Komplicerat det där egentligen, vårt förhållande till livet och döden. Det handlar ju mycket om det där okända, vad händer efteråt när livslågan slocknat? Samt saknaden efter de som gått bort innan en själv förstås. Saknaden kommer man mer eller mindre över med tiden. Faktumet att vi dansar runt på denna jord blott en liten stund innan det är dags att lämna, skrämmer nog många ganska mycket.
Livet och döden, dessa motpoler. Den ena fyller vi med mer eller mindre meningslösa tid i väntan på den andra, fast det andra det vill vi helst inte tänka så mycket på. Det är en mystisk process det där. Det okända inger fruktan. Ibland har man ju funderat över livets meningslöshet. Vart leder allt egentligen?
Är det så att i döden väntar någon slags bedömning? Sitter det en jury som har koll på alla miljarder människor och utdelar ett pris eller belöning, straff eller lidande, beroende på hur man lyckades i livet? Eller är det bara slut när döden inträffar och belöningen är istället att mänskligheten i stort har förts framåt genom alla människors gemensamma ansträngningar? Den första teorin inger ju många personligen hopp mitt i all förtvivlan och lidande. Den andra blir en mer opersonlig tanke, fast tråkigare. När det är slut så är det slut liksom...
Man ska nog inte lägga för mycket tid på att grubbla på just döden. Den vet vi ju inget om. Kanske ska man stället lägga mer tid på livet. Den känner man ju till någotsånär. Fylla den med njutning och glädje så gott det går. Inte så lätt för alla förstås. Förutsättningarna är inte lika för oss . En förutsättning är samma dock. Döden. Vi skola alla den stigen vandra.