Thomas "Plec" Johansson: Örat är viktigare än prylarna

Plec med sitt viktigaste verktyg – högtalaren.

The Panic Room låter kanske inte så trevligt när man tänker efter. Tursamt nog är det bättre än det låter, nämligen en masteringstudio belägen i centrala Skövde. Den drivs av Thomas “Plec” Johansson som är en av Sveriges mest anlitade masteringtekniker. Plec, som är född 1981, fastnade tidigt för masteringdelen i ljudproduktion.
– Ja, det var sent 1990-tal som jag på allvar kände att mastering var min grej. Det fanns inte många i Sverige som höll på med det, det var främst The Cutting Room i Stockholm. Så jag nördade ned mig och slukade all kunskap jag kom åt.

Skövde är kanske ingen metropol, men det visade sig vara ett väldigt bra ställe att befinna sig för den masteringtekniker som behövde jobb.
– Vi har ju väldigt nära till Skara där Bert Karlsson drev sitt Mariann Grammofon, så jag blev indragen i hela dansbands- och schlagermaffian ganska tidigt, samtidigt som jag jobbade med mycket hårdrock och metal. Totala motpoler, men ändå med mycket gemensamt. Numera sysslar jag mest med metal och annan aggressiv musik.

Mer tekniskt än kreativt

Plec menar att masteringen ligger i hans natur, även de rent tekniska och mindre glamorösa delarna.
– Jag gillar att ta ett material som är mer eller mindre färdigt och försöka göra det bättre. Sedan är den administrativa delen faktiskt omkring hälften av processen. Det råkar jag tycka är kul, även om det kanske inte är så kreativt att hålla på med metadata och se till att musiken hamnar i de olika format som önskas. Det är mycket viktigt att ha koll på det som masteringtekniker, medan man som mixtekniker kan strunta rätt mycket i det där.

Plec ser alltså mastering som en mindre kreativ och mer teknisk process jämfört med mixning. 
– Jag hör till skolan att en mix ska vara så färdig att jag i princip inte behöver göra någonting. De flesta som sitter och mixar vet vad de håller på med och hur låten ska vara. Det jag främst kan bidra med är en rutin och en riktigt bra lyssning, så att jag kan avgöra när mixen eventuellt kan få problem vad gäller att till exempel fungera i alla upptänkliga lyssningssituationer. Hör jag något allvarligare föredrar jag att ha kontakt med mixteknikern och kunna föreslå ändringar som skulle kunna testas direkt i mixen – sången kanske är lite svag, eller det vore bättre med lite mindre botten i gitarrerna. Finns det möjlighet att fixa det i  mixen är det alltid bättre. Men i andra situationer går det inte, man kanske inte ens har kontakt med mixteknikern utan materialet är som det är. Då måste man jobba med det man har.

Plecs arbetsplats, masteringstudion The Panic Room i Skövde.

Aggressivt nischad

Trots sitt myckna arbete med schlager och lättviktig pop ligger alltså Plecs fokus på hårdrock och annan aggressiv musik. På meritlistan återfinns band som Soilwork, Watain, Dark Funeral, Mayhem, Scar Symmetry och The Halo Effect, men i termen aggressiv musik inkluderar han även hård EDM och liknande. Att det blev stort fokus på mastering av aggressiv musik var inget medvetet karriärsval, berättar han, men visst gillar han själv de hårdare stilarna. 
– Jag gillar black metal och annan hårdrock. Jag kan gilla en sunkig kasettinspelning med någon 90-tals-black metal lika mycket som något superproddat metalcore. Just att gå in och försöka förstå och få fram vad som är den artistiska visionen tycker jag är kul. 

Olika mastering för olika stilar

Många olika musikstilar har det alltså blivit. Har man som masteringtekniker olika angreppssätt på masteringarbetet beroende på musikgenren?
– Egentligen inte. Målet är för mig är detsamma, jag försöker att få musiken att översätta så bra det går på alla tänkbara lyssningsanläggningar och lyssningssituationer. Det ska funka på alla olika system och format. Jag försöker ju medvetet att inte lägga in särskilt stor kreativ input i jobbet och då blir det heller inte så viktigt vilken genre jag jobbar med – även om man förstås ibland får gräva lite djupare. Verktygen är desamma och även om man håller sig inom en viss genre som jazz, så är det ändå väldigt stora skillnader på hur inspelningarna låter. Vissa är väldigt audiofilinriktade, andra har gjorts med ett mer kreativt sinnelag. Att hjälpa en artist med att ta sin vision de där sista 10 procenten är oerhört kul, tycker jag.

