Dingbats

Skoja inte. Kan inte förstå hur du stod ut så pass länge. Nej, usch jag får ångest när jag tänker på det.

Det var storsint av dig, men jag befarar att hon inte skulle reagera likadant. Hon skulle säkert i ord reagera med något liknande, men i handling tycka att det plötsligt blev betydligt svårare att hantera relationen till mig. Och eftersom hon är en person som har väldigt många vänner, där de allra flesta är henne närmare både fysiskt och känslomässigt, vore det ingen större förlust för henne att göra sig av med problemet genom att sakta men säkert dra ner på kontakten med mig. Vad trist, skulle hon tänka, att han skulle röra till det så, men jag klarar inte av att försöka lappa den lilla vänskap vi hade bara för att han senare ändå kanske bekänner färg igen på samma sätt. Eller kanske ännu mer omedvetet än så. Men om jag till äventyrs ska försöka mig på konststycket att sätta mig in i en annan människas situation här är det den slutsatsen jag måste dra: jag är för henne bara en flyktig kontakt som man kan sms:a ibland när man känner för det, men som inte når upp till hälarna på hennes riktiga vänner. Det har jag varit på det torra med hela tiden, även om jag dagdrömt bort den vetskapen ibland. Därför skulle hon utan större känslomässiga åthävor bara kunna låta mig flyta iväg på en flotte allt längre bort tills jag inte syns. Det blir enklast så. Jag ska nog inte ta något beslut just nu. Men träffa henne på konserten vill jag absolut.

Jag är så himla rädd att bli den här killen:

Nej, det gör vi inte. Eftersom all vår kommunikation är textbaserad blir jag tvungen att skriva det till henne. Det blir väldigt svårt att få till en dialog. Okej, teoretiskt via chatt, men så snabbt klarar jag inte av att formulera mig så att jag inte dribblar bort mig totalt. Och telefon är bara att glömma för då skulle jag dö.

Jag visste inte att du hade en så mörk sida! Vad glad jag blir. Självklart önskar jag hillepillans kille allt ont i världen. Men håll med om att det skulle kännas aningen patetiskt och själviskt, ofint, om en tjej som du så länge du har känt henne - och inte känt så väldigt väl heller ska tilläggas! - har sett som en helt vanlig kompis utan några som helst tankar på något djupare, konfronterar dig strax efter du äntligen hittat en flickvän som du älskar, och kastar upp en massa självemotsägelser och osammanhängande rappakalja om hur hon hoppats bli din flickvän, eller kanske inte, eller kanske ändå, eller hon vet inte. Det skulle kännas som att hon lämpar över det på dig, och framför allt skulle er relation, som inte heller dessförinnan varit så väldigt nära, försämras och kanske rentav rinna ut i sanden eftersom hela situationen har blivit så jobbig. Då är det lättare för dig att bara skjuta henne ifrån dig.

Eftersom hon är människa så har hon säkert inte hajat ett jävla dugg. Ok, säg att jag bestämmer mig för att berätta. Vad ska jag berätta? "Jo du, det är en grej jag bara måste få ur mig. Jag har en massa känslor för dig, de viner runt som pilar i syrénsnåret eller något sånt där. Ibland känner jag att du är en fin kompis att ha och är så glad att jag är som alla andra människor som har fina kompisar att ha. Ibland skickar du ett sms om någonting helt vardagligt och jag blir så glad att du behandlar mig som jag antar att du behandlar dina andra vänner, om än mer sällan, eftersom jag bor så långt bort. Andra stunder känner jag att du är en så fin kompis att ha att det bästa vore om vi blev tillsammans och levde lyckliga tills vi tröttnade på varann. Att jag vill pussa och krama på dig och att ingen annan kille ska få pussa och krama på dig (okej, krama, men inte lika länge och lika hårt). Kontentan är hursomhelst att jag inte klarar av att hantera de här känslorna, det blir för mycket för mig. Kan inte du hantera dem åt mig?" "Jovisst sörru, inga problem: Dra åt helvete."

Nu ska man behöva tänka på hur hon har jätteromantiskt sex med sin pojkvän också. Hela tiden, varje dag säkert. Nej men det värsta är egentligen att jag inte vet hur jag ska hantera den nära förestående konsertsituationen. Förutsatt att det blir av. Som jag hade gjort annars, är väl en bra riktlinje, och det fungerar väl bra fram tills vi möts irl. Där skulle min fysiska och psykiska flörtning ta vid, var det tänkt, men känns helt plötsligt väldigt opassande. Istället antar jag att jag ska låtsas vara oberörd av hennes nya relationsstatus? Som om det inte hade hänt. Här är vi två kompisar (+ ev fler) som är på konsert och har kul. Jättekul har vi, helt utan att en av oss sitter och tänker på en annan av oss med massa känslor som han inte kan dra upp nu för det vore hemskt olämpligt och skulle förstöra stämningen totalt. Och sen var planen att jag skulle hoppas på att hon följde med MIG hem och sov hos MIG istället för vart hon nu hade tänkt sova annars, men det känns ju som den chansen är ännu lite mindre nu. Visst, om hon ser mig som lika mycket bara en vanlig vän som tidigare så kan det kanske hända, men jag förutsätter att det inte kommer på fråga att ligga och skeda en hel natt med en annan kille när man har pojkvän. Isåfall får jag dra fram en jävla madrass och ligga och gräma mig hela natten över hur hon kan ligga en meter ifrån mig men ändå vara så utom räckhåll. + att jag under hela den här tiden, ja under hela hennes förhållande, inte kan lägga korten på bordet och säga som det är med mina känslor och allting, för jag vet inte vilka känslor som är på riktigt och vilka som bara är förhoppningar och drömmar som hittat någon människa att projicera sig på. Om jag inte säger "som det är" så kommer jag känna mig falsk och creepy som går runt och låtsas vara hennes helt vanliga vän, och om jag faktiskt säger "som det är" så kommer jag vara lika falsk och creepy som lämpar över en massa halvfärdiga känslor på henne utan att hon bett om det.

