Ett vanligt sätt att 'resolva' till tonika i både dur och moll är att spela kvint-ackordet tillhörande tonikan. I dur så är kvint-ackordet ett dominantackord, i C-dur kan du spela t.ex F - G7 (kvint/dominantackord) - C (tonika).
Man kan använda dominantackord på liknande sätt i moll. I tonarten E-moll är kvintackordet Bm, men det låter inte riktigt lika slående att spela Bm -> Em som till exempel B7 -> Em. Detta har att göra med en sorts spänning som dominantackord av sin natur har, som får sin release när man går vidare till tillhörande tonika. (G7 -> C, eller B7 -> Em)
Man kan rationalisera ett användande av B7 i tonarten Em med hjälp av skalan harmonisk moll, vilken är en tvist på den vanliga moll-skalan (man höjer sjunde tonen ett halvt steg). Ska man skriva melodi eller solo över ett B7 i denna situation, låter E harmonisk moll ganska bra, då den följer spänningen som byggs upp av dominantackordet.
För F# -> F -> Em finns, tror jag, ingen direkt teori bakom, då detta är grundad på kromatism och skapa en effekt på så sätt. Det finns inga direkta regler för vissa ackordföljder, man får prova sig fram och se. För inspiration kan du lyssna på vissa akustiska låtar av Opeth, eller t.ex denna av Riverside: