Johnny Boi

Läste att någon tipsade om att byta instrument. Om detta inte funkar eller känns segt och ovant, testa bara att byta tonart. Jag har spelat piano väldigt länge, och när jag vid ett tillfälle kände mig väldigt låst i mina "vanliga" tonarter (som för så många andra är de med grundton på en vit tangent) så funderade jag på vilken tonart jag hade spelat minst i. Så jag började spela i F# dur och, som så många tipsat om här, lät öronen leda vart jag skulle. Det var skönt, man "såg" inte på samma sätt vad man gjorde eller vart man kunde ta vägen, det kändes nytt på något sätt.

Nu är det ju olika från instrument till instrument, piano är väl ett av de extrema fallen där ett byte av tonart får störst konsekvenser. På gitarr innebär det ju många gånger att bara flytta handen ett snäpp.

Ett område man kan utforska är att blanda in ackord från "moll-tonarten". Det vill säga, om du utgår från C-dur och har börjat använda ackorden som naturligt finns där (de som kan "byggas" om man bara använder C-durskalans toner), testa att blanda in ackord från C-moll. Ger ofta ett lite "rockigt" resultat, eller hur man nu ska säga... 🙂

Ett annat tips är något som i teorin kallas för mellandominanter, men det kanske du redan läst om. Drar det lite kort ifall du inte hunnit, eller om någon annan läser detta och är ute efter snabba tips. En dominant är det ackord som "vill" leda till tonikan. I C-dur så är C tonikan och G dominanten. Spela ett G eller ett G7 (eller ännu tydligare: ett G med ett H i basen) så hör du att det vill leda till C. Tricket är att när du ska till ett ackord fundera ut vilket som är dominant till det ackordet (lätt att lista ut genom att se vilken ton som kommer ett halv tonsteg ner - detta är durtersen i dominantackordet du söker) och gå till det önskade ackordet via detta nya dominant-(dur-)ackord. Dessa kallas mellandominanter och hör inte hemma i tonarten (de innehåller toner som inte finns i den naturliga durskalan). Det kanske låter komplicerat när jag förklarar det här, men om man testar att spela dessa ackord så märker man att de oftast låter ganska naturligt (men ger ändå en krydda till ackordgången) och att de används oerhört ofta i låtar man hör överallt. Vanligast är nog att man inte har mellandominantens grundton som baston, utan durtersen (t.ex. G - E/G# - am).

Lycka till!

Tja!

Kul med Toto-diskussion, då finns det nog plats för i alla fall lite mer saker att diskutera utöver tycke och smak.

Jag är inte ett superfan till Toto, men jag är grymt impad av dem! Till skillnad från många andra Toto-fans så tycker jag inte om de gamla låtarna alls lika mycket som det nya! Tycker att de borde slutat spela Roseanna, Africa och de andra sönderspelade "klassikerna" och istället lita på att deras "nya" låtar (tänker väl då på Kingdom of Desire och framåt) verkligen håller och är bra.

Det verkar ju lite som att när någon ska kolla in om Toto är något för dem så lyssnar de på nyss nämnda sönderspelade låtar. Inte riktigt representativt! Visst, de har förknippats mycket med musikermusik, och med låtar som Jake to the Bone och Dave's Gone Skiing har de nog förtjänat det. Men de som vill höra en annan sida kan lyssna på till exempel "Melanie" från albumet "Mindfields". En fantastiskt fin och lugn popballad där de inte gör nåt svårt alls! Snarare låter den ganska likadant hela tiden (om man är mer åt det hållet), men den har ett grymt flow och härlig känsla i sig. På samma album finns även en lång blues-battle i "High Price of Hate", inte så svår musik heller, mest klassisk och svängig blues! Eller om det är tunggung det heter... Men om någon ska "testa" Toto så rekommenderar jag hela detta album, "Mindfields". Enligt mig ett underskattat album med MYCKET hög kvalité rakt igenom, både i låtar, arr och produktion.

Jag tycker verkligen inte om allt som Toto har gjort... Jag plockar guldkornen lite... Fast jag tycker att de ofta har öra för vad som är en bra låt, vilken genre den ska lutas åt och i vilket arrangemang den ska kläs i. Sen gillar jag ju de musikaliskt finurliga grejerna, det ska jag inte dölja! Så det kanske inte är ett band för textälskarna. 😉

Någon jämförde med Steely och perfektionism. Jag tänker i samma veva på det här tänket att "jag är så fruktansvärt bra på mitt instrument att jag lärt mig att hålla tillbaka till den grad att det bara märks i mitt 'sväng' att jag är bra, och i att jag bara gör så enkla och extremt smakfulla grejer". Det kanske är något jag inbillat mig, men ibland får jag den känslan när det rör sig om "slick" musik och alla dessa otroligt duktiga musiker. De släpper aldrig loss, de går aldrig över gränsen för vad som är smakfullt (😉), som att de när de sitter och övar eller jammar leker loss järnet med hela sin potential, men sedan när det kommer till vad de gör "offentligt" - skriver sina låtar och spelar in i studio o.s.v. - då håller de tillbaka allt sånt. Okej, det var nog en annan diskussion. Om någon vill fortsätta den så kan vi ju ta det i en ny tråd. 😎

Det jag ville säga med det var i alla fall att jag tycker om när Toto ibland visar hur duktiga de är, antingen att de spelar svåra grejer eller att de komponerar intrikata musikaliska passager (eller lyckas med storverket att komponera in svårspelade grejer på ett sätt så att de inte känns krystade i kompositionen).

Som avslutning vill jag nog stärka fördomen att totokillarnas enda argument är att "du har inte hört tillräckligt"! För visst, Toto låter ju alltid Toto och oavsett om en av deras låtar är i en helt annan genre ("som ju är din favoritgenre!") så är ju nästan aldrig nästa låt i samma genre, men jag tror att många kan hitta ett par guldkorn. Guldkorn där Toto kanske inte "låter" Toto (bredbent musikerrock, som någon sa), men där deras fantastiska musikaliska uppfattning visar sig.

Förlåt för textmassan...det är mitt första inlägg på forumet...förhoppningsvis lär jag mig att uttrycka mig med färre ord med tiden. 🙂