Mark Lettieri – prisad gitarrfantom

Mark Lettieri med sin signaturgitarr PRS Fiore. Foto: Brian Friedman.

Om du inte visste det är Mark Lettieri en amerikansk gitarrist, kompositör och producent som är medlem i fusionbandet Snarky Puppy, funkbandet The Fearless Flyers och som dessutom leder sin egen kvartett Mark Lettieri Group. Man kan höra hans insatser som studiomusiker på album som Losing My Religion av Kirk Franklin, Sky Trails av David Crosby och Hiding Place av Tori Kelly. Han har vunnit fem Grammy-priser och hans album Deep: The Baritone Vol. 2 Grammy-nominerades i kategorin Best Contemporary Instrumental Album. Mark är född 1984.

När jag och Mark Lettieri slår oss ner framför varsin dator för en pratstund är han nyss hemkommen till Texas efter en ungefär tre veckor lång Europaturné med Mark Lettieri Group, där jag själv hade det stora nöjet att få spela förband på Stockholmskonserten.

Mark Lettieris första kontakt med musik

Det är med stor tacksamhet som Mark berättar om hur hans musikintresse tog avstamp i föräldrarnas passionerade musiklyssnande och han menar att de tidiga influenserna än idag färgar hans egen musikaliska gärning, som många gånger är en kombination av soul, r’n’b, pop och rock. Han nämner bland annat soundtracken från filmerna Top Gun och The Big Chill, och albumet Sports av Huey Lewis and the News. Även Steely Dan, The Byrds, CSNY och Eagles stod på menyn hemma hos familjen Lettieri. Marks mamma jobbade dessutom med dansundervisning och gjorde koreografier till musik som Weather Report, Herbie Hancock och The Jazz Crusaders. Han utbrister:
– Jag hade verkligen tur! Det är inte många gymnasieungdomar som växer upp i ett hem med Weather Report-plattor.

Sina allra första gitarrlektioner fick Mark av sin pappa som spelade gitarr till husbehov.

Studier och mentorskap

När Mark var redo att utvecklas vidare hade han turen att komma i kontakt med ett par bra lärare i San Francisco-förorten där han växte upp. Den första läraren var en kompis’ mamma som lärde honom öppna ackord, barréackord och olika slagkompsmönster. Nästa lärare visade honom hur tabulatur fungerar och de spelade mycket klassisk rock och grunge.

Under high school-åren fördjupades gitarrintresset ytterligare och Mark kom i kontakt med läraren Gordon Kahan, som själv på 1980-talet hade haft Joe Satriani som lärare. Med Gordons mentorskap, veckovis lektioner under tre år och hårt slit lade Mark grunden för en solid spelteknik och en god förståelse av musikteori. De två håller fortfarande kontakten.
– Jag tror att han är stolt över mig, säger Mark med ett stort och varmt leende på läpparna.

I college studerade Mark jazzgitarr med en lärare vid namn Tom Burchill, de fokuserade mycket på ackord- och harmonilära och Mark erkänner gladeligen att mycket av hans ackordläggning och harmoniska språk kommer från kunskaper han fick via Tom. Ambitionen var aldrig att bli en jazzgitarrist i traditionell mening men Mark ville ändå förstå en del av jazzens vokabulär. 

Det låter som att Mark från unga år hade siktet inställt på att bli musiker, men faktum är att den framtid han såg framför sig var att jobba inom reklambranschen. Musiken var snarare hans backup-plan och vi skrattar gott båda två när han konstaterar att den ursprungliga planen inte gick i lås, men att det trots allt blev rätt bra ändå.

Mark Lettieri. Foto: Hunter Selman.

Gehör, musikteori och notläsning

På tal om teorikunskaper frågar jag hur Marks balans är mellan teori, gehör och notläsning. Gehöret är något som han övat upp över tid och känner en stark tillit till. Likt många andra gitarrister sticker han dock inte under stol med att notläsning inte är hans starkaste kort. Han säger sig ha övat en del noter på sistone men konstaterar att det är sällan som han har hamnat i situationer där han verkligen hade behövt vara en bättre a vista-läsare.
– Kanske har jag haft tur eller så har jag råkat få jobb där jag inte behövt kunna läsa bättre. Vid ungefär 90 procent av studiojobben jag har gjort genom åren har det inte funnits något noterat eller arrangerat för gitarren på förhand. Utan artisten eller producenten har bett om min input kring hur gitarren ska spelas. Oftast lyssnar man igenom låten gemensamt och alla musiker gör sin egen kompskiss.

Men Mark poängterar ändå att om man får möjlighet att lära sig att läsa noter, så bör man göra det – trots att notsystemet verkligen inte är skapat för gitarr. Utöver notläsningen graderar Mark sina teorikunskaper som “medel till avancerad”. 
– Jag vet vad jag sysslar med, konstaterar han med ett leende. Visst finns det musiker som klarar sig utan att kunna någon teori, men i princip är musikteori bara ett gemensamt språk. Du kan säga att det låter funkigt, eller så kan du säga att det är en dorisk skala. Ingen lider av att kunna teori.

Hitta inspiration vid luckor i kalendern

När Mark kommer hem från en turné brukar han kika i kalendern och se om ekonomin tillåter att han unnar sig lite återhämtning. Behöver skattkistan fyllas på finns det ofta möjlighet att boka in jobb med kort varsel. Mark säger att han känner sig privilegierad över att kunna göra det som passar familjens rådande situation.

När luckor uppstår i kalendern brukar han passa på att komponera ny musik. Han berättar att processen ser lite olika ut från gång till gång, men han brukar göra spellistor med musik som han kan hämta inspiration från när tiden och lusten finns att skriva låtar. Det kan till exempel handla om att låna ett groove från en låt, vända ut och in på det och landa i något eget som han sen kan fortsätta komponera kring.

Det kan också hända att inspirationen kommer mest naturligt när både öronen och hjärnan har fått pausa från musik ett tag. Mark säger att han har svårt för att skriva utan att ha bestämt sig för en riktning eller utan att ha någon tydlig vision och målbild. Ibland planerar han in en period för att komponera och brukar då dedikera några dagar åt gången. Mark säger:
– Ibland behöver man rensa systemet på halvkassa idéer för att kunna komma framåt och hitta nya kreativa uppslag.

Mark är tydligen blyg ibland. Foto: Brad Holt.

Lägre register

Mark har släppt två volymer av sitt albumkoncept Deep: The Baritone Sessions varav den andra blev Grammy-nominerad. Som namnet antyder kretsar skivorna kring spel på barytongitarr, en gitarr som vanligen är stämd en kvart lägre än en vanlig gitarr. Jag frågar om han har några speciella tips och tricks för att i livesammanhang balansera två olika instrument där det skiljer så pass mycket i register. 
– Det är lite olika från gig till gig och beror mycket på vilken backline som finns på plats och hur man upplever akustiken i rummet. Ibland använder jag en kompressorpedal för att hålla igen utnivån lite från barytongitarren eftersom den har högre output än mina normalstämda gitarrer. Egentligen är jag inte så förtjust i kompressorpedaler, det är främst för att balansera volymen mellan instrumenten.

Då barytongitarrer stäms så pass lågt finns det en större risk att de konkurrerar med basens register och musikaliska roll. Mark menar att det bästa sättet att hantera det är att ha en tydlig intention för hur instrumenten ska komplettera varandra istället för att konkurrera redan när man komponerar låten.
– Om du har skrivit partierna för att funka tillsammans kommer de göra det också. Det är lika stor risk att bas och klaviatur krockar med varandras register, så om det är ett jammigt parti som inte är tydligt komponerat eller arrangerat måste alla ha stora öron och lyssna in varandra.

Mark Lettieri med sin barytongitarr. Foto: Chad Jenkins.

Utrustning och signaturprodukter

För några år sedan gav amerikanska PRS Guitars ut Mark Lettieris signaturgitarr. Modellen heter Fiore och är en Stratocaster-inspirerad modell, dock med en humbucker i stallposition. Kroppen är i ask och hals och greppbrädan i lönn. Jag frågar lite om hur utvecklingsprocessen såg ut och vilka specifikationer som var svårast att fatta
slutgiltiga beslut kring.

Mark börjar med att säga att den första prototypen inte var jättelångt från det som nu är produktionsmodellen, utan att det snarare var små justeringar som gjordes i flera steg för att både Mark och gitarrbyggaren, som var företagets grundare Paul Reed Smith själv, skulle vara nöjda. Han plockar upp ett exemplar av Fiore-gitarren och visar hur prototypen hade både stall, pickuper, volym- och tonrattar och halsinfästning en aning för långt åt vänster och att det kändes för olikt de Strata-modeller Mark var van vid. Detta ändrades för att göra Mark mer bekväm.
– Det som är bra med Paul Reed Smith är att han vill bygga en gitarr som du älskar, men han kommer inte försöka övertyga dig om att det behöver vara något som du inte är van vid.

