Masbed

Jag tror att vad individer tycker och tänker och vilka val de gör påverkas av det samhälle vi lever i. Ja. Möjligen skulle jag tycka det var slöseri på bra grisblod. Jag menar, det är ju gott med blodpudding. Nej, men vad bra. Om vi utgår från att ingen läser kan vi ju bara sluta diskutera då. Passar mig rätt bra, jag ska ändå åka på fjällsemester snart... Läste jag ett kanske? Och hur vet du att hen inte bara säger det? Vad tycker du är underhållande med skräckfilm då? Eller tror folk tycker är underhållande med det, om du inte kan applicera frågan på dig själv? Men du måste inte ifrågasätta metaforer som förklarar min tes. Det är bättre att ifrågasätta metaforer som motiverar min tes. Jag tror inte det är så många i konstvärlden som hör dig klaga här. Välj ett bättre forum! Ja, det är min uppfattning. Har jag sagt något annat? Om jag ska se rent objektivt på det däremot, så anser jag mig vara betydligt mycket mer kompetent att bedöma genren än folk i allmänhet eftersom folk i allmänhet inte kan någonting om genren (eller rättare sagt bara har hört en väldigt liten del av det som ryms inom den). Men det är helt okej för mig om du och folk i allmänhet har en avvikande åsikt. Ja. Det tror jag med. Känns som att du griper efter halmstrån.

Så du menar att de som behöver hjälp är de som inte har vågat komma ut? Inte de som sitter med fördomar som gör att de inte vågar komma ut? Resonerar du lika i HBT-frågorna, att det är bögarna som inte vågar komma ut som behöver hjälp snarare än att samhället behöver bli öppnare till den grad att det inte spelar någon roll om man är hetro eller inte? Har jag hävdat att jag har ett svartvitt förhållningssätt till genren? Jag har exempelvis tidigare påpekat att jag tycker att Sven-Ingvars kan räknas eller inte räknas som ett dansband beroende på situation. Det finns redan rätt mycket dansbandsmusik släppt på skiva som inte låter traditionell dansbandsmusik utan som vilka pop-produktioner som helst. Det är inget som så vitt jag kan se har någon nämnvärd påverkan på vad folk i allmänhet associerar med dansband. Hela programmet gick ut på att de deltagande banden skulle göra 1) Dansbandifierade covers av kända låtar från andra genrer. Mogenband som normalt sett aldrig skulle ha spelat exempelvis I was made for loving you gjorde helt plötsligt det på bästa sändningstid. Det är inte representativt för genren utan ett smart produktionsdrag för att gör programmet mer underhållande. 2) Egna versioner av traditionella dansbandslåtar. Även det här är ett konstruerat moment om man vill kora Sveriges bästa dansband (som man hävdade) eftersom väldigt få moderna dansband faktiskt har de här låtarna på repan. Alltså, bra underhållning men något som bidrog till att ge en skev bild av vad dansband, såväl moderna som traditionella, spelar för musik.

Förmodligen det första om man frågar dom. Fast jag tror inte det är riktigt så enkelt utan att man måste lyfta blicken och se på gruppdynamik, hormoner och sammhället i stort samspelar med det "vi tycker är roligt". Du behöver som sagt inte hålla med mig eller motbevisa mig. Vi tycker olika. Ja, jag inbillar mig att låtsasblod går bort lättare i tvätten. Jag har presenterat argument som jag tycker är vettiga. Du håller inte med, men jag är nöjd utan att övertyga dig. Andra som läser får bilda sig en egen uppfattning. Hur ska man bevisa att någon medvetet provocerar då? Du kan föresten, just for the record, delge din syn på varför det är underhållande med blod som kastas ut över publiken? Vad hade svaret varit om det hade gällt hallonsaft eller vatten? Spelar det någon roll för den här diskussionen? Det existerar likafullt. Om vi backar några steg: jag hävdade att kontexten (det är inte bara musik utan även, eller framförallt, bruksmusik) och inte bara själva musiken spelar roll för vad som är dansbandsmusik och använde betydelsen kontexten har för att konst som metafor för att få dig att förstå detta. Du kan tycka att det institutionella konstbegreppet är mumbo jumbo om du vill, men om du istället försöker för att slåss om allt du får chansen att slåss om förstå vad jag menar med min metafor så skulle vi vara betydligt mycket mer on topic. Det var som sagt en metafor och inte något jag byggde min argumentation på. Det du möjligen skulle slåss för att bevisa, om du nu vill slåss om något och fortfarande stanna on topic, är att dansbandsmusik inte defineras av hur den används utan att man entydigt kan definera genren enbart genom hur musiken låter. Vill du börja om? Jag är i så fall nyfiken på att höra hur du drar den slutsatsen. Ja, kontexten påverkar som sagt upplevelsen och betydelsen av ett verk. Om du kallar något så konkret som kontextet (i det här fallet framförallt konsthistorien och den rådande konst- och samhällsdebatten) för "betraktarens inbillelse-värld" så, ja. Jag missförstod nog bara dig i så fall.