Några av Plecs älskade Weiss-enheter.

Vad är ett bra masteringjobb?

Det finns förstås många sätt att se på masteringarbetet och vad som är det egentliga slutmålet. Plec berättar vad han betraktar som ett väl utfört masteringjobb.
– Ur mitt perspektiv handlar det om en musikalisk och teknisk optimering. Det finns både en subjektiv och objektiv målbild. Subjektivt vill jag helt enkelt att det ska låta bättre utifrån mitt tycke och smak. Objektivt handlar det om att få musiken att översättas så bra som möjligt mellan olika lyssningssituationer. En bra master funkar bra i alla lyssningssituationer och så har man förfinat det musikaliska innehållet.

Anpassning till olika lyssningsformat

Lyssningsformat kommer och går. För omkring femton år sedan gjorde de små Bluetooth-högtalarna sitt intåg i många hem och lär idag i stor utsträckning ha ersatt de gängse stereoanläggningarna. Många av Bluetooth-högtalarna är i mono, vilket gör det till ett i högsta grad relevant ljudformat att anpassa sig till. Ur en masteringteknikers perspektiv, hur mycket ändrar sig jobbet i takt med att nya format och lyssningsvanor dyker upp och försvinner?
– Superbra fråga. Svaret är att det inte är någon jättestor skillnad faktiskt. När man utvärderar materialet i ett jättebra system märker man de saker som gör att musiken översätter bättre eller sämre, oavsett lyssningsanläggning. Sedan är det inte bara i masteringarbetet som det avgörs hur bra en inspelning översätter mellan lyssningsanläggningar, utan det är minst lika mycket mixen och produktionen som spelar in. Det måste funka redan därifrån. Har man lagt på jättemycket stereobreddning i mixen riskerar man att saker försvinner när det spelas upp på en monohögtalare över Bluetooth, så är det bara. Det kan jag som masteringtekniker inte göra så mycket åt utan att helt gå emot idén med produktionen och mixen.

De största problemen med mixar

Plec sitter alltså dagligen och finputsar folks musikmixar. Det ger en unik inblick i vilka misstag som återkommer och vad man som masteringtekniker oftast får gå in och fixa. Han framhåller två återkommande problemområden.
– Det ena är bottenregistret. Det är otroligt svårt att få till en bra och korrekt återgivning av basfrekvenserna i ett lyssningsrum och det leder ofta många mixtekniker fel. Där har hörlurar en fördel, de kan göra det lite lättare att uppfatta och separera ljuden i botten. Det andra problemet är i mellanregistret där man helt enkelt behöver komma upp en bit i prisnivå för att få en rimlig återgivning. Sådant som dåliga delningsfilter mellan diskant- och mellanregisterelement kan ställa till det för många, och felbesluten det leder till märks tydligt när man får upp materialet så att man kan höra det på ett bra system. Musikaliskt sett har folk ofta bra koll, det är bra nivåer och driv i mixarna, men man blir ofta lurad av sin lyssning. Även om allting relativt inom mixen fungerar bra är det vanligt att man går fel på helheten. Det bör en masteringtekniker med koll och bra lyssning korrigera, små förändringar här kan skapa den sista nivån av magi.

Att arbeta i hörlurar

Vi nämnde hörlurar, ja. Förr om åren fick man lära sig att högtalarlyssning borde utgöra 95% av arbetstiden när man mixar, och så kunde man eventuellt komplettera det med en snabb koll i hörlurar för att säkerställa att det inte lät alltför mycket knas där. Men numera tycks allt fler mixtekniker lägga en större andel – kanske till och med den största – av sin arbetstid på att mixa i lurar. Vad är Plecs uppfattning om det?
– Jag har suttit väldigt mycket i lurar genom åren och har inget emot det. Men det går till en punkt där jag måste ha högtalare. Jag har inte hört några hörlurar som når den nivå av upplösning jag kan få från mina högtalare. Men det är väldigt beroende av vad man gör, i många situationer räcker det bra med lurar. Har man begränsad budget är det oftast bättre att ha ett par riktigt schyssta lurar att jobba i än ett par undermåliga högtalare i ett dåligt rum. Det finns förstås dåliga hörlurar, så man bör kanske vara beredd att lägga en viss summa på att undvika dem. Det finns inga lurar som har allt, så det kan vara bra att ha några olika som täcker in olika områden. Ett par favoriter är Sennheiser HD-600. De är lite tunna i botten, så man får komplettera med något som har bättre gensvar där. Faktiskt är Apples Airpods bra för att kolla mellanregister och transientsvar. De har så små membran, så det blir en väldigt rapp återgivning av ljudet. Man märker distorsion och konstigheter i transienterna direkt. Lite av samma skäl som många kontrollyssnar i ett par Yamaha NS-10. Jättedyra lurar är heller inte alltid svaret utan det är mest intressant att hitta något som helt enkelt förmedlar den information man behöver.

