Årets spel för mig, i ingen särskild inbördes ordning:
- Bloodborne
Det mest intensiva spelet jag någonsin har spelat, och jag har ännu inte kommit särskilt långt.
Jag brukar aldrig bli särskilt rädd av skräckspel, men detta ger mig kalla kårar längs ryggen. Inte bara för dess gotiska, viktorianska London-miljöer, de sjuka monster du kan möta eller den vaga men läskiga handlingen. Nej, framförallt är det för dess gameplay - det är det svåraste spelet jag någonsin har spelat.
Varje ny fiende är en motståndare som kan och kommer ge dig en game over-skärm. Och man straffas hårt när man dör i det här spelet. Men du lär dig och du blir en bättre spelare! Det är inte som i massa andra RPG där du levlar upp och din karaktär blir starkare, samtidigt som du själv fortfarande spelar exakt likadant. Nej, den som levlar upp är du, som sitter i soffan med din PS4-kontroll i handen. Och känslan av att besegra en boss som verkade helt omöjlig är sjukt svår att beskriva men den känslan är helt underbar!
- The Witcher 3
Ett av de mest ambitiösa rollspel jag någonsin har spelat. Detta är en stor värld, fylld till bredden av quests för dig att ta dig an. I många rollspel som man spelar mycket så börjar man efter ett tag lägga märke till när dom återanvänder content, eller när quests blir så pass opersonliga att det känns som dom är skrivna på en fikapaus mellan stormötena.
Inte i det här spelet - allting känns handgjort och specialskrivet för att vara lika engagerande som huvudquesten. I många spel (Assassin's Creed, jag kollar på dig!) så orkar jag aldrig försöka göra särskilt mycket av sidouppdragen därför att dom känns lata, oeangerande och tråkiga. Inte i detta spelet!
Däremot är jag inte överförtjust i porträtteringen av kvinnor här.
- Metal Gear Solid 5
Det här spelet har många problem. Det släpptes kanske ett halvår innan det borde ha släppts, vilket gjorde att man var tvungen att ta bort ofärdiga uppdrag. Men framförallt så dras spelets handling med stora problem och i en spelserie där handlingen alltid varit dess stora fokus kändes det riktig udda att helt plötsligt mötas av intetsägande karaktärer, där dom tidigare brukade vara absurt färgstarka.
Men jag kan inte hjälpa det - jag älskade spelet ändå för vad det gjorde rätt! Gameplayet var fortfarande så sjukt välgjort att jag aldrig tröttnade på att smyga in i baser, slå ner vakter och rekrytera nya soldater. Om man enbart kollar på gameplayet så skulle jag kalla detta för världens bästa stealth-spel. Det är bättre än Thief, det är bättre än Dishonored och det är bättre än dom tidigare delarna i Metal Gear Solid-serien. Om bara handlingen hade hållit samma klass...... 🙁 :(
- Batman: Arkham Knight
Avslutningen på Rocksteadys Batman-trilogi må vara dess svagaste del, men som spel betraktat var det fortfarande lika välgjort och framförallt roligt! Jag tröttnar ALDRIG på Mark Hamill som Jokern! Och i det här spelet fick han en helt unik och framförallt oväntad roll.
Det mesta är dock sig likt sen tidigare - att smyga sig på beväpnade vakter och slå ner dom en efter en är fortfarande lika spännande, att spöa upp ett gäng i en enda lång combo-sekvens är fortfarande lika roligt och att flyga genom en öppen stad känns fortfarande lika bad-ass.
På tal om bad-ass...introduktionen av Batmobilen var sjukt roligt! Det var kanske lite väl mycket fokus på just bilen men jag kan förstå varför Rocksteady ville visa upp den så mycket.
- Life is Strange
Märklig titel på ett annorlunda spel. Spelet hade sina brister, framförallt grafiken var riktigt dålig. Men dess unika coming-of-age-handling och sci fi-element blandat med personliga, riktiga karaktärer som du verkligen kände med var spännande! Och gripande var det verkligen! Jag har aldrig någonsin spelat ett spel som vågar ta upp ämnet dödshjälp och även om det var bara en kort del så grät man tillsammans med karaktärerna som utsattes för det.
Även systemet med tidsresor kändes fräscht och kul att spela. Att spola tillbaka samtal eller händelser och göra om dom tills man var nöjd kändes till en början nästan som att fuska...tills man insåg att ens handlingar alltid hade oanade konsekvenser.
Jag tror detta spel är oerhört viktigt, inte minst pga att det hade inte bara en utan TVÅ kvinnliga huvudkaraktärer.