Det går inte att säga om man inte tittar närmare på vad de grundade sina bedömningar i. Jag skäms inte. Tvärtom så älskar jag dansbandsmusik och står för det till 100%. Svårt att läsa? Vi försöker igen: Jo, i grund och botten för att dansbandsmusik är bruksmusik och alltså i första hand en genre som defineras av hur musiken används snarare än hur den låter. Det har jag aldrig hävdat. Jag hävdade att det var mer representativt för dansbandsgenren än vad Leif Norbergs version av samma låt var. Om du är intresserad av motivet så är det för att det är betydligt vanligare att dansband gör "orginal-trogna" hårdrockscovers än att de tappar om hårdrockcovers i en schabloniserad dansbandssound-mall likt Leif Norbergs. Att man fick bilden av att den typen av omtappningar är vanligt i exempelvis Dansbandskampen är snarare ett resultat av programets format och att juryn (styrda av Balubas produktion förmodligen) belönade det.

Och engelska wikins källa säger Art critics, journalists, and students, glasses of wine in hand, silently contemplated Brassau's creations. Their praise was almost unanimous och One lone critic panned Brassau's work. Ganska rätt så väldigt överens tolkar jag det som att dom var. Förutom en som såg något annat. Om man ska välja ett enda band för att representera genren tycker jag Vikingarna är det band som ger den rättvisaste bilden. Jo, i grund och botten för att dansbandsmusik är bruksmusik och alltså i första hand en genre som defineras av hur musiken används snarare än hur den låter. Och som vanligt, att A implicerar B betyder inte nödvändigtvis att B implicerar A. Jag tycker som sagt inte det.

Fast det förhindrar ju inte att diskussionen här är det. Ja, absolut kan det vara (och är förmodligen) så. Det jag tycker är mest faschinerande är egentligen att många som faktiskt VET att genren är mycket bred tar avstånd (ibland mycket demonstrativt) från begreppet dansbandsmusik, förmodligen av rädsla för att förknippas med det de förväntar sig att folk assoccierar med dansbandsmusik. Något kontraproduktivt eftersom man underhåller bilden av att genren ser ut som alla tror, fast den inte gör det. Typ. Svår fråga. Nej, inte sporterna som sådana. Hur skulle en sport kunna ha ett uppsåt? Men om man börjar titta efter kan man säkert se tydliga kopplingar mellan exempelvis skejtkulturen som helhelt och ungdomens frigörande från vuxengenerationen. Ja. Fast mest av hygieniska skäl. Jag tror vi kan lämna den där tråden. Jag anser att den grad som dansbandsmusiken provocerar i som inte alls står i proportion till vad själva musiken (eller musikerna) kan anses orsaka. Musiken är i princip aldrig är gränsbrytande på något sätt överhuvudtaget och lever en väldigt anonym tillvaro för de som inte aktivt söker upp den. Vidare syftar musiken enbart till att få människor att dansa och ha roligt och musikerna har därför inte något att vinna på att provocera sin publik eller någon utomstående. Du håller inte tydligen inte med eller har svårt att se hur det här skiljer sig från exempelvis hårdrocken. Tills du presenterar ett vettigt argument för att så inte är fallet, istället för att bara försöka motbevisa mig utan att säkert kunna påvisa någon felaktig premiss, kommer inte lyckas få mig att ändra min ståndpunkt. Det är möjligt att mitt resonemang haltar, och att jag har helt fel om betydelsen av medvetna provokationer för hårdrocken, men tills du faktiskt kan påvisa det så väljer jag att tro på min bild av verkligheten. OCh jag har som sagt inget intresse av att ändra din ståndpunkt. Ja, det är väl upp till var och än att värdera hur viktiga man tycker konstkritikernas åsikter är. Jag trodde vi var överens om att vad man personligen gillar inte har något med vad som konstvärden anser är bra eller mindre bra konst att göra, eller hur? Det estetiska värdet påverkas inte av att konstnären/fotografen framgår eller inte. Bilden ser likadan ut oavsett kontexten. Det konstnärliga värdet på tavlan skulle däremot kunna öka markant om det framgick att det var en känd konstnär som skapat verket. Där är ju Dachumps Fontain ett typexempel på hur man kan ge något utan konstnärligt värde (en massproducerad pissoar) ett konstnärligt värde enbart genom att signera föremålet och ställa ut det. En signatur i sig behöver dock inte öka det konstnärliga värdet även om den som signerar är en etablerad konstnär. Om en konstnär idag skulle signera något annat ready-made så skulle nog konstvärlden vara överens om att det konstnärliga värdet var lågt eftersom sättet konsten betraktas idag skiljer sig så mycket från tidigt 1900-tal (till stor del tack vare Dachump). Pierre Brassaus verk är föresten ett typexempel på det motsatta. Man tar ett verk med en kontext med vilken verket får ett konstnärligt värde och sen visar man att kontexten är falsk och helt plötsligt är det konstnärliga värdet hos verket borta igen.