Fler mixtips

Vi fortsätter på temat kring vad de som mixar skulle kunna göra bättre ur Plecs perspektiv. Utöver teknik och prylar, finns det något mixare oftare borde göra eller låta bli med?
– Jag skulle önska att folk litade mer på sin musikalitet och sina egna öron. Ett vanligt misstag är att man i mixarbetet har lagt på olika effekter på masterbussen och sedan tänker att “det där gör masteringteknikern bättre” och så stänger man av dem innan man renderar ut mixen som ska skickas till mig. Men hela mixen har ju gjorts med de effekterna på och massor av mixbeslut beror på det som har legat på masterbussen under arbetets gång. Då blir det jättekonstigt att stänga av dem. Där önskar jag att folk litade på sin egen åsikt och körde ut mixen så som de tycker att den låter allra bäst. Sedan tittas det för mycket på specar och siffror. Till exempel allt omkring LUFS, hur man får upp sin mix till en viss snittnivå och allt det där. Visst, om målet är att det ska låta superstarkt är det något man bör tänka in redan i mixfasen. Men mätarna är ändå inte hundra procent exakta och akustisk pop vid -9 LUFS kan upplevas starkare än stenhård elektronisk musik vid -4 LUFS. Så det kan man sluta lägga energi på. Det är samma sak kring frekvensinnehållet i mixen, det finns verktyg som ger indikationer om hur ens mix ligger till relativt andra vad gäller frekvensinnehåll – för mycket 200 hertz, till exempel. Det mätaren säger kan ju stämma, men plötsligt sitter man med en låt där det inte stämmer överhuvudtaget. Det är mycket det här med att titta på mätare där jag önskar att folk litade mer på sin egen känsla för musiken och vad som passar materialet man håller på med. Man missar själva poängen med att göra musik utan försöker mäta sig fram till vad det är som är bra.

Loudness och mastering

Det leder fram till det till synes outtömliga ämnet loudness. Sedan loudnessnormalisering blev vanligt i streamingtjänster och andra lyssningsplattformar borde det ju ha blivit mindre intressant att försöka pressa nivåerna till max?
– Jag kom ju in i branschen när loudnesskriget pågick som värst, i slutet av -90-talet. Men idag pressar folk nästan nivåerna ännu värre! Visst, loudnessnormalisering gör att man inte måste. Däremot tycker jag och tydligen en hel del andra att det passar vissa genrer och stilar. I den musik jag oftast jobbar med passar det, det blir mer engagerande när musiken är ganska kompakt och limiterad. Då tycker jag att man ska göra det. Åt andra hållet blir det ju ett problem om man håller musiken dynamisk bara därför att man kan, alltså återigen om beslutet att hålla musiken dynamisk handlar mer om att titta på mätare och inte har med musiken att göra. Det som är bra med loudnessnormalisering är att det inte längre finns någon anledning att pressa nivåerna annat än av estetiska skäl. Man har valet, och det är bra!

Lyssningstips

Vad finns det då för exempel på riktigt välljudande musik? Jag ber Plec dela med sig av några tips.
– Det blir ju lite den här audiofilgrejen. Jag älskar Infected Mushroom, väldigt välproddat. Donald Fagens The Nightfly är fantastisk ljudmässigt. Diana Krall … eller ja, allt Al Schmitt har gjort. Av de mer aggressiva plattorna gillar jag just nu den där amerikanska metalcoregrejen typ Architects, Bring me the Horizon, Falling in Reverse och sådant som Zakk Cervini och andra ungdomar producerar, vilket är mer som elektronisk metal-pop än den klassiska aggressiva metallen. Det är kul när folk tänjer på gränserna. Men att någon har gjort en platta som låter riktigt bra är ju oftast tur, haha! Det är sällan någon producent har gjort en extremt välljudande skiva och sedan lyckats göra om det. Det krävs rätt band, rätt låtar, rätt studio, rätt mix och givetvis rätt master. När allt råkar falla på plats – då får man till en bra platta. Men det är svårt att upprepa. Det är både talang och tur.

