Fast ibland kan det va bra att bli kaffesugen.
Jag drar mej fram på en gård med ko o gris o elva får. Här har jag bott i sexton år. Det e smått o tradigt, men det går. Fast grannen sålde sextiosju, o på hans vångar står det nu en stor fabrik, där dom gör en ny produkt med stark odör. Min syster o svåger slår havre på min åker. Mens lien den går, mens dom räfsar o slår, går jag hem för att ta mej en kaffetår. Det skriker i min kaffetarm, o sommarmorgonen e varm. Jag hänger rocken på min arm. Då slår fabriken på alarm! Sirenen startar med ett tjut! Jag ser hur röken väller ut! Den sveper ner emot sjön - en kuslig dimma, kall o grön. Min syster o svåger dom ligger på min åker. Dom vrider sej i plågor i grönt o giftigt dis. Men jag hinner inom min dörr precis. Jag ser hur kon verkar slö, o tocken vajar som ett rö, o grisen skriker adjö, o fåren lägger sej att dö. Jag står i fönstret o ser ut, när giftet smyger runt min knut. Sen kommer räddningsmanskap o frälser mej ur dödens gap. Min syster o svåger har inga fler frågor. Dom dog på min åker o begravdes i da'. Det kom blommor o kransar från mördarna. Sen blev det expropriation - allt för fabrikens expansion. Mej gav dom kompensation i form av månatlig pension. Jag for med flyttlass häromdan till pensionärsvåning i stan. Jag sitter på min balkong o rullar tummar dagen lång. Men man kan inte låta bli att le åt ödets ironi. För när som faran e som störst, så räddas man av kaffetörst!