polardark

Ja - att hålla dig till Top 40! 😄 Jea, jag ska nog hålla mig till att köpa greatest hits-skivor och lyssna på nrj som en duktig konsument i framtiden. Bra musik är ju trots allt sånt som skivbolag anser att jag ska höra. 😛 Ah, trevligt. Tack. Får nog ta och maila och fråga dom hur dom har det med regioner och sådär. Tydligen(?) så får man som svensk bara ta del av musik som är till för den svenska marknaden, på nåt vis. Antar att det är därför som jag inte får köpa musik från de största japanska och kinesiska artisterna på svenska iTunes i alla fall? Vore ju lite tokigt om man betalar alla startkostnader, och sen bara jänkare får ta del av det hela 🙂

En grej jag inte förstår med iTunes är hur man som artist kan lägga upp sina låtar. Eller måste man vara ett stort skivbolag, eller vad? Jag har kollat runt lite på sajten, men jag förstår inte riktigt. Nån som vet? Försökte hitta låtar med Ayumi Hamasaki, Faye Wong eller Malize Mizer som normalt är lite svåra att hitta på våra breddgrader, och kammade noll. Jag vet att folk i japan och hong kong kan hitta dom här artisterna på iTunes utan problem, så är det nåt jag missat? :/

Romplers och udda FM-aktiga syntar går helt klart att hitta billigt om man letar, eftersom det finns ett överflöd av såna begagnat. Det beror ju verkligen på vad man menar med "bra" också. Man lär ju inte hitta en Moog för en tusing oavsett. Generellt sett, om alla vet (eller tror) att en synt är bra, så kommer priserna gå upp. Om en synt är lite mer obskyr, eller helt enkelt att alla inte vet att den är bra, så har man en chans att göra ett klipp. Man har nog liten chans att hitta en helt analog synt för tusenlappen. Det finns däremot många halvanaloga syntar och syntmoduler från 80-talet med digitala oscillatorer och analoga filter som är värda att kolla in, som Casios HT/HZ-syntar (bli inte skrämd av dom inbyggda högtalarna), Kawai K3, Korg DW-6000 mm. Vill man ta steget till den digitala halvrompler-världen så ska man nog nämna D-syntarna från Roland (typ D-50, D-110, etc). Kawai K4 är ett annat bra exempel, med 4 vågformer per ton, filter, ringmodulering, effekter som reverb och dist, multimbralitet, aftertouch och velocity på både note on och note off(!). Min Kawai K4 köpte jag för nån månad sen på Jam för 800kr. Om man sen vill ta steget till FM-syntar så är det mesta från Yamaha rätt billigt begagnat. Det är inte ovanligt att se en DX7 gå för tusenlappen, men man borde inte underskatta de billigare medlemmarna i FM-familjen heller, som DX100, som är mycket bättre på FM-bas, och helt okej på FM-piano, med mycket lägre latens än DX7. Enda synten i Yamahas FM-serie som är riktigt dålig är DX9. Känner man sig sugen på lite mer obskyra och underliga FM-aktiga syntar så finns ju Casios CZ och VZ-syntar. CZ (typ CZ-101, CZ-1, CZ-1000, osv) har blivit lite poppis på sistone och kan vara svåra att få tag på billigt. VZ-syntarna (VZ-1,VZ-10M, ...) låter inte alls som CZ men är för den skull inte dåliga (typ 8-operatorers FM). Sen borde man nämna den underligaste av alla: Syntmodulen Evolution EVS-1. När det gäller äldre digitala syntar så behöver dom oftast externa effekter typ reverb och delay för att inte låta kliniskt torra. Ska man använda synten i ett rock/hårdrocksband så gissar jag på att man helst ska hålla sig till romplers eller analog-aktiga syntar. Man ska inte vara rädd att experimentera och köpa saker. De flesta syntar är faktiskt rätt bra, och sålänge man köpt begagnat så kan man sälja och testa nåt annat utan att förlora speciellt på det.