Du tycker fortfarande inte att du har bevisat hur dålig du är på logik va? Jag har aldrig sagt att inte dansbandslåtar även kan kategoriseras in i andra genrer. Tvärtom, de flesta dansbandslåtar kan även kategoriseras in som pop, rock eller country. Ja. Men du behöver som sagt inte hålla med mig. Jag har inget behov av att vi ska uppnå konsensus bara för att du verkar ha det. Tvärtom, med din förmåga att föra logiska resonemang och ditt skarpa öga för omvärlden ska jag nog närmast vara glad för att du inte håller med mig. Och du tror inte att underhållningsvärdet ligger lite i rädslan? Adrenalinet? Lite som extremsporter? Vad menar du gör en skräckfilm underhållande? Jag menar att om du står längre bort än "20:e raden" har du ingen möjlighet att avgöra vad som är på riktigt eller inte. Och syftet är väl att det ska se ut som riktigt blod? Riktigt människoblod till och med? Nej, det är inte elitistiskt att inse att man behöver kunskap för att kunna bedöma något i en vidare bemärkelse än "jag gillar det här". Vidare säger jag inte att man är dum eller mindre värld för att man inte har kunskapen eller för att man gör en annan bedömning än konstvärlden. Jag tycker inte folk är mindre värda för att dom köper tavlor med tre staplade stenar på Ikea, men det konstnärliga värdet hos tavlan är rätt lågt. Har jag sagt att jag är "intellektuell"? Jag håller inte med. I så fall är det inte så sannolikt att båda recensenterna hade tyckt samma sak. Att de uppfattade verken på samma sätt pekar starkt på kontextens betydelse. Det tycker inte jag. Jag tycker inte ens att Leif Norbers är representativa för soundet i traditionell dansbandsmusik så... Men om vi nu leker med tanken att jag tyckte att det var representativt, hur resonerar du dig fram till något sånt? Vad som är dansbandsmusik har som sagt inte enbart med sound att göra utan har även, och kanske framförallt, med kontext att göra. Hört det förut? Dom som åker till Hultsfred? Nu tycker jag du är lite väl elitistisk här. Man är inte puckad bara för att man åker på en döende festival med musik man gillar.

Nej, inte MED Abba kanske. Inte i den kontexten. Men du märker väl inga ord någonsin? Fernando är helt självklart en dansbandslåt. Streaplers har spelat den. Vikingarna likaså. Thor-Erics. Ska jag fortsätta? Nej, det är nog ditt ego som får det att upplevas så. Jag har redogjort för min bild av dansbandsmusiken och olika faktorer som påverkar synsättet om dansbandsmusiken och försvarar och förklarar min bild i takt med att du försöker bevisa mig fel. Sen att du än så länge inte lyckats med mer än att märka ord och bokstavstolka saker istället för att förstå helheten är en annan sak. Du har inte ens presenterat en egen tes som jag har ifrågasatt, och med tanke på det så är det ju inte så sannolikt att det är jag som försöker bevisa någon fel. Jag hittar det tyvärr inte. Du får nog pin-pointa det åt mig. Nej, inte i sammanhanget. Är exempelvis skräckfilmer till för att skrämmas (och underhålla)? Använder dom grisblod eller låtsasblod? Spelar det någon roll? Vad vi gillar är som troligen ingenting som bara spontant "uppstår" helt oberoende hos varje individ (i så fall är det konstigt att smaken hos en population uppenbarligen förändras snabbare över tiden än vad arvsanlagen gör). Att vi formas av det samhälle vi lever i och väljer vägar utifrån ett mer komplicerat mönster än du beskriver är inte en helt kontroversiell tanke. Bra konst eller bra kultur? Den stora massan är i regel ganska dåliga på att avgöra vad som är bra konst då de helt enkelt är för obildade på området för att förstå kontexten konsten till stor del lever av. För att förstå storheten i Duchamps Fountain måste man exempelvis förstå hur han med verket i frågasatte konstbegreppet och skiftade fokuset från att bara bedöma hantverket till att även omfatta den intelektuella tolkningen av konsten. Därmed inte sagt att det är fel att värdera konst utifrån andra aspekter. Du behöver inte hålla med som sagt, men mitt resonemang är varken inkonsekvent eller elitistiskt även om du försöker vinkla det så. Just det. Delmängd. Vilket innebär, om man har någon som helst känsla för logik i alla fall, att mina resoneman om konst inte nödvändigtvis är applicerbara på kultur. Att A implicerar B betyder inte att B implicerar A. Jag håller med om att det är löjeväckande men det har inte riktigt med saken att göra, och är verkligen inget som motbevisar något jag har skrivit. Det enda du har lyckats påvisa är att du har en annan bild av konst än vad jag har. Bra. Jag hissar intresseflaggan. Du gör som du vill med jag har aldrig påstått det. Jag skrev att Perikles sätt att lira AC/DC är mer representativt för hur dansbandsgenren låter än vad Leif Norbergs sätt att spela AC/DC är. Jag skrev aldrig att Perikles var en rättvis representation för genren. Absolut. Så länge du är medveten om att jag inte är här för att göra en vetenskaplig avhandling med ton av korsreferenser utan för att delge min bild av saken. Men om nu måsta ha hårda fakta. Malungsveckan lockade i år över 50 000 besökare. Lite fler än Hultsfred i alla fall...