Det kommer inte vara något problem för mig, eftersom jag är en i grunden ond och egoistisk person.

Det har han med all säkerhet redan gjort, gång på gång, och hon också.

För sent. Håller min missunnsamma tummar för att förhållandet spricker innan jag har flyttat till Lund.

Jag vetefan vad jag vill! Jag är pragmatisk och realistisk och allt vad det heter, och inser att det i nuläget är omöjligt att ha någon form av förhållande med henne. Och i mina känslomässigt nyktraste stunder har jag vid enstaka upplysande tillfällen under de senaste månaderna trott mig inse att vi egentligen inte passar bra ihop alls som par, men säkert jättebra som goda vänner. Men vem är jag att säga att den känslan är den rätta, och att den här andra känslan som jag annars har mest hela tiden - att vi skulle passa helt fantastiskt ihop som par och att det vore helt underbart att få pussa och krama henne till tids ände och baka kakor med henne och knulla i duschen och allt möjligt romantiskt och snuskigt - att den känslan är fel? Här har jag legat de senaste nätterna och drömt mig till sömns om hur hon följer med mig hem efter konserten om två veckor, och vi ligger sked i min säng och hon kramar mig och hennes hår luktar fruktschampo. Och på morgonen pussar hon mig, jag har till och med tänkt ut flörtrepliker! De kan jag inte köra nu. Det hade ju varit helt underbart att få flörta med henne och se hur hon tog det, och därefter få någon slags djupare insikt om var vi står. Nu är ju det kört också. Hoppas fan hon blev facerejpad.

Jag har varit inne på såna där sidor, till och med registrerat mig på någon, men insett att det förtar hela känslan av att ha en bokhylla. Det får läsandet att kännas så futtigt och bara som ett medel för att få bocka för fler böcker på sin profil, istället för det självändamål det bör vara.

Ska kompisen fortfarande också vara sådär ärlig och rak på sak som du brukar förespråka? Eller ska den låtsas som att det inte rörde den mer än om någon av dess andra kvinnliga kompisar hade angett samma sak? Den kommer känna sig falsk om den låter påskina att den bara är glad för hennes skull och inte alls svartsjuk och missunnsam.

Det kommer säkert hända, någon gång! Måste bara läsa 800 böcker först.

Nej, det gör man i regel inte. Om man ändå känner ett så trängande behov att skoja till det lite så väljer man inte att ange bara "har ett förhållande", utan "har ett förhållande MED den och den". Vilket hon inte har gjort. Ska man trycka gilla på det eller?

KABLÄM!! Verkligheten slår tillbaka! iBella står som tillsammans med nån på Facebook. Helvete, hoppas det är på skämt.

Jag höll upp dörren för en söt tjej på toaletten i Söderhallarna. Hon kom precis när jag gick in och stod kvar när jag kom ut. Det kändes som en liten seger i sig. Tyvärr var jag inte kvicktänkt nog att lämna kvar min mobil på handfatet så att jag skulle ha en anledning att stanna och vänta på henne. - Här, din mobil, säger hon och ler artigt när hon räcker över telefonen. Jag säger ingenting, men räcker sakta fram handen och tar mobilen medan jag stirrar henne i ögonen. Hennes leende blir lite mer oroligt och hon gör en ansats till att gå runt mig och iväg, men jag stoppar henne. - Du märkte också, va? frågar jag med ögonen lika fixerade vid hennes trots att hon flackar med blicken. - Va? - Handtorken. Den var sönder. Då måste man torka av sig, kanske på min nakna mage, säger jag och drar upp tröjan och putar ut magen. Och på den vägen vore det, om jag hade varit lite mer om mig och kring mig.

Härmapa.

nej nu blir det varning på stan en stund ses

men då slösar vi bort våra liiiiiiv!

sånt dääär är slöööseriii med tiiid

struts struts

Någon har postat en länk till min blogg på facebook ser jag i besöksloggen men jag vill veta VEEEEEEEEEEEEEEEEMMMMMMMMMMMMM!!!!!!!!!!!!!

Då ägde man sönder lite oxie då

Jo precis. Kanske hittar en 90:a till och med i höst. Känns lite smått jobbigt att bara stöta på (="stöta PÅ") 92:or, inte för att det är så stor åldersskillnad, men dels för att min lillasyster är 92:a, och dels för att jag verkligen inte är en sån som vill ha yngre brudar, jag är inte en sån där som när jag är 35 kommer ragga på 22-åringar. ... BRUDAR!