Har en högt uppsatt chef som jag starkt ogillar, egentligen avskyr. Han är ytligt trevlig men en skitstövel egentligen. Råkade hamna på samma bord på lunchen idag. Han sade en grej "på skoj", något i stil med att jag med mitt namn o efternamn är lätt att förväxla med Thomas Quick, alltså kända seriemördaren. De andra vid bordet sympatiskrattade med honom men tyckte förmodligen som jag att det var osmakligt. Jag kände mig rätt kränkt men bara log, vad kunde jag göra. Man bor i Sverige och får inte säga vad man tycker. Han har makt som chef och man vågar knappt säga något i hans närhet. Han är seriöst läskig. Men samtidigt pallar jag inte ta skit. Har alltid tagit skit från folk utan att säga ifrån. Börjar få fotfäste för att våga säga ifrån mot vanligt folk men var svårt i detta fallet.
Har genom åren märkt att det är vanligt bland en viss sorts folk att behöva trycka ner andra folk för att lyfta sig själva. Jag ser det överallt och är med om det ibland. Det är patetiska människor. Som att de i grunden inte har bra självkänsla men genom att påpeka folks brister på ett hånande sett stärker sig själva för stunden, de kastar tillfälligt glöd på sin egna svaga personlighet.
Men jag blir långsamt starkare och jobbar på att bygga upp en konstant stark självkänsla och personlighet. A smooth sea do not make a skilled sailor, som det så fint heter och ligger mycket i det.