Det tror jag inte. Gjorde jag? Du får nog friska upp mitt minne... Är det relevant? Har han byggt en karriär på att chockera eller inte? (och ja, fast det är nog snarare låtsasblod, http://www.ibtimes.c...-apocalypse.htm) Ja, min förenkling är fånig. Men ser man till en stor grupp människor tror jag det ligger mycket i den. Ser man till varje individ är det nog enklare att peka på tycke och smak. Nej, jag har inte tagit konstkritikerna i försvar. Jag har sagt att kontexter är viktigt för att avgöra om något är konst eller inte och tar man bort kontextet (eller till och med förfalskar det) blir det plötsligt svårt (för att inte säga omöjligt). Nu byter du ämne helt plötsligt föresten. Jag tycker det är stor skillnad på kultur och konst. Som sagt, jag känner inget behov av att dra saker till ytterligheter när det finns fler nyanser och dessutom är mycket enklare än så. På våra svenska dansbanor dansas det i regel enbart bugg och foxtrot. Dansband spelar för att dessa två danser ska kunna dansas och musiken ska alltså vara lämpad för det i såväl tempo som rytmik. Du börjar bli tjatig, vi har redan gått igenom det där. Den föll nog bort av misstag. Nej, det är ingen helomvändning. Jag har som sagt aldrig hävdat att någon inte är kapabel att veta vad dom gillar. Och konst och kultur är som sagt olika saker. Ja, absolut. Det är helt klart mer representativ för genren än vad Leif Norbergs version är. Nej, och du kan inte heller rimligen veta hur många det är så då kan väl även du sluta göra den typen av antaganden hädanefter och sluta ställa retoriska frågor som du inte möjlighen kan stödja i något?

Nej, Valle skrev att dansbandsmusik är det som spelas, inte vem som spelar det. Påståendet, som jag förstod det i alla fall (Valle, rätta mig om jag har fel) var ett förtydligande i att ett dansband inte är väldigt låsta i sitt musikval utan gott och väl kan spela Elvis-låtar och att det då är dansbandsmusik, även om det inte var dansbandsmusik när Elvis spelade in det. Stämmer väl överens med vad jag har försökt få dig att förstå. Inget trick alls. Det mesta i ditt sätt att försöka dissekera det jag skriver för att bevisa mig fel istället för att vilja förstå vad jag skriver för tyder på att du inte verkar vilja förstå. Ett litet tips, allt i livet handlar inte om att vinna.

Nej, det tycker jag inte vi verkar vara. Jag tycker mest att du inte verkar vilja förstå vad någon av oss säger.

Det är du som har ifrågasatt min ståndpunkt. Det är inte jag som har ifrågasatt din. Jag har inte varit där men ingen rök utan eld, eller vad säger man? Underhållning? Ja, så klart. Och medvetna provokationer. Tror du ens på dina egna argument nu? Du menar publiken som gör ungdomsrevolt genom att förarga sina föräldrar? Ja. Jag håller med. Har jag sagt annat? Om man lever i en svart-vit värld och hårdrar det så ja. Jag personligen känner inget behov av att vara kategorisk. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva skriva det här, men vi tar väl det en gång till då: Jag tycker åtminstone att det krävs att musiken riktas till en dansande publik för att det ska vara dansbandsmusik. Kontext Nej, det har jag inte sagt. Jag tror som sagt att det är en mängd faktorer som bidrar till bilden folk har av dansbandsmusik och relationen dom har till dom. En av dessa faktorer är hur vänsterrörelsen påverkade det politiska klimatet i Sverige och gjorde populärmusik, generellt, och dansbandsmusik, specifikt, fult. Ja, eller som du själv uttrycker det: Att de flesta människor, med undantag av en del fisförnäma konstkritiker, klarar av att bedöma den kultur dom är intresserade av på ett vettigt sätt, oavsett vad någon påstår att det är. Fast man ska kanske inte bedöma en genre enbart på enkla schabloniseringar? http://www.youtube.com/watch?v=yRvk7OmmMI4 Väldigt många fler än du anar. Väldigt många fler.

Jag vet inte om någon här tycker det är intressant, men jag tänkte ändå länka till lite musik som jag tycker är riktigt bra traditionell dansbandsmusik som såväl att dansas till tål att lyssnas på. Smaken är som sagt olika så ni kommer säkert inte gilla något av det, men jag vill ändå gärna visa på att det finns en bredd i genren, till och med när man snävar in sig på det "traditionella" och glömmer det "moderna". Curt Haagers – En Sång Om Att Ta Adjö (Trying To Say Goodbye) Thorleifs – Aldrig nånsin glömmer jag dig Lasse Stefanz – Kalla det drömmar om du vill Sven-Ingvars – Byns Enda Blondin Vikingarna – Hallå Wizex – Ge mig dina tankar (Med Kikki) Candela – Jag önskar mig Flamingokvintetten – Gamla goa gäng Berth Idoffs – Lycka För Mig

