Jag anser samma sak, det där med trappstegen. Brukar alltid säga det till folk när dom frågar mig om hur det går med trumträningen... svarar alltid "Det är en jävla lång trappa, men jag tar mig upp sakta men säkert".
Angående känslorna och kraven på sig själv så tror jag att det är lite av en "sjukdom". Det låter som om det hela har gått lite längre än vad det "ska" göra, och att det på något sätt har blivit något av ett psykologiskt besvär. Ungefär som något tvångsbeteende liksom, som gör att du inte mår bra om du inte får det som du vill. Jag har inget direkt tips på hur man kan göra det hela bättre men jag tror definitivt att problemet är i ens eget huvud, och att man MÅSTE se på det hela på ett nytt sätt. "Varför gör jag det här? Är det för att jag älskar det, eller är det pga något annat?".
Jag själv är väl ganska ivrig på att öva trummor, försöker bli jättesnabb och allt vad det nu innebär. Jag var ganska fanatisk för några månader sedan då jag tränade varje dag, och jag kände att jag aldrig blev bättre. Men jag hade alltid en sak klar i skallen... jag visste att desto mer jag spelade, desto närmare målet kom jag, så enkelt var det. Det gjorde att jag fortsatte och jag behövde aldrig oroa mig liksom. Idag tränar jag inte lika intensivt, men jag har bytt teknik på baskaggarna och känner att det är jävligt roligt att spela istället, så jag låter allt annat ta sin tid.
Allt handlar väl om att det ska vara roligt och passionerat? Släpp de fängslande tankarna... börja idag 😄 (En ny inspirationskälla brukar hjälpa gigantiskt för i övrigt)