För drygt tjugo år sedan hängde jag ihop med de som kallade sig punkare i Malmö. Själv vågade jag inte riktigt, utan kallade mig ”new-wavare”. Det flesta av mina kompisar var inte alls arbetarungar utan medel- och överklassungar som gjorde uppror mot sina föräldrar och samhället genom att uppföra sig på exakt det sätt man inte ”fick” uppföra sig på. Dvs. se för jävliga ut, skrika okvädningsord till gamla tanter, inte komma i tid till skolan, lägga upp sina Doctor Martins på bussätet och framför allt låtsas som om man inte brydde sig ett skit om någonting.
Jag tror att punken är ett uppror mot en norm, och den normen är det som ens föräldrar utgör och det de gör, säger och tycker. Så var det i alla fall för mig. Och det är väl det enda jag kan uttala mig om.
Idag tycker jag mig till och med se jag att det är ju precis samma sak med beatniks, hippies, discofreaks, hårdrockare och idag hiphopparna.
Missförstå mig inte. Jag tycker det är viktigt att göra uppror mot sånt som man tycker (vet?) är fel. Om inget annat är det ett bra sätt att lära sig att man egentligen vet jävligt lite om hur samer och ting hänger ihop.
Så min fråga är:
Hur kan man vara rebell när ”att vara rebell” är själva normen?