Det är konstigt att du antar att jag inte har läst hela tråden innan jag började skriva. Tips från coachen: det har jag. Däremot är det uppenbart att du inte har läst vad jag har skrivit. Jag citerar mitt första inlägg: Det är som många i tråden har påpekat helt meningslöst att diskutera varför man inte gillar dansbandsmusik. Det man upplever när man lyssnar på musik kan ha väl underbyggda logiska orsaker men snarare är det en lång rad faktorer som samverkar till ens negativa upplevelse. Så, om vi nu redan är överens, vad käftar du om och varför? Nej, svara inte, det var en retorisk fråga. Menar du att ett mobboffer inte märker att hen blir mobbad? Du verkar ha en skev verklighetsuppfattning. Eller önskan om att vrida och vända på ord för att få alla andra att ha fel och hävda dig själv. Faktiskt lite som en mobbande när jag tänker på det, eller var det troll det kallades på nätet!? Jag väljer att tro att det bara är en skev verklighetsuppfattning. Exempelvis Alice Cooper har ju gjort sig berömd på scenshower med halshuggningar, grisblod över publiken och så vidare. Jag kan så klart inte bevisa att det var i syfte att provocera fram uppmärksamhet, men man behöver nog inte ha särskild vilda fantasi för att dra sådana slutsatser. Jag tvivlar på att tanken med grisblod över publiken var att det skulle vara en liten kul grej för att lätta upp stämningen bara sådär. Och det är klart att det inte handlade om att att provocera "en äldre generation" utan att provocera, punkt. Att ungdomen som (om vi generaliserar) letar vägar att frigöra sig ser det som en frälsning snarare än en provokation är inte så konstigt, och det är så klart också en förutsättning för att provokationen ska kunna fortsätta. Inga (med lite vilja går Welcome Home (Sanatarium) att dansa till men i övrigt är det rätt kört om man tittar på den plattan). Däremot skulle nog en del av publiken uppskatta det ändå. Andra skulle gå. Vad vill du ha sagt? Tur att det var meningen jag avslutade diskussionen om vad konst är med då. Efterföljande resonemang utgår ju ifrån att du har rätt, och använder det då som bakgrund för att ifrågasätta varför du överhuvudtaget ställer de frågor du ställer eftersom det inte verkar som att du inte vill använda svaren för att föra diskussionen om dansbandsmusik vidare. Det var ju tur jag hade fel på den punkten och att det bara var ett dåligt pedagogiskt exempel. Och konsekvensen av det är alltså att du inte tycker kontexten är relevant för om dansbandsmusik är dansbandsmusik? Okej, bra då vet vi det. Då tycker vi olika. Det hade gått snabbare om du hade sagt det från början istället för att försöka bevis min åsikt att kontexten har betydelse som falsk. Allvarligt talat, om du skriver Om In Flames gjort en cover på "De sista ljuva åren" som låter precis som originalet, hade det varit en döds-metal-låt då? och jag svarar Nej, det hade det inte. Och inte nödvändigtvis en dansbandslåt heller. och du nu tycker likadant, vad tjafsar du om? Återigen, en retorisk fråga. Ja, det hänger nog ihop med vad folk uppfattar som dansbanas musik. Det hänger nog även ihop med vänsterrörelsens inflytande, vilket man än i dag ser spår av (om man nu inte avfärdar allt som tycker och smak förstås). Det hänger säkert också ihop med behovet hos många att hävda sig själv genom att förminska andra. Och en massa andra orsaker, som att exempelvis dansarna själva förminskar sin egen genre. Den uppfattningen jag får av dig är att du enbart tror det är en fråga om tycke och smak och med alla medel försöker motbevisa alla andra möjliga faktorer (ja, eller bara vill provocera då). Jag tycker det är en naiv bild av verkligheten att tror inte vårt tycke och smak påverkas av yttre faktorer. Jag vet inte. Enligt dig så är det ju upp till betraktaren och eftersom du säkert har rätt i att hur vi uppfattar konst enbart ligger i betraktarens öga/öra så gissar jag att någon skulle göra det. Det är ju trots allt rätt många musikaliska analfabeter där ute. Frågan som syftades på var Om någon gör en version av en känd dansbandslåt som är närapå omöjlig att skilja från originalet, så är det ändå tveksamt ifall det är dansbandsmusik eller ej, på grund av att bandet som gjorde låten inte spelar dansbandsmusik i övrigt? Och om jag ska omformulera svaret så tycker åtminstone jag att det krävs att musiken riktas till en dansande publik för att det ska vara dansbandsmusik. Det finns massor med populärmusik som gemene man inte skulle betrakta som dansbandsmusik men likaväl är det massor med dansband som spelar det ute på dans (och spelar in skivor med låtarna). När dansbanden gör det är det för mig dansbandsmusik eftersom kontexten plötsligt har ändrats. Du behöver inte hålla med om du inte vill men om du nu verkligen vill förstå varför eller varför inte folk tycker att det är konstigt om man är under 60 och gillar dansbandsmusik vore det ju vettigt att åtminstone vilja försöka förstå resonemanget istället för att försöka slå hål på det.