Grejen är väl kanske lite den att om man inte är helt säker på vad man vill ha, så är det alltid bäst att köpa begagnat. På så vis så brukar man kunna sälja av vad man köpt för ungefär samma pris och inte förlora just några pengar. Största misstaget jag gjort var att köpa en microKorg ny för 5000 spänn. Den är iofs trevlig och så, men hade jag varit riktigt insatt i vad den var kapabel till så hade jag aldrig varit villig att betala mer än 1000 spänn för den. Samma gäller egentligen för storebror Korg MS2000, som faktiskt för det mesta låter riktigt jäkla illa (ska man behöva stå ut med aliasingbrus på en synt från 2000-talet?). Problemet med MS2000/microKorg och många andra syntar är att dom oftast bara gör en grej bra. Vill man ha olika sorters ljud får man duktigt ta och köpa olika sorters syntar. Det kan vara en besvikelse när man spenderat alla sina pengar på en synt, och märker att den inte klarar av vad man vill och man inte har råd att köpa en till. Det är därför jag har nånting jag kallar för 1000-kronorsregeln: Betala aldrig mer än 1000 spänn för en synt. Hittils är jag väldigt nöjd över vad jag lyckats komma över för det priset. Om man vill hitta nånting bra för lite pengar, så ska man definitivt inte titta på vad kändisar använder. När folk får höra att Chemical Brothers använder en EMS VCS-3, så kan man ge sig fanken på att priserna på EMS-syntar skjuter i höjden, osv. Exempel på hittils onämnda bra begagnade syntar är helt klart Kawai K1-II och Kawai K4, som trots sin ålder låter väldigt bra och är rätt mångsidiga. Det bästa med Kawai-syntarna är också att dom oftast går på väldigt lite begagnat, med undantag av K5 och K5000. Gamla Kawai K3 är inte lika mångsidig, men har istället sköna analoga filter. Precis som K1-II och K4 så går K3 ofta att hitta begagnad för runt tusenlappen. Okej, jag erkänner, jag är helt såld på Kawai-syntar 🙂 Om du är nyfiken på vad olika syntar är kapabla till är vintagesynth.com en väldigt omfattande site för att hitta allmän information om mer och mindre obskyra grejer. Användar-recensioner av synthar är också rätt användbara när man vill hitta mer information. Harmony Central har nog de bästa recensionerna, men ofta kan man hitta användbar information på SonicState.com också. Knepet med användar-recensioner är kanske mest att undvika att kolla på dom recensioner som ger betyg typ 10/10. När folk ger högsta betyg på en synt så är det oftast skitsnack.

Ah, hmm.. det är inte riktigt så intellektuell egendom funkar. Jag har i och med mitt ursprungliga förvärv av en LP köpt en licens för att få nyttja verket för eget bruk för obegränsad tid. Min ursprungliga kopia av verkets lagringsmedium har börjat gå sönder, och det begränsar nu mina möjligheter att för egen del ta del av verket. Min licens existerar fortfarande, så jag kontaktar min lokala skivaffär och ber som kvalificerad licensinnehavare att få ta del av vad jag äger för en skälig kostnad. Skälig kostnad i det här fallet borde röra sig om ungefär 30kr, vilket borde täcka produktion och logistik för en enstaka CD-skiva och moms. Till min förvåning så vägrar butiksinnehavaren att gå med på detta, till och med när uppvisar obestridbara bevis i form av Carolas gamla LP-skiva Främling som jag haft med mig. Istället så föreslår butiksinnehavaren att jag köper en helt ny licens för någonting jag redan äger! Som folk redan har nämnt så är intellektuell egendom annorlunda än vanliga prylar man köper, som en spis eller ett paket mazariner. Det är därför otillåten kopiering räknas som stöld, även om det inte är någon som tjänar pengar på det hela. På samma sätt som det är brottsligt att ta del av någonting man inte äger licens till, så har man som skivköpare rättigheter till den licens man äger. Vad har då skivindustrin för rätt att vägra mig tillgång till den licens jag äger? Svaret är givetvis att de inte har någon rätt, och att jag liksom alla andra som äger en gammal Carola-skiva har rätt till en ny fräsch CD-skiva av Främlig för en skälig kostnad. Förmodligen ca 30kr.

Kanske en vettigare moog-aktig softsynth till rätt pris (gratis) designad av nån som faktiskt vet vad han sysslar med är VST:n Asynth av Antti Huovilainen. Den har kanske inte exakt samma layout som gamla minimoogen, men filteremuleringen är bland det bästa som finns att få tag på. Dessvärre bara till PC.

Hmm, verkar som det här blir mitt första inlägg här. Nåja.. det blir nog fler. 🙂 Någon tog upp begagnatmarknaden och gamla vinyl förut, och jag tyckte att det var en viktig, eller kanske lite underlig punkt. Om det nu handlar om intellektuell egendom som vissa hävdar, borde jag inte kunna få byta ut min gamla repiga vinylsamling mot nya vackra CD-skivor helt utan kostnad, eller få tanka ner musiken okomprimerad och gratis? I dag har ju faktiskt information, dvs intellektuell egendom praktiskt taget ingen produktionskostnad. Det är ju ändå exakt samma innehåll, intellektuellt sett. Nu anser säkert vissa att nya utgåvor har blivit remastrade och sånt, så att den nya glänsande CD:n inte är samma verk som min gamla dammiga vinyl, men om man tänker lite så är det ju uppenbarligen befängt. Hur kan min gamla skiva med Carola som spelades in 1983 inte vara samma CD-skiva som också spelades in 1983? Så min lilla fråga är då kanske hur kommer det sig att det är jättehemskt att jag laddar ner nånting, men helt i sin rätt att skivbolag och musikaffärer får vägra mig tillgång till den intellektuella egendom som jag köpt en gång redan? Det är ju faktiskt stöld.