Ja dels det och så att det är helt andra förutsättningar och förväntningar på en runtomkring osv etc tex mm. Jag vet inte alls om jag kommer lyckas vara en bland alla andra på universitetet eller om jag kommer bli han som ingen lär känna som bara sitter där. Efter tre jävla år på gymnasiet kom en av de i min klass som jag tyckte jag hade lärt känna bäst fram och sa på studenten att han tyckte det var synd att han inte lärt känna mig bättre. Tack för den käftsmällen liksom, även om han hade rätt.
Så det är lite bära eller brista, antingen lyckas jag bra och det hoppas jag fan, för alternativet är att jag är fucked for life och aldrig kommer lära känna nån om jag inte blir instängd i en hiss i en månad med nån och inte har nåt val, som i princip var fallet med den enda kompis jag har i nuläget.