Att du bara orkar. Jag ger dig ett försök till att försöka förstå, men om du sen inte tänker bidra med något konkret som faktiskt för diskussionen frammåt istället för att stampa på samma ställe så ger jag nog upp. En mobbare är medveten om att hen provocerar offret och gör det ändå, men syfte att trycka ner offret för att öka sin egen status i gruppen eller liknande. Det är att ha ett uppsåt att provocera. Ett mobboffer är fult medveten om att hen provocerar sin mobbare (svårt att undvika att veta det om man blir mobbad) men har ingen önskan att provocera sin mobbare, alltså inget uppsåt. Mycket av den tidiga hårdrocken har velat provocera "de äldre" för att chockera och i upprorisk anda skapa en egen genre, eller gruppering, som distansierar sig från den äldre generationen. Det är att välja att provocera för att förhöja sig själv i en grupp, precis som en mobbare. Edit: Därmed inte sätt att jag tycker att den formen av provocerande nödvändigtvis är dåligt. Man ska inte glömma betydelsen av att få uttrycka sig själv utan att slås ner av etablissemanget heller. Ett dansband som spelar musik för att glädja alla de människor som dansar har inget som helst att vinna på att provocera någon. Tvärtom. I likhet med mobboffret alltså. Nej, det är en helt bakvänd slutsats att dra då det inte var betraktaren som definerade det som konst utan galleristen som presenterade "verken" i en förfalskad kontext för journalisterna. Exprimentet visar tydligt att konstvärlden definerar vad som är konst. När det presenteras som konst av etablisimanget är det konst, och när det presenteras ur ett annat perspektiv är det inte det. När du klottrar på en toalett är det klotter och när Duchamp introducerade begreppet ready-made och vände upp och ner på konstvärlden och dess förutfattade meningar var det konst. Men, men. Vi tycker väl olika där, bara att lämna ämnet. Men om du nu menar att konst är i betraktarens ögon (öron antar jag du tycker är lika applicerbart?), vad vill du då ha sagt. Du skrev Om någon gör en version av en känd dansbandslåt som är närapå omöjlig att skilja från originalet, så är det ändå tveksamt ifall det är dansbandsmusik eller ej, på grund av att bandet som gjorde låten inte spelar dansbandsmusik i övrigt? Utifrån ditt sett att resonera är det väl då helt uppenbart att det inte är självklart att dom spelar dansbandsmusik. Någon skulle gott och väl kunna beskriva det som hårdrock på samma sätt som någon annan skulle kalla det dansband. Med ditt sätt att resonera, att alla kategoriseringar av konst är subjektiva, så är det ju ingen mening att överhuvudtaget diskutera det här. Så varför frågar du ens? Jag personligen skulle svara ja för första frågan och nej på andra. Varför har jag redan förklarat.

Det är stor skillnad mellan att vara medveten om att man provocerar och att välja att provocera för provocerandets skull. Jag har pratat om uppståt, kanske dags att kolla upp vad det betyder istället för att lägga ord i munnen på mig. Det är lätt att anta du anstränger dig för att missförstå och hetsa debatt. Inte man tror jag. En del skulle helt klart vilja det. Om du vill diskuttera konstbegreppet finns det nog andra forum för det. Det där lilla exprimentet bevisar väl annars precis det jag sa hela tiden. Man kan inte enkelt dömma något och placera det i ett fack enbart genom att titta på ytan utan man måste se till hela kontexten.

Ja, absolut. Har jag sagt något annat? Ja, absolut kan det vara så. Men det förklarar inte att det inte är så ovanligt att människor jag träffar i helt nya sammanhang (kollegor etc.) visar sig intressera sig för dans. Obeservera att jag inte säger att dom älskar dansbandsmusik, men dom konsumerar det mer än gärna och verkar trivas rätt bra med saken. Just att jag är har intresset gör kanske att det är mer naturligt att folk visar den sidan för mig medan du aldrig upptäcker den. Ja, men det hänger lite ihop. Jag älskar att dansa många olika typer av dans men skulle nog aldrig ge mig upp på ett golv om det spelades house. Bra dansbandsmusik är inte nödvändigtvis den vi sätter på i stereon hemma utan kan snarare vara den som gör att vi blir inspirerade till att gå upp och dansa. Det institutionella konstbegreppet bygger på cirkelresonemanget att konstvärlden bestämmer vad som är konst.

Om ens enda syfte är att glädja dansande människor och få möjligheten att leva på sin musik så, nej, det skulle jag inte kalla uppsåt. "Konstiga kläder" är för övrigt i dag mest en fördom (med några extremt få undantag) som lever kvar sen svunna tider. 70-talets scenmunderingar var ett resultat av skatteverkets krav att kläderna inte skulle gå att användas till vardags för att musikerna skulle få dra av det som arbetskläder. Skattereglerna, eller åtminstone tolkningarna därav, ser inte riktigt ut så idag. Eller så är banden mindre snåla kanske 🙂 Om du tror att det stämmer så lever du nog i en ruskig bubbla med tanke på hur spritt det är. Snarare är det så att den yngre generationen inte direkt skyltar med att de gillar dansbandsmusik. Som sagt, jag vet många som gillar modern dansbandsmusik men inte den mer traditionella som folk vanligen förknippar med dansband som aldrig skulle säga att dom gillar dansbandsmusik. Men gillar Zlips eller Expanders, som är dansband, gör dom lika fullt. Ja, det är nog många som går på dans som inte riktigt gillar musiken men de flesta gillar den nog, åtminstone till en viss grad i alla fall. Kanske inte så att de sätter på en platta hemma, men ändå så pass mycket att de tycker det är roligt att dansa till den. Snarare är det så att de gillar annan musik också, och kanske desto mer. Ja, det har med kontext att göra. Om du skriver ditt namn på en pissoar är det en nerklottrad pissoar. När Duchamp gjorde det var det konst. Om du slår sönder en av Duchamps pissoarer med en hammare är det vandalism. Om Pinoncelli gör det är det både vandalism och konst.

Alright, jag backar. Jag är inte tokinsatt (som du märker) i det där, men vi verkar i alla fall vara överens i sak.

