Dark Of Light

Naprapat på det? Nupp på det? Nationalyra på det? Nalle på det? Nobelpris på det? Naanbröd på det? Nackmuskel på det? Nagelband på det? Naiv på det? Nojig på det? Nolltaxera på det? Natti på det..?

Ohja... Och generationerna innan oss. Men vad faen visste vi då? Är det något jag lärt mig så är det att vi inte lär oss speciellt mycket av historien. Det verkar vara en grej att varje generation måste slå huvudet i den finska björken själva för att inse att det där... det där gör ont. Ganska naturligt egentligen. Hur var det inte när vi växte upp? Problemet är ju bara att prislappen för dessa läror för varje generation är högt. För högt. Btw, tröttnar du på att skriva på vårt nationalepos så säg till. Jag vet hur det slutar 😁

Vad var det DG kallade de där... Smilfinkar!

Ser ut som han snyter ut en bajsfärgad nyckel...

🤫

... och ölh.

... jag har cips...

Btw....

... och den bjöd jag på

En sak jag har lärt mig med åren är att demokrati är något som måste bevakas, övervakas och tas om hand. Som ett spädbarn. Det går sååååå fort (som Ni kanske märkt av senare tidens geopolitiska oro) att spola ner allt som våra förfäder kämpat ihop. Det gäller oss alla. En sak jag har lärt mig med åren är att politiker inte är vad den stora massan tror de är. De är en bunt karriärister som råkar ha som jobb att styra landet. Som en sorts biprodukt. Ett skådespel för pöbeln. Medans de skor sig med antingen pengar, makt oavsett vad, för personlig vinning så styr de undertiden landet efter vissa spelregler. Det underliggande är aldrig Sveriges bästa. Det är bara ett skådespel för att vinna mer röster. Mer makt. Mer personlig vinning. Det sker i en symbios. En balansakt som alla är medvetna om aldrig får rubbas för mycket. Vad för mycket är vet vi egentligen inte riktigt ännu. Se bara på maktskiftet nyligen. Det som var innan kanske inte var ett under av perfektion, men det gav oss tydligen grundbulten till det missnöje vi har nu. Vad är det för fel på helvetet nu då!? Jag jobbar där!!! En av mina favorit serier, som jag så på passligt recenserat här. Riktigt välgjort! Har du sett det från början (säs 1)? Bra skit. Med tanke på vår fortlöpande sci-fi roman här (åh, jag väntar andäktigt på Fiddens fortsättning) så ville jag bara länka till det här. Så fullständigt fascinerande!!!!

Det finns rehab.

Åh, semlor har jag ätit för länge sedan redan, men det var nästa års då jag ligger en smula framåt i tiden.

Kallt, blåsigt och ruggigt men ingen snö här. Ännu.

Bysten var nöjd med sin uppdatering. Inte bara kunde han nu inspektera i alla fall de lågt hängande frukterna i lokalerna men även ta sig fram för egen maskin, bokstavlig talat. - De inbyggda larvfötterna är min egen uppfinning, sade Dr Elton stolt. Toppfarten kan enkelt regleras med ryggmärgsimpulser upp till en sisådär 70 km/h... Det small betänkligt i aluminium väggarna i köket då bysten helt okontrollerat drog rakt fram. - He, he... Tja, med lite övning så kanske man till och med kan köra undan snö, konstaterade bysten. Lymmel var föga road av tilltaget, men fann sig efter en stund sig till rätta med installationen. Surrogaten hade närmat sig glasrutorna med de spännande händelserna bakom. Han valde fönsterrutan med månen och Eagle 1. Han stack resolut in sin mekaniska hand vilken han för tillfället förvandlat till ett antennliknande känselspröt med vilken han kunde registrera temperatur, luftfuktighet, vindriktningar samt strålning. Antennen mötte inget motstånd från något glas utan den slank in med en viss visuell förvrängning som följd. Lite som att sticka in handen genom en vattenyta. För ca 150 år sedan hade hans alldeles nyinstallerade talstyrnings enhet från fabriken blivit föremål för en viss förundran i mässen då en av de mänskliga medarbetarna klämt sig illa i handen i en dörr och vrålat "KUKEN" i ren smärta varvid Surrogatens vänsterhand plötsligt förvandlades till något som påminde om en korsning mellan en slagborrmaskin och en massagestav. Sedan dess hade de flesta av dessa impulsiva förvandlingar raderats bort i programvaran men ibland hände det tokerier. - +120° C, joniserande strålning 380 mSv. Ingen bra miljö för er, konstaterade Surrogaten. - PANGKAKSMIX! Fullkomligt vrålade bysten. Han hade hittat ett paket plätt surrogat. Surrogatens antenn förvandlades oväntat till en jättelik ballongvisp och den andra handen till en jätteslev. En surrealistisk smet Surrogat, tänkte androiden. - Nej, hörni, förkunnade Dr Elton. Vi måste vidare. Antingen försöker vi finna bystens sten, portalen där vi kan ordna till den här smeten eller så får vi prova de olika alternativen vi har här. Den tanken skrämmer mig dock. Det är inte säkert att vi hittar tillbaka hit och då fastnar vi kanske i antikens Grekland eller i någon pyramid. Babylons hängande trädgårdar är definitivt INTE ett alternativ då jag lider av hösnuva. Bysten hade blandat till pannkaksmixen med en flaska mineralvatten i en bunke och dragit i sig allt. Nu såg han mest ut som om han precis sugit av en elefant. Det surrade oroväckande från hans nyvunna mekaniska armar, de verkade inte vara smetsäkra.

