Det var en gång en fluga, som satt ut på en äng.
Ack tungt var hennes hjärta, hon hade mist var vän.
En flugas liv är kort,
hon blir en sommar blott
att hösten nu var här, var den grymma sanningen.
Hon tänkte stolt tillbaka, på en tid som en gång var.
och på den vackra kolort, hon delat med sin karl.
Hon hoppas hennes barn
fick slippa spindelns garn
fick slippa möta ödet, som drabbats deras far.
Kanske denna skymning, en sista gång hon ser
höstsolens varma ljussken, då solen nu går ner.
När kylan kryper på
kan man lätt förstå
att en flitig gammal fluga, ej längre orkar mer.
Men se då våren kommer, och naturen föds igen,
så har hon många larver, som även föds med den.
Naturens gång är så,
att många unga små
glädjes åt att följa, en väg mot himmelen.
(Text k9, musik ???)