Det här är föresten rätt intressant läsning på ämnet: http://www.aftonbladet.se/kultur/article15046353.ab

Jag kanske uttrycker mig slarvigt men i mångt och mycket, ja. Vänsterrörelsen är kanske en bättre benämning, men jag räknade inte med att någon skulle märka ord. Populärmusik fick utstå väldigt mycket kritik på den tiden. Jag får väl lämna Bengt Palmers som källhänvisning, han gjorde exempelvis en mycket intressant program i Sommar för något år sedan där han berörde det här. Jag tror han är bra mycket mer insatt i hur det politiska klimatet påverkade populärmusiken under 70- och 80-talet än vad du och jag är. Vad tror du det berodde på?

Man får komma ihåg att dansbandsmusik är bruksmusik. Det är inte självklart att det finns ett värde i att alltid tänja på gränserna. Ibland kan det vara bäst att hålla sig inom ramarna och helt enkelt göra det bra istället för att höja den konstnärliga nivån och svika sin publik. Inte sagt att det inte går att utveckla dansbandsmusiken med dom orden, jag är för mer nytänkande i genren så länge man utvecklar den utifrån dansarnas behov och inte artistens ego (vilket jag tyvärr har sett flera exempel på). Och sen är det väl inte fel att exempelvis Lasse Stefanz stilsäkert levererar platta efter platta med just den musik deras fans älskar och dom älskar att spela, även om de inte utvecklats nämnvärt de senaste trettio åren?

Nu behövs det ju i och för sig inte särskilt mycket för att provocera den kristna högern i USA. Typ evolution eller något annat torrt vetenskapligt fakta. Men visst har du rätt i att det blev en samhällsdebatt där borta. Jag generaliserade kanske väl hårt. Inte för att det spelar något roll egentligen. Mitt påstående Att den generationen som man medvetet ville provocera blev provocerade är inte så konstigt ... Dansbanden har inte riktigt haft det här syftet även om även dansbanden och folkparkerna fick utstå samma typ av moralkritik i sin barndoms dagar. Det jag vill ha sagt är att dansband provocerar utan att ha något uppsåt. Nu vet jag ju inte hur gammal din pappa är men jag får väl till viss del ge dig rätt här. Jag hade nog utgått från att en farbror på ett service-hus som säger sig gilla black-metal skojade. Vi kan i så fall kanske snarare ringa in det till att antagandet att någon är ironisk bygger på att man antar att personen av någon anledning inte skulle kunna tycka om genren. Då väldigt få seniorer gillar black-metal är det inte helt orimligt att anta att de är ironiska när de säger något sånt. Men dansband är stort i princip alla ålderskategorier. 28-åringar som lyssnar på dansband är absolut inte ovanligt, långt därifrån. Men det är klart, eftersom knappt någon vågar säga det utan att samtidigt komma med undanflykter så hjälper man ju själv till att befästa den här lögnen. Jag har sagt det förr och kan lika gärna säga det igen i det här forumet: om vi dansare vill att "vår musik" ska tas på allvar måste vi våga stå för att vi faktiskt gillar det också. Nej, det var inte samma sak som jag skrev. Du beskrev att min ytterlighet inte är objektiv, vilket jag håller med om. Jag försöker få dig att förstå att din ytterlighet inte heller är objektiv och om vi tillsammans ska försöka närma oss någon sanning hjälper det inte att avfärda andras erfarenheter som subjektiva och osanna. Då är det bättre att du beskriver din bild av situationen och så inser vi säkert båda två att sanningen kanske ligger däremellan. Nej, det hade det inte. Och inte nödvändigtvis en dansbandslåt heller. Hönan eller ägget, ja, det är svårt att ge ett ordentligt svar på det. Men visst finns det tydliga kopplingar mellan dansbandens framgång på svensktoppen och framförallt i hur reglerna har varit utformade. Spelar det någon roll för sammanhanget? Jag beskriver bara hur genren har sett ut. Svensktoppen är ju annars en företeelse som har också fått utstå mycket kritik. Under 70-talet när gröna vågen växte och härjade fritt var det ju inte längre politiskt korrekt med så lättvindig underhållning som populärmusik för massorna. Som ett resultat la Svensktoppen ner helt och hållet några år i början på 80-talet varpå historiska låtar som Främling med Carola, Diggi-loo diggi-ley med Herreys och Bra vibrationer med Kikki Danielsson aldrig har fått en enda vecka på listan. Att listan utformning i dag skulle domineras av dansbandsfrälsta tror jag inte är sannolikt då innehållet i stort snarare följer den musikutveckling vi ser i Melodifestivalen vilken i sin tur engagerar miljontals människor landet runt. Alltså, antingen avviker inte smaken hos de dansbandsfrälsta särskilt mycket från folk över lag eller så är det inte de som styr innehållet på listan.

