min poesi
Glömda sorger
Gråt med ditt hjärtas oskuld, gråt - för ni är er frid.
- Vi stred inte för den dunkla tvisten, vi stred får våra hjärtans tid.
Sist ut, är den lugna vindens stillegörande attribut. Men att förlora en avsaknad är vackrare än den romantiska melankolins sken över tragiken i ynglingens känslotillstånds falls ras, till att sörja publikt men med stoltheten som fana, till trots, än när döden kommer och tar din stöttespelares stora frid, och rammar din existens intill förgrumling. Hur ska man ropa då? Vilken är melodin, vi spelar?
- Men jag antar återigen att vi inte stred för den dunkla tvisten; utan vi stred för våra hjärtans essenstid.
Men nu står jag här i fallna sinnens ras. Och jag glimtar över det klargröna fältet- över intill din tid. Bubblan; men vi stryker varandra ändå genoms själarums hjärteklappade frenesis påmindhet. Psykets vinterkölds dystra, tärande tid. Längre än jordens vandrings händelse, är den. Sådan är visan poeten strävsamt åtföljer; menandes.
Och våra tidlösa omslutande armar smeker varandra, älskar med varandra - genom våra tårars ändlösa mosaikverk; för det stora såret, den ömmande Närvarons andetag. Och så vi andas! Flämtandes, skrikandes, hopplöst gråtandes, i tårars evighet. För ingenting kan skilja Passionens vingar åt. Inte ens vår egen fördömelse.
(feb 2008)
*
Förlät du mig i en dröm?
Det här är en dröm.