Låt oss bena ut vad vi har här. Vi har att göra med ett musikaliskt stycke omfattande fem delar kan man säga, i sann klassisk anda. Del I är en percussiv passage som ger en pingpongupplevelse i form av något rassel, del II är min favoritdel och tankarna för mig bitvis in på John Foxx. Denna del startar vid 0:28, men håller tyvärr bara på i en halvminut och vad värre är: för att sedan aldrig vända åter - tår i ögat! Detta är något att ta fasta på. Låt gärna denna passage återvända någon gång åtminstone. Del III är då vi stiftar bekantskap med sångaren bakom detta alster. Han bjuder på någon slags pratsång som jag förstår i sammanhanget med tanke på vad som vill förmedlas. Dock är det ett megadelay involverat, varför en del av tydligheten i den vackra stämman går förlorad. Jag uppfattar också denna del som en aning lång, antagligen beroende på megadelayet. Väljer man en sådan effekt någonstans i en låt, där det dessutom i övrigt är rätt avskalat instrumentalt sett så bör inte passagen vara 1:06 lång. Vid 2:04 händer grejer för då kommer det fränaste ljudet in och detta är del IV. Det är en syntetisator och förmodligen densamma som bland andra Arvid Tuba använt på en hel del obskyrt han släppt på analog kompaktkassett. Vad just denna synth heter vore roligt att veta. Trummorna är lite dova och vad som sjungs i en passage här är lite svårt att urskilja, öka volymen på det något bara? Särskilt denna passage blir lite lång, men det kanske är avsaknaden av del II som gör detta mer framträdande? Del V är en direkt fortsättning på del IV vad gäller instrumentval. Allt klingar av och klingar bort. Resenären har landat efter sin molnfärd och recensenten tackar för sig!