Nej, jag har inte missat dom. Och nej, dom har inte alls lyckats provocera på samma sätt som hårdrocken gjorde i sin barndom. Det är en väsentlig skillnad på en sammhällsdebatt som oroar sig för nästa generation och några föräldrar som tycker banden är lite obehagliga och klagar på oväsendet. Det är möjligt att jag har fel, men nej, jag tänker inte ändra musiksmak för att bevisa min sak. Men du kan kanske delge hur ofta någon tror du är ironisk när du berättar att du gillar house/hårdrock/punk/elektro/whatever? Det kanske skulle nyansera diskussionen istället för att bara anta att det inte är så. Att du inte noterar hur folk förhåller sig till dansbandsmusik kan ju ha att göra med att du inte är tillräckligt intresserad av genren. Nej, så enkelt är det inte. Jag förstår mig exempelvis inte på storheten i house som har kommit att bli stort på sistone. Att med det som utgångspunkt anta att någon som säger sig lyssna på house är ironisk är fruktansvärt ologiskt då det bevisligen finns många som gör det och påståendet alltså sannolikt stämmer. Det här sättet att resonera sätt förstås ur spel om vi befinner oss inne bland en homogen grupp människor som gemensamt är övertygad om att man inte kan gilla house (för dom gör ju inte det). Med den premissen är det kanske rimligt att anta att en person som ändå säger sig gilla house är ironisk (eftersom kontexten säger att hen osannolikt kan vara det). Men då är vi ju där igen, ironin förutsätter ett avståndstagande. Ett demonstrativt sådant, som är synligt bara för dom som förstår. House är jag för dåligt insatt i för att kunna uttala mig om ditt exempel fortfarande kan defineras som house. Det känns mer rättvist att låta någon som förstår genren och dess möjligheter och begränsningar avgöra det. Vad gäller dansbandsmusik så kan man inte kategorisera den enbart från hur den låter utan man måste även ta syftet i beaktande. I någon mån är skivdistribution och liknande inte ett du intressant i sammanhanget då det snarare är en spin-off till dansbandens kärnverksamhet, att få människor att dansa. Rent musikmässigt ligger dansbandsmusiken i regel väldigt nära svensktoppen och har så legat i ett halvt sekel. Det finns givetvis undantag från det här. Expanders (som nämndes tidigare i tråden) ligger exempelvis utkanten av genren musikmässigt då musiken är väldigt bluesrockinfluerad. Ur en ren bruksaspekt tycker jag detta är sämre än dansbandsmusiken mer mitt i fåran då musiken inte alltid harmoniserar särskilt väl med karaktären på danserna (men det är såklart en subjektiv åsikt). Ja, och i Norge och Tyskland och ... Nu kan jag ju bara tala för egen del, men jag gnäller verkligen inte. Vill folk tycka jag är konstig får dom väl det. På många sätt är jag det så det är ju inte en helt missvisande uppfattning ändå. Det är däremot spännande att det är just det där konstiga motsatsförhållandet som faktiskt existerar. Det ÄR stort med dansband men folk tycker ändå det är udda. Ja, nog verkar det ha den effekten. Något jag tycker är intressant är att något som i regel betraktas som lagom, trist eller slätstruket kan bli ett så vattentätt skott. Svensktoppen som musikmässigt ligger väldigt nära har inte riktigt den effekten idag. Men slätstrukenheten höjer tydligen engagemanget.

Ja, nog förändras tiderna. Det man får komma ihåg är att det är två vitt skilda saker att provoceras av hårdrock och dansband. Hårdrocken har precis som många andra genrer i sin barndom lite av levt på just att provocera och göra revolt. Att den generationen som man medvetet ville provocera blev provocerade är inte så konstigt. Idag är det däremot inte så många som känner sig provocerade av hårdrock. En del band verkar fortfarande försöka men de lyckas sällan så bra. Dansbanden har inte riktigt haft det här syftet även om även dansbanden och folkparkerna fick utstå samma typ av moralkritik i sin barndoms dagar. Jag använde det för att påpeka en engagemangsskillnad. Folk nöjer sig med att ogilla hårdrock. Folk känner ett behov av att informera andra om att de ogillar dansbandsmusik. Mindre luddigt och värdeladdat? Jo, jag tycker nog att det är konstigt att folk tror att man är ironisk för att dom inte förstår sig på genren. Särskilt med tanke på hur stor dansbandsrörelsen är i Sverige. Det är inte direkt en liten undergroundrörelse det handlar om, och den ironiska vågen är väl lite ute vid det här laget!? Och om nu folk går om kring och säger att de gillar dansband och är ironiska, då är väl det verkligen Beviset för att dansbandsgenren är förfördelad? Att modena dansband är coverband och traditionella inte är det är en vanlig missuppfattning som grundar i bristande genreförståelse. Dansband har i alla tider varit cover-band. För att ta ett enda exempel Jag har väntat på dig med Vikingarna från Kramgoa låtar 1. Sen har många dansband (framförallt de mer framgångsrika sådana) även spelat in en hel del eget material, men att dela upp på ett så enkelt sätt går inte riktigt. Man ska också komma ihåg att väldigt många dansband inte har startats som dansband utan fallit in i det då de lirade på folkparkerna med sina pop- eller rockgrupper. Streaplers och Sven-Ingvars till exempel. Men Schytts får nog bli praktexemplet. De startade -62 som Public Killers men bytte namn redan året efter. Sven-Ingvars föresten är ju också ett praktexempel på ett band som på grund av sin framgång har lyckats byta logar mot arenor och därmed kan anses vara dansband eller inte beroende på sammanhang. Lasse Stefanz är ett annat exempel på ett sådant band då deras popularitet gör det väldigt svårt för den dansande delen av publiken att få tillräckligt med golvutrymme. De är dock å andra sidan tillräckligt stilbildande i genren för att trots det fortfarande anses vara ett solklart dansband oavsett hur vrider och vänder på saken.