Spår för spår: Oskar Skarp med vänner

Oskar Skarp. Foto: Micaela Remondi.

Tack vare en obändig vilja och ett brinnande musik­intresse lyckades Oskar Skarp producera albumet Songs in the tree of life under en period av tio år, trots en nära nog obefintlig budget. Vi har tittat närmare på låten In the music, där en viss Salem Al Fakir medverkar på ett hörn.

Oskar Skarp - Songs in the tree of life (2011)
🎧 Lyssna: Spotify / Apple Music

Letar man efter producenten Oskar Skarp i planetens mest använda sökmotor stöter man snart på ett par uppgifter som framstår som smått bisarra. My little pony – Prinsessan, en animerad film med uteslutande mjukplasthästar i rollistan, ska ha regisserats av en Oskar Skarp. Samma sak med ett annat ponnyepos, God jul med Minty. Nåja, det finns väl fler Oskar Skarp, tänker man.

Den Oskar Skarp vi letar efter är aktuell med sitt första soloalbum, Songs in the tree of life. Produktionen har tagit nästan tio år. Albumet är mestadels inspelat i hemmiljö, på utrustning upphittad i grovsoprum och mixad i ett par Sennheiserhörlurar.

Det låter inte mindre osannolikt än det första alternativet, men faktum är att det är samma Oskar Skarp bakom båda.

Breakdansade som fyraåring
När Oskar Skarp hamnade mitt i den svenska hiphopkulturens vagga hade han nätt och jämnt lämnat sin egen.

– Min mamma var nära vän med Ulla Jones, en gång gift med Quincy, och jag lärde mig dansa breakdance av Quincy Junior i Kungsträdgården under den allra första vågen. Då var jag kanske fyra år.

Oskar säger att han alltid har dansat sedan dess, fast kanske inte i traditionell mening.

– Jag kan helt enkelt inte stå stilla när jag hör musik som svänger.

I mellanstadiet lyssnade Oskar på A Tribe Called Quest och Eric B Rakim och dj:ade på klassdiscona, men på högstadiet byttes hiphopen mot hårdrock. Oskar lät sig inspireras av en klasskamrat, Alex Papaconstantiou, som sedan själv blev producent för bland andra Stephen Simmonds.

– Jag började spela elgitarr och när man är nybörjare blir det antingen punk eller hårdrock. Guns’n’Roses och Metallica var stora vid den här tiden så jag föll in i den subkulturen under några år.

Tack vare Beastie Boys gled Oskar tillbaka in i hiphopen igen och när han träffade Matte blev det starten på Fjärde världen, Fattaru och Special Blend-crewet. Oskar insåg ganska tidigt att hans styrka inte låg i att rappa utan som producent och han producerade Fjärde Världen, Ison och Fille, Fattaru och nästan hela Masayah-albumet 2002.

Efter Masayah började saker som tidigare fallit ihop falla isär. Han tröttnade på branschen, på hiphopscenen och också på musiken, som han började tycka var lika begränsad som hårdrocken han lämnat ett antal år tidigare. Han bestämde sig för att, som man säger, göra sin egen grej.

– I samma stund som jag bestämde mig för att göra min platta skärmade jag av mig från världen, men hade jag vetat att det skulle ta åtta år att få den klar och sedan ett och ett halvt innan den kunde släppas hade jag aldrig gjort det.

Varje morgon går Oskar ut för att rasta sina dreadlocks. Bob Marley, släng dig i väggen! Foto: Micaela Remondi.
 

”Musiken sitter i huvudet”
Som producent skiljer sig Oskar Skarp markant från mallen, åtminstone när det gäller val av verktyg. Han har alltid gjort sina beats på datorn, inte Akai MPC eller Emu SP.

– Jag kom in på programmering via plugget och att använda datorn som en sampler är ju så mycket mer flexibelt. Musiken sitter ju ändå härinne, i huvudet. Faktum är att jag provade en SP1200 för första gången i mitt liv för två månader sedan.

Hans första dator var en Mac G3, 333 megahertz, och på den producerade han allt från Fjärde Världen till Masayah.

– När den var avbetalad och klar hade den kostat mig 36 000 spänn.

Förutom datorn hade Oskar en trasig elorgel och en elgitarr, men ingen förstärkare. Utrustningsnivån har sedan varierat lite med åren men prylarna har aldrig varit någon prioritet. Den Macbook Pro Oskar har nu är till exempel hans tredje totalt, efter G3:an och en G4 Powerbook.

En låt som överlevt alla tre maskinerna är den äldsta på Songs in the tree of life: Hold me down.

– Den är det bara akustiska instrument på. Till exempel är basslingan en akustisk gitarr som är pitchad en oktav nedåt. Jag gjorde precis samma sak på Masayah och jag har också använt ett annat trick därifrån, att spela in ackordföljden baklänges och sedan vända på den.