Vissa seriösa audiofiler har svårt att lyssna på musik som är dåligt inspelad, även om de kanske tycker om själva musiken. Hur ser Plec på den saken?
– Jag lyssnar definitivt mer på musiken än prodd, mix och master. Eller snarare tycker jag att prodden och allt liksom blir bra om musiken är bra. Jag har nog svårt att särskilja dem. Om man pratar om gammal 90-tals-black metal kan det ju tekniskt sett låta hemskt, men det passar ju också musiken väldigt bra. Är det bra musik blir det som att inspelningen också låter bra i mina öron.

Remastering

Apropå trender är remastering en företeelse som har bitit sig fast. En platta firar 25-årsjubileum, någon får i uppdrag att fräscha upp inspelningen så att plattan kan släppas i remastrad utgåva. Får Plec sådana jobb och hur ser han på det?
– Jadå, det händer att jag får sådant. Ofta känns det inte som att det egentligen fyller något jättebehov, man ljusar till och komprimerar lite hårdare, mest för att det ska kännas nytt. Men visst finns fall där man faktiskt kan göra saker och ting bättre. Jag har gjort en del remasteringar av jättepressade grejer från 2000-talet, där jag alltså istället jobbar för att få in mer dynamik och tvätta bort distorsion. Det blir mer av att man lagar något som pajades av den tidens ljudmode. Men det kan ha sin charm med gamla prylar, jag tycker att man får vara lite försiktig med att försöka göra om historien. Jag lyssnade till exempel på en gammal Dimmu Borgir-platta som är tokpressad och digitaldistar från första ackord till sista – kärleksfullt förstörd av Göran Finnberg på The Mastering Room i Göteborg 2001. Det är nästan bara MIDI-trummor där varje slag har maxad anslagsstyrka … men den låter ju helt fantastiskt ändå! Haha. Det blir en del av grejen. Så när den skulle ges ut i remastrad version kände jag att det väl är bättre att bara låta den vara.

Dags för prylsnacket

Det har tydligt framgått att Plec ser själva lyssningsrummet och högtalarna som sina viktigaste verktyg. Men när samtalet kommer in på vilka effekter och andra verktyg Plec använder visar han sig vara svårstoppad.
– Jag använder Weiss DS-1 och EQ-1 mycket, det är sällan de inte är med. Det är digitala enheter från 90-talet som sedan några år tillbaka också finns i pluggversioner från Softube. Ibland kan jag ha fem DS-1 på en master, mina tre hårdvaruenheter och ett par instanser av pluggen. I och med att aggressiv musik har blivit mer elektronisk med åren känner jag att digitala verktyg ofta är att föredra framför analoga. I den analoga världen finns en viss seghet, det är inte lika rappt och precist. Det passar viss musik, men elektroniska element kan kännas lite segare än de gjorde från början, oftast på ett negativt sätt. Sedan har jag en mall med pluggar jag har samlat på mig under åren. Jag testar mycket nytt som kommer och får tips från kollegor. Men det kan ta ett halvår av testande innan någon ny plugg eller process kommer in i mitt malldokument. Jag vill kolla att den funkar i en stor mängd situationer, plus att många gånger är det så subtila ändringar man jobbar med att det tar en viss tid att internalisera alla små detaljer. Det är en ständig utveckling, men långsam!