🥺

- Otroligt, sa bysten. Helt otroligt.... Han betraktade tornet. Den roterande delen lyste i koboltblått. Det blåa skenet kastades upp mot den disiga och fuktdrypande lufthavet och gav således en tysk impressionistisk version av norrsken. Turister från Japan fotograferade häpet det de såg och det var mycket. Sektioner av Düsseldorf var inte lika mycket som hela Düsseldorf men det var alldeles nog för dels de Norrlänningar som hade vant sig vid att en citykärna bestod som mest av en korvmoj och en korsning samt ovan nämnda japaner som inte riktigt hade förväntat sig en så modernistiskt Norrland, om än i bitar. Hur hade detta gått till? En tidsparadox utan motstycke, tänkte Dr Elton. Hade något annat tagit sig genom maskhålet in i nutid, men inte allt. Utan bara bitar av det och varför bitar av det och varför Düsseldorf? - Jag hade en bilstereo en gång, den hette Blaupunkt Düsseldorf, sade bysten lakoniskt. Surrogaten svarade genom att projicera en bild på sagda bilstereo mot en därtill lämplig yta i förarhytten. - Vackert sade bysten och fick något som liknade en tår i ögat. Kassetter.... Autoreverse, snörvlade han fram. - Vi går upp i tornet så får vi en mer heltäckande vy över vad som finns här, sa Dr Elton. - Uppfattat, sa Surrogaten. - Plättar..? Mumlade bysten. Lymmel kramade sig fast runt bystens hals. Den cirkulära världskartan bestående av speglar välkomnade de när de steg in genom entrédörren. Hissen fungerade alldeles utmärkt men när de steg ut på 168 meters höjd i det som egentligen skulle vara det roterande stycket med sin imponerande utsikt blev de överraskade. Utsikten var varken av Düsseldorf eller Norrländsk barrskog. Plötsligt kunde man i varje sektion av glasrutorna se märkliga ting. I en såg man Cheops pyramider, i en annan vraket av Titanic, i en annan resterna av månlandaren Eagle 1 på månens yta, i andra sektioner kunde vad som såg ut att vara en indianby ses, en oändlig reprisering av Emmerdale Farm, Babylons hängande trädgårdar, en stenåldersby, osth... I det närmaste oändligt antal scener. - Obegripligt, sa Dr Elton. - Otroligt, sa Surrogaten. - Otur, inga plättar, sa bysten. Lymmel sa inget. Han hade somnat.

Har alltid älskat sjuttiotals Elvis. Hans röst hade mognat, han hade lärt sig använda den med mognad. Tyvärr så var detta tiden då accelerationen till slutet ökade. Bara sju år senare var det slut... Uthälld som ett glas ljummet vatten. Urklämd som en kaviartub. Urkramad som en disktrasa. Utnyttjad till max. Det fanns inget kvar att ge och kroppen tog slut. Djupt tragiskt. Hade gärna velat höra hans tolkningar av mer modernare låtar.

