med hjälp av de blå tryckknapparna längst ned på enheten. Däremot kan ljudstyrkan på de olika ekostudsarna justeras parvis med fyra rattar, en ratt styr alltså fördröjningslinjerna 1 och 2, och så vidare. Att ändra de inbördes ljudstyrkorna ger ganska stor påverkan på hur ekomönstren upplevs. De flesta ekomönster i Audition Delay-delen är korta och snabba.

Utgången från Audition Delay-blocket matas sedan in i ett av de två följande blocken, ett reverb och ytterligare ett eko. Man väljer alltså antingen det ena eller det andra med den röda tryckknappen Reverb/Echo. Väljer man Reverb och drar upp ratten Reverb/Echo Feedback får man tillbaka ett riktigt grynigt och grovkorningt reverb som verkligen luktar tidig digital teknik. Det är allt annat än high-end, men mycket karaktärsstarkt och av någon anledning särskilt användbart till syntar, tycker jag. 

Väljer man istället Echo får man just ett eko av väldigt enkel och krusidullfri karaktär. Men det roliga är ju att det mer komplexa Audition Delay matar in i det enklare Echo, som alltså upprepar det mer komplexa ekomönstret. Det visar sig då att man inte behöver så mycket mer för att ett brett leende ska ta över anletsdragen.

Långa, breda, komplexa ekon

Plötsligt har man nämligen skapat längre och väldigt speciella ekomönster som sprider sig brett och fint i stereopanoramat. Små förändringar på kontrollerna ger dramatiska skillnader i resultatet, det är bara att blunda och ratta loss tills man fastnar för något. Ekona är rika på lågupplöst digital karaktär och passar mycket fint till sång och soloinstrument. Tar man det hela ett steg längre och ändrar inställningarna under låtens gång kan man få fram spännande experimentella effekter som passar bra att krydda en låt med.

I Audiority-pluggen är möjligheterna något utökade jämfört med originalhårdvaran. Det eko som heter Echo har i original en maxlängd på 255 millisekunder, men en ratt på pluggen låter användaren förlänga det upp till tio gånger. På samma sätt går det att förlänga Feedback, plus ytterligare några klart användbara funktioner.

Läs manualen

För att få ut det mesta av Audioritys Space Station behöver man studera manualen, lära sig signalflödet och förstå hur de olika inställningarna påverkar varandra. Det är inte superkomplicerat, men en del av mig ställer ändå frågan – bara för att man gör en pluggversion av en gammal fysisk förlaga, måste man verkligen kopiera arbetsflödet rakt av? Det skapades ju i en tid där konventioner kring användning och gränssnitt inte hade hunnit sätta sig. Med moderna ögon känns de därför onödigt krångliga. Vad gäller Space Station tycker jag att det hade varit motiverat att efterlikna ljudet och beteendet, men ge en enklare och modernare användning. Jag tror att fler hade upptäckt hur användbart det är att ha sin alldeles egen rymdstation!

Audiority kostar omkring 700 svenska kronor. Du hittar den här.