Hold me down är från 2002, vilket inte är samma sak som att den blev klar då. Salem Al Fakirs stråkar kom inte på förrän 2004, ett år Oskar kände att albumet var på väg på riktigt och ökade takten. Attacken mot toppen blev dock kortlivad. 2005 tog pengarna slut och det, i kombination med att artister inte dök upp som utlovat, gjorde att projektet tappade fart.

Sökte jobb som ljudtekniker
2005 kom adressen Söder Mälarstrand 45 att spela en viss roll i Oskar Skarps tillvaro. Han hade börjat på Rytmus, som låg på våning 8 och 9. På våning 7 flyttade nu AF Kultur in, där Oskar var inskriven, och via dem blev ett ledigt jobb som ljudtekniker på KM Studios i bottenvåningen utannonserat.

– Jag hade inga tankar på att söka. De var självklart ute efter en riktig ljudtekniker men min flickvän övertalade mig.

Oskar fyllde i blanketterna och beskrev vilka inspelningsprogram han behärskade, men det var först när han blev kallad till en intervju som han begrep att det handlade om att dubba röster till animerad film.

– Fan, jag är ju totalfreak på animerat, har alla Disneyfilmer på dvd och tror mig om att verkligen förstå vad animerad film går ut på.

Oskar fick jobbet och tack vare att dagarna nu fylldes av att dubba film blev det inget gjort med plattan det året. Och inte mycket nästa heller. Först 2007 kom arbetet igång på allvar igen.

Åkte hem till Salem
In the music började med att Oskar tog med ett beat han hade spelat in med en shekere och en marraca hem till Salem Al Fakir. Året är 2005 – Salem är ännu inte sajnad och bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Hos familjen Fakir fanns en flygel, ett trumset, en Nord Lead och en trasig Arp-synt.

– Vi hade gjort en del grejor tillsammans tidigare och Salem tyckte beatet lät fett och ville lägga trummor direkt.

Vem som bestämde att det bara skulle vara kick och hihat minns Oskar inte idag men Salem satte beatet snabbt – hans kick och hihat-spel här är faktiskt värt en omväg – och ytterligare ett med virvel som Oskar sparade till låtens andra del. Oskar gjorde en loop på det första beatet och Salem började spela flygel till. När Oskar kände att han hade hittat rätt satte Salem ytterligare två spår ovanpå det första.

Nästa grej var basen. Salem spelade en Nord Lead-slinga som var helt hemma så när som på ljudet som Oskar inte var säker på men man packade ihop och Oskar lämnade In the music i hittegodset ett tag.

Ett år senare togs tråden upp igen i en replokal under jord i korsningen Kungsgatan-Drottninggatan med Linn och Stefan Segolson på sång.

– Linn är Stockholms best kept secret och hon och Stefan bara stod och improviserade på var sin sida om micken och jag bara ”reccade” hela tiden. Jag arrade upp det efteråt men de gjorde rätt saker hela tiden.

Efter sångpåläggen var låten nära men inte helt i mål och när Salem Al Fakir var i KM-studion för att lägga keyboards på några andra spår bad Oskar honom att göra om basen med en Korg Polysix som Oskar hade lånat.

– Salem gillade Nord Lead-ljudet bättre men jag kände mer för Korgens analogsound – 99 procent av plattan är helt analog – och i samma veva bad jag honom att också lägga lite sång på det sista partiet.

Efteråt dubbade Oskar till Salems sång med sitt Ackuset-eko.

– Lee Perry är en av mina absoluta förebilder. Han lyckades skapa ett helt eget sound med extremt begränsad utrustning.

När Salem Al Fakir gjorde sina spår på Songs in the tree of life var han osajnad och mycket yngre än han är på bilden. Foto: Micke Grönberg, SR.

Ett kompisprojekt
Ska man sammanfatta Songs in the tree of life kan man slå in två saker i paketet. För det första att det har varit ett kompisprojekt från början till slut. Eller som Oskar uttrycker det: ”For the löööv, liksom”. Även artister som normalt tar bra betalt för att låna ut sina tjänster till andras produktioner har bidragit helt gratis. Det enda undantaget var den brasilianske dragspelaren som hörs på Hold me down.

– Han är en kämpande brasiliansk musiker och en skitskön snubbe som släpade sina grejor ända från Skogås, så han fick några hundringar. Alla andra har ställt upp hundra procent gratis, utom de som har skrivit låtar som får ”publishing”, och Salem och Christian (Walz), som också får ”co-prod”.

Nummer två har varit ambitionen att inte låta ekonomin, eller bristen på ekonomi, ställa sig i vägen för målet. Oskar Skarp använder inte uttrycket lågbudget utan väljer istället det mer svepande men inte mindre träffande ”Visst fan ska det gå att göra nånting fett av det jag har”. Han har köpt sina datorer och en femtusenkronors ADK-mikrofon men annars är det udda lösningar, lån och fynd från diverse grovsoprum som har bidragit till teknikparken.

