Människor är olika på många sätt.
Inte bara i längd, form, synskärpa, läggning, musikalitet osv, utan vi har också olika dygnsrytm. Den morgonpigge/kvällströtte har ett kortare dygn är den normal 7-8 timmar sovande människan. Dygnet är 18-22 timmar. Den kvällspigge/morgontrötte har ett längre dygn, 25-30 timmar.
När jag läste en artikel om detta fick jag en ahaupplevelse, varför mina sommarlov i skolåldern alltid slutade med att jag lade mig åtta-nio på morgonen och sov till fyra på eftermiddagen.
Mot slutet av sommarlovet blev jag alltid tvungen att göra ett "överhopp" och hålla mig vaken till kvällen, för att därefter komma i fas igen. Men tillrättaläggandet blir likt förbannat temporärt, för snart börjar kroppen sträva efter att vara vaken längre och längre, och efter ett tag är man ur fas igen.
Men en klen tröst är att när man blir äldre, så börjar dygnet krympa lite, åtminstonde för mig. Eller också är det sömnbehovet som ökar, jag vet inte.
Det jag har märkt när jag blivit äldre, är att kroppen vill fortfarande vara vaken på nätterna, men priset dagen efter har blivit mycket högre. Nu, om jag fastnar i något kul en vardag, och klockan blir närmare två, så frågar alltd arbetskamraterna dagen efter om jag varit på fest... och tyvärr känns det också så i huvud och spegelbild, även om starkaste dryck varit mellanmjölk.
Tänk om ett dygn istället var 28 timmar, då skulle det vara vi som satte normen för hur en normal och skötsam människa skulle vara. Då skulle man slippa höra kommentarer likt "man vafan gör du uppe hela nätterna? Varför går du inte och lägger dig?"
Tyvärr dessutom så känns det som att kreativiteten smyger sig på tillsammans med mörkret, vilket inte gör det precis lättare att hoppa i säng...
/®offe