Det var en gång en fluga, som satt ut på en äng. 
	Ack tungt var hennes hjärta, hon hade mist var vän.  
	En flugas liv är kort,  
	hon blir en sommar blott 
	att hösten nu var här, var den grymma sanningen.  
	 
	Hon tänkte stolt tillbaka, på en tid som en gång var.  
	och på den vackra kolort, hon delat med sin karl.  
	Hon hoppas hennes barn  
	fick slippa spindelns garn  
	fick slippa möta ödet, som drabbats deras far.  
	 
	Kanske denna skymning, en sista gång hon ser 
	höstsolens varma ljussken, då solen nu går ner. 
	När kylan kryper på  
	kan man lätt förstå 
	att en flitig gammal fluga, ej längre orkar mer.  
	 
	Men se då våren kommer, och naturen föds igen, 
	så har hon många larver, som även föds med den. 
	Naturens gång är så, 
	att många unga små 
	glädjes åt att följa, en väg mot himmelen.  
	 
	(Text k9, musik ???)