Vad finns då i Plecs malldokument? 
– Det är mycket FabFilter. Man skulle ärligt talat klara sig med dem och Weiss-grejerna, men det finns något från de flesta tillverkare i malldokumentet. Vad gäller neutrala och korrekta EQ blir det alltså Weiss, FabFilter Pro-Q 4 och även MAAT thEQorange. Pro-Q 4 har en massa bra tricks och är väldigt intuitiv att använda. Ska man måla med bredare penslar och få in lite mojo kör jag en del Sontec 432 D9D, Lindell TE-100 – bästa diskanten ever! – och även Avalon VT-747. För mastering är valet av EQ och de verktyg man använder för att pressa materialet, alltså olika limiter- och clipper-effekter, det mest centrala. Det finns inga skrivna regler, utan beror mycket på det material man sitter med. Det är inte så ovanligt att något man inte trodde skulle passa visar sig vara just det som funkar bäst! Finns det någon limiter man kan kalla standard idag är det FabFilter Pro-L 2. Utöver den använder jag allt från Oxford Inflator, AOM Invisible Limiter, iZotope Ozone Maximizer, Kazrog KClip och Submission Audio Flatline 2. Och så gamla hederliga Waves L2 som faktiskt är grym på att skava av och mjuka till jobbiga transienter, och ge materialet en skön knuff i mellanregistret. De mastering-förinställningar jag skapade tillsammans med Toontrack för EZmix-paketet Mastering III har också några riktigt bra clipping-/limiter-lösningar i sig.

Plec nämner vidare att man ibland dessutom vill använda kompressor – inte bara limiter – för att lägga till karaktär. 
– Jag älskar som sagt Weiss DS-1 här. Även om den är 100% digital så bidrar den med något helt magiskt till väldigt mycket. Här blir det annars FabFilter C2, Waves SSL, bxTownhouse, Softube Tube-Tech CL 1B, UAD Neve 33609 och Elysia Alpha. Alla gör något specifikt som tar fram styrkor i vissa mixar.

Hur är det med processning av specifika frekvensband och multibandsenheter?
– Weiss DS-1 återkommer här igen, den kan användas i ett frekvensspecifikt läge där den ger helt grym kontroll och är oerhört transparent. Den är i mitt tycke den bästa de-essern, vilket ju också ligger till grund för modellbeteckningen. Den enda nackdelen är att man behöver köra en ny instans för varje specifikt band. Annars jobbar jag gärna med FabFilter MB, Waves LinMB, Lindell 354 – den ger både bra kontroll och fantastiskt lim åt en mix – McDSP ML4, iZotope Ozone Dynamics, TC Electronic MD3 och Leapwing DynOne. Det är de som används mest för att gå på och kontrollera eller förstärka specifika frekvensområden.

Naturligtvis finns det även rena problemlösare i arsenalen.
– Oeksound Soothe 2 kan vara jättebra om man använder den försiktigt. Gullfoss är en trevlig intelligent dynamisk EQ som ibland kan åstadkomma väldigt musikaliska justeringar som vore jobbiga att lösa helt manuellt. Stereobreddning gör jag faktiskt inte så ofta, men när det är dags så gillar jag Brainworx bxV3 och Leapwing Stage One. Även stereobreddningen i SPL Vitalizer är riktigt bra.

Och apropå Vitalizer – en sorts exciter – hur är det med distorsion och mättnad?
– Jodå, jag kan absolut lägga till musikalisk distorsion när det behövs och passar. Jag har en del roliga karaktärsburkar till det. Det rör sig ofta om UAD Studer A800 och Ampex ATR-102. Men också Softube Tape, Metric Halo MB MixHead, SPL Machine Head, SSL Vintage Drive, Kazrog True Iron, Black Box Analog Design HG-2, Maor Appelbaums The Oven, Lindell Audio 50 Series och 80 Series, FabFilter Saturn 2, SPL Vitalizer och säkert några till.

Avslutande råd kring prylar

Möjligen känner Plec på sig att det kan låta som att han lägger timmar på att ratta rätt bland alla dessa hundratals pluggar och andra verktyg. Han understryker att han trots prylmängden tycker att det är viktigt att kunna arbeta snabbt. 
– Man får inte hinna vänja sig för mycket vid ett material utan se till att man behåller magkänslan och inte lägger för mycket tid på en specifik grej. Så även om jag har tonvis med pluggar och annat är alla processer utom EQ förinställda att reagera på ett visst sätt bara de får rätt nivå in. Så mitt arbetsflöde handlar mer om att snabbt slå på och av en process för att avgöra om den bidrar och annars snabbt gå vidare. Så alla de här prylarna finns bara därför att de alla gör något specifikt som kan låta fantastiskt på precis rätt grej. I 80% av fallen är det bara rätt val av  EQ, limiter och kanske någon liten sak till som används i hela masteringkedjan. Det som gör den stora skillnaden är erfarenheten och lyssningen, att kunna fatta rätt beslut med bara några få prylar.