Mark Lettieri med PRS Fiore i vitt. Foto: Hunter Selman.

Mark och Paul jobbade också på detaljer kring pickuperna och halsprofilen. De testade en massa olika alternativ för lacken. Gitarren finns nu i vit, svart, ljusblå samt en transparent röd lack.
– Fiore har sannerligen gjort jobbet utmärkt. Men det är inte alls omöjligt att vi kommer tweaka till något framöver, säger han lite kryptiskt med ett snett leende.

Vi pratar lite om andra artister med signaturprodukter och hur det ibland kan kännas lite konstigt när någon som inte förknippas med en viss tillverkares produkter helt plötsligt ingår i stallet av artister med en signaturmodell. Han själv hade spelat mycket på en PRS McCarty 594 innan hans egen signaturmodell utvecklades.

Pedaler

Vi börjar prata om nästa steg i signalkedjan och Mark berättar att han har två huvudsakliga pedalbord, ett större och ett mindre. Eftersom han turnerat mycket på sistone och det är enklare att resa med kompakt packning så har det mindre bordet använts oftare på senaste tiden. Båda borden är uppbyggda kring några overdrive-pedaler från J. Rockett, en fuzz, en phaser, och någon form för reverb och delay. Han kan klara av nästa vilka gig som helst med den mindre setupen, där en TC Electronic Plethora X5 tar hand om både reverb, delay, tremolo och stämapparat. Det lilla bordet blir lite mer ”set and forget” eftersom det är lite trixigt att göra spontana ändringar i stundens hetta under ett gig. Fördelen med att använda det större bordet är att det är enkelt att plocka av och på pedaler utifrån vad situationen kräver. Det större bordet används därför oftare vid studiojobb. Mark har även ett minibord med bara fyra pedaler som han ibland använder med funkbandet The Fearless Flyers.

Mark har också en signatur-choruspedal från Jackson Audio som heter New Wave. Det är en ganska stor pjäs och därför får den tyvärr inte plats på hans mindre pedalbord. Dessutom kräver den 18 volt strömmatning, vilket inte alltid är det smidigaste, men tydligen krävdes för att den relativt komplexa pedalen skulle fungera ordentligt.

Mark har även varit inblandad i utvecklingen av pedalen Melody, en overdrivepedal från tillverkaren J. Rockett. Jämfört med många andra overdrivepedaler som ofta har relativt begränsade tonkontroller har Melody en fullfjädrad equalizer vars sex band kan ge 18 decibels höjning/sänkning per band. När jag frågar om det finns tankar om att vidareutveckla den pedalen säger han lite kryptiskt att det finns idéer och att det ligger på ”att göra-listan”.

Val av förstärkare vid inspelning och livespelningar

När Mark får inspelningsuppdrag som han sköter på distans brukar han använda en Kemper, Neural DSP-pluggar eller ibland en Suhr Reactive Load tillsammans med någon rörtopp.

Live vill han gärna lira på en förstärkare med 6L6-rör. Han får fram sina ljud genom att kombinera pedaler med ett rent grundljud från förstärkaren, så det är viktigt att stärkaren har ordentligt med headroom och kan spela starkt utan att dista alltför mycket. Ofta spelar han på vad backlinefirman kan ordna fram och då brukar hans önskemål vara någon Fender-modell, till exempel Twin Reverb, Hot Rod Deville eller Deluxe Reverb.

För gig eller inspelningar i hemtrakterna där han tar med egen förstärkare brukar han växla mellan en PRS HDRX-topp (en förstärkare som är inspirerad av Jimi Hendrix’ ljud), en handbyggd stärkare från boutique-märket Pure Sixty Four, en Fender Bassman från 1962 och en Fender Concert Amp.

Han brukar inte använda förstärkarmodeller med flera kanaler utan föredrar att använda overdrive- och distpedaler som han menar numera är så bra att han sällan saknar att ha en kokande, överstyrd rörstärkare. I likhet med många andra gillar han kombinationen av mickarna Shure SM57 och en Royer Labs R-121 vid inspelning.