– Mina föräldrar har aldrig kunnat stötta mig ekonomiskt – farsan är skådis och morsan är kläddesigner – så från dem har jag bara fått kärlek och inspiration. Men jag spelar hellre in ett halvstämt piano med en keff mick än att jag använder den samplade Bösendorferflygeln från andra sidan Atlanten. Det handlar om här och nu och att det är jag som gjort ljudet. Det har varit fundamentalt för hela produktionen.

Tack vare det civila jobbet på KM-studion kunde Oskar i alla fall välja om han ville mixa Songs in the tree of life i ett par ordentliga monitorhögtalare istället för Sennheiser-lurarna eller datorhögtalarna hemma i köket.

– In the music är mixad i Pro Tools och den första mixen jag gjorde i ett par riktiga monitorer, KM-studions Genelec. Egentligen tycker jag den är sämst mixad på hela plattan men jag lärde mig väldigt mycket på den…

Man hör att han drar lite på avslutningen.

– Och jag får väl tacka skyddsänglarna som var med mig i rummet.

SPÅRLISTAN: In the Music

• Artist: Oskar Skarp
• Låtskrivare: Oskar Skarp, Salem Al Fakir, Linn Segolson
• Studio: Familjen Al Fakirs vardagsrum samt Salems gamla pojkrum, replokalen under Kungsgatan, KM-studion, Oskar Skarps kök och vardagsrum
• Produktion: Oskar Skarp, Salem Al Fakir
• Inspelning/mix: Oskar Skarp
• Mastring: Hoffe Stannow, Cosmos Mastering
• Skivbolag: Baseline Music / Sony Music

Spår 1 Maraccas
– Det här är det ena grundspåret i In the music. Inspelat hemma med en Sony-mick som hör till en rullbandare som jag hittade i en sopsorteringsstation i Gnesta.

Spår 2 Chekere
– Det andra spåret som jag hade med mig till Salem. Också inspelat hemma, men med min ADK.

Spår 3 Kick och hihat
– Inspelat hemma hos Salems föräldrar med mikrofonen i min National Panasonic-bandspelare, en kondensatormick faktiskt. Jag ställde bandaren på golvet och riktade den så att den skulle ta upp trummorna bra.

Spår 4 Kick och hihat
– Spår 3 som är filtrerat för att ta fram mer basfrekvenser. Här har jag använt gamla North Pole. Det enda jag hittade där jag kunde få ut basen så snävt som jag ville.

Spår 5 Kick och hihat
– Trummorna är också, när de kommer igång igen, körda genom en annan kassettbandspelare, en sjuttiotalare från Sony, med en limiter, som jag hittade i min fars exfrus grovsoprum på Tegnérgatan. Kassettbandspelaren funkar inte men det går att stoppa in en kassett och trycka på Rec och Paus och använda limitern och den körde jag trummorna igenom och pressade skiten ur. Länge kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle använda de trash-ade trummorna eller originalet. Det här trumspåret är också kört genom ett fjäderreverb precis innan de försvinner i slutet på första delen.

Spår 6 Bas
– Här har det legat flera basspår. Först Salems Nord Lead-spår, sedan det jag bad honom lägga med Polysixen.

Spår 7 Bas
– Basspåret filtrerat med en Urei 565 Little Dipper.

Spår 7–9 Flygel
– Flygeln hos Salems föräldrar. Inspelad med National Panasonic-micken. Bandspelaren stod på flygeln så att den skulle ta upp hela registret någorlunda jämnt. Jag gjorde inte ens soundcheck innan Salem började spela. Pannat vänster, mitten, höger.

Spår 10–15 Sång
– Linn och Stefan Segolson i replokalen under Kungsgatan. Jag ställde dem på varsin sida om min ADK-mick, som jag hade ställt på rundtagande. Sedan fick de ställa sin egen balans genom att gå närmare eller längre från micken – när balansen satt tryckte jag bara på Rec. Det mesta är från samma tagning. Rösterna är sedan körda genom en portabel JVC-kassettbandspelare som har en funktion som heter ”Super ANRS” som tillför diskant – den fick rösterna att hoppa ut lite extra.

Spår 16 Sång
– Linn och Stefans dubb kört genom mitt Ackuset-eko och sedan en analog phaser som jag inte minns namnet på. Logotypen var grön, röd och blå och den gick på 110 volt. Där finns också en delaysvans som pitchas nedåt, som jag gjorde i Pro Tools när jag mixade.

Spår 17–19 Sång
– Salems sång på andra delen av låten. Inspelat i KM-studion med en Neumann U87. Ett straight sångspår och två med hans dubutflykter genom bandekona. Eftersom Salems röst var inspelad med en annan mick ville jag göra nånting med den, så där gjorde jag ett annat gammalt trick, jag vände på rösten och körde den genom Ackuset-bandekot – det går inte ens att justera hastigheten, det har sex fasta rytmer som man kan använda istället – och det körde jag hans röst genom för att få dub-känsla i det hela.