Skogsavverkningsmaskin E-103-fz var ett riktigt vidunder. Robotomiserad till max, alla rörelser styrda av en liten svart burk någonstans i chassiet. Laserkanoner kapade av det som kapas skulle, ultraljudskvarnar malde ner det som malas skulle. Den gick på utbränt kärnbränsle. 25 meter lång, 15 meter hög, 8 meter bred. Med utfällda laser armar blev den 50 meter bred och klarade av att förgöra skog som inget annat tidigare. Ett praktexemplar av mänsklig påhittighet. Nåja, det var faktiskt enbart datakraft som hade gjort skapelsen. Men de människor som var inblandade i det hela var väldigt noga med att egentligen skulle den vara helt autonom. Självkörande, självlärande och skulle något gå sönder, även självläkande. Det enda operatören egentligen behövde göra var att övervaka maskinen. Det fanns dock ingen människa som ville tillbringa ett 24 timmarspass ombord. När det fanns androider. Surrogaten hade fått jobbet. Öknamnet hade android PEH-66 i sin tur fått genom avundsjuka mäns försorg då den enda matserverings personalen, en strålande vacker kvinna verkade föredra just Surrogatens sällskap istället för de mer kärlekssuktande männens. Surrogaten startade E-103-fz med van hand. maskinen åtlydde varje programmerings punkt som Surrogaten skrev in, trådlöst genom sitt modem. Bysten hade återigen fått göra sällskap i förarhytten. Han skulle skjutsas tillbaka där han blev funnen. Antingen skulle han återfå sina ben, eller så skulle bysten stoppas tillbaka till tiden där han kom ifrån. Förhoppningen hos alla låg på det sistnämnda. Hos alla utom en liten fjällämmel som fattat märkligt tycke för den slitna bysten. "Din lille lymmel", hade bysten sagt och så fick den heta. Lymmel. Kön okänd då bysten kunde ju inte undersöka saken närmare och den vägrade skiljas åt från sin herre. Ett svagt surr hördes då atombatterierna sken upp. Turbinerna varvade tyst men hummande upp till ca 200 000 varv i minuten. Perfekt för start, även i svår oländig terräng. - Håll i dig sade Surrogaten, tryckte in drive läget och ångrade sig genast. Bysten med Lymmel och allt ramlade ner från sätet där den blivit placerad. - Aj? Bysten blev mer förvånad än öm av fallet. Lymmel däremot stirrade nyvaket och ilsket på androiden. - Hur gick det? - Ja, hur gick det, frågade sig Dr Elton som precis kom in i hytten när maskinen startade. - Better Off Dead, svarade bysten. Nu börjar den yra sådär igen, tänkte Dr Elton. Märkligt. Måste vara tidsparadoxen? Eller vätskebrist? - Vill du ha något att dricka, frågade Elton. - NEJ, inget att dricka, skrek Surrogaten. Tänk på att allt han dricker måste passera organ som han har på andra sidan just nu. Det kan få extrema följder, tänk på Düsseldorf!!! - Sant, så sant. Jag tar tillbaka det. Det är bäst så, sade Dr Elton och lyfte upp bysten i sitt säte men fäste denna gång fast bysten med säkerhetsbältet. Maskinen segade sig fram mot rätt grid. Rätt pixel. Rätt punkt. Surrogaten räknade alternativrutter ifall den nuvarande inte skulle fungera. Dr Elton tänkte mest på annat. Var detta hans chans att byta miljö? Slippa skogsavverknings stationen. Slippa de grova männens tillmälen. Slippa... allt. - Framme om exakt 3 minuter, 43 sekunder. Räknade Surrogatens hjärna fram.

Näeh... Det där var Astrid Lindgren va?

Med en suck stannade skogsavverkningsmaskin E-103-fz bredvid marmorbysten. Autopilot androiden, som skämtsamt kallades för surrogaten av hans mer mänskliga arbetskamrater, hoppade smidigt ner från förarhytten. En marmorbyst? Här, hann han processera innan bysten plötsligt nös igen. -Hngggaaf-HKaTcHoÅoHoO! En fjällämmel kikade försiktigt fram bakom en grahn. - Vad... Vem är du, frågade androiden bysten med en metalliskt inställsam stämma. - Ja, alltså... Jag skulle bara ut ett slag. Gå en promenad, till min favoritplats här i skogen, svarade bysten hest. - Du får ursäkta att jag är hes, jag har nog inte pratat på ett tag. - Hur länge har du varit här, frågade androiden. - Ingen aning, det får du fråga han den där andra som skriver. - Men... Hur kom du hit? Du är ju en byst, du har inga ben! - Jag minns inte... Jag gick. Jag hade ben då. - Hörröh, fryser du, frågade androiden och gjorde en okulärbesiktning och en snabbanalys av densamma av bysten. - Ja, så ini helv.... Rätt mycket. - Kom med upp här i hytten. Det finns värme här för människorna, jag behöver det ju inte haa, haa. Det där sista lät inte speciellt glatt. Bara metalliskt och konstlat. Färden mot basen gick i sakta mak. Androiden försökte underhålla sin underliga gäst med händelser från det dagliga arbetet. Frågorna formligen haglade över bysten. "Men minns du verkligen inget? Var kommer du ifrån? Var bor du?" Tankarna irrade omkring i bystens inre. Namn och platser men inget han kunde precisera närmare. Der lät så bekant och ändå som någon helt annat liv. En stor glänta öppnade sig och där fanns byggnader och maskiner, allt kraftigt belyst av strålkastare. E-103-fz stannade med en suck och lämmeln som i all hast hoppat upp på dess tak hoppade raskt ner igen och gömde sig bakom en... grahn. - Nu är vi framme, sa androiden. Här ska du få något till livs, vad nu en marmorbyst behöver. Kanske kan människorna här hjälpa dig finna din plats. Bysten såg sig förvånat omkring. Något sådant här hade han aldrig sett tidigare. men det var ju å andra sidan rätt så svårt att säga ity han kom inte ihåg vad han hade sett tidigare. Fjällämmeln som gömt sig bakom en... grahn hoppade raskt fram och hoppade upp på bystens ena axel. En dörr öppnades i byggnaden framför...

Börjar det om? Från allara första avsnittet alltså? Så kan vi inte ha det!

Nu tycker jag att vi...

Tillräckligt bra för att rädda den stackars stollen som står mitt i skogen vid en mossigt sten och väntar på fortsättningen. Otacksålite!