Electronica-producenten Andreas Tilliander om skapandeprocessen

Foto: Elin Franzén

Andreas Tilliander är electronica-producent och radioprogramledare som ger ut musik i rask takt, både under eget namn och under alias så som TM404 och Mokira. Han driver skivbolaget Repeatle och spelar live tillsammans med artisten Familjen.

Kan du berätta om hur ditt intresse för elektronisk musik och syntar väcktes?
– Intresset väcktes väldigt tidigt. Många barn födda i slutet av sjuttiotalet kanske hittade till musiken genom artister som Madonna, Michael Jackson och Prince, men i mitt fall var jag tämligen ointresserad av musik innan jag hittade Depeche Mode. Det är väl något av en klyscha att dra till med Depeche Mode och jag skulle gärna undvika det om det inte vore helt sant. Jag blev fullkomligt överkörd av dem när jag hörde Music for the Masses. Därefter var steget inte långt till liknande musik som Kraftwerk, Nitzer Ebb och DAF.

– Under tidigt tonår var jag verkligen syntare med konstig frisyr och svarta kläder. Sedan kom Aphex Twins låt On och allt förändrades igen. Vadå? Man behöver inte sjunga på sina låtar? Eftersom jag alltid varit en värdelös sångare men en skaplig ljudmakare med en hyfsad musikalisk vision blev detta min räddning. Ett par år senare hörde jag Panasonic och förstod att man inte ens behöver ha några melodier för att skapa fantastisk musik och ljudkonst.

Hur brukar din skapandeprocess se ut?
– För det mesta jobbar jag mot ett specifikt mål. Oftast är det inför en livespelning. Det blir liksom mer direkt då, att jag vet att det jag bygger på idag, det kommer jag framföra på en konsert eller klubb redan imorgon. Det om något sätter ordentlig fart på idéerna hos mig. Visserligen tillhör jag de där stackarna som knappast har något intresse för annat än ljudbilder och musikaliska problemlösningar så jag jobbar ständigt på någon låt, men det är något speciellt med att ha en deadline ändå. Hade jag inte behövt presentera min musik i olika sammanhang; skivor eller konserter, då hade jag nog haft väldigt lätt att stanna upp där så som så många andra också verkar fastna, att bara nöja sig med några takters musik och sedan stänga ner projektet när dagen är slut. Det är alldeles för kul att skapa musik så det blir ofta så att jag liksom lever och andas med ett stycke musik jag jobbar på.

Mokira (Andreas Tilliander)

– Väldigt ofta har jag skruvat fram det jag vill och bara låter de olika sequencerlådorna stå och puttra i studion. Jag går runt till de olika syntarna och ändrar lite småsaker och lyssnar på samma loop i flera timmar. Det är något vemodigt med att spela in låten. Så fort en låt är inspelad är den död, den slutar att utvecklas och dess form är inte längre påverkbar. Den blir till något jag gjort, något förgängligt och inte något jag lever med. Det är lite det som jag förundras över när jag läser och hör andra tala om musikproduktion – ”Ingen kommer höra i en mix om du har samplat en 909 eller om du kör med originalet”. Som om bara slutresultatet är det viktiga med att arbeta med musik. En till trött klyscha kanske men resan är verkligen målet. Hade jag bara varit resultatinriktad hade jag inte gått runt en hel dag i strumplästen och rört runt då och då i min ljudgryta.

Hur går det till när du skruvar fram nya ljud?
– Ljudmakeriet hör till 100% ihop med komponerandet och producerandet hos mig. Ljuden är lika viktiga, eller troligtvis ännu viktigare, än noter och melodier. Jag är inte vidare musikalisk egentligen, men jag har mycket idéer och tankar kring ljudproduktion.

I mars släppte du albumet Case Studies For Buchla, hur kom albumet till?
– Mitt bästa tips för att färdigställa musik är att ha en deadline för något helt annat. Så var det när jag började spela in musik som senare blev debuten för mitt alias TM404 där jag uteslutande spelade in med Rolands olika nittonhundraåttiotalsinstrument. Precis likadant gick det till när Case Studies realiserades. Jag hade inte en tanke på att göra ett album. Jag hade inte en aning om vad jag höll på med. Egentligen borde jag ha färdigställt andra saker i studion, men så stod det där Buchla-systemet och bara blängde på mig. Jag hade knappt rört det på sex månader och började försiktigt med att stämma alla oscillatorerna. När det var gjort ville jag utforska någon modul jag skaffat och inte hunnit testa. Plötsligt hade en vecka passerat och ett album tagit form. Hade jag istället satt mig ner och planerat en skiva och hur den skulle låta, då hade det inte blivit något.

– Det finns något skrämmande med att gå till studion en måndag morgon, sätta sig i en studio där man lagt den mesta av inkomsten i tjugo år och tänka att ”nu jävlar ska jag få till något alldeles extra”. Den mesta musiken jag skapat har jag gjort när jag mest vill testa en idé för min egen skull. Därför har jag också hundratals timmar med outgivet material. Kanske något att rota fram om trettio år när hörseln är förstörd, ekonomin i botten och pensionen obefintlig – då ska jag casha in på alla månader i studion som inte resulterat i skivor eller turnéer.

Om du skulle välja en favoritsynt genom tiderna, vilka skulle du välja?
– Den mest uppenbara och den som de flesta nog har förknippat mig med de senaste tio åren eller så är förstås Roland TB303. En extremt begränsad synt som är tänkt att agera baskomp när du spelar gitarr eller orgel. Svårprogrammerad, men det är sällan jag blir besviken på vad som kommer ut ur högtalarna. Visst, det händer att jag stoppar undan min 303:a i något halvår och fokuserar på helt andra instrument, men varje gång jag drar ut byrålådan och tittar till den lilla silverlådan, då är kärleken ömsesidig igen. I det senaste Elektroniskt i P2 pratar jag faktiskt om den där kärleken till Roland TB-303. Den är evig.

Vad är du aktuell med framöver? 
– För tillfället står allt still förstås på grund av Corona. Denna veckan skulle jag varit i Lyon, nästa i Riga. Förhoppningsvis finns det tillfällen att ta igen de flesta förlorade spelningarna framöver. På skivfronten kommer 2020 bli ett väldigt spännande år i min diskografi. TM404 släpper sitt tredje album. Mitt projekt Innerst Inne som jag har med min barndomsvän Familjen-Johan släpper vi äntligen debutalbum efter flera år med skivbolagsstrul. Den första november är det exakt tjugo år sedan jag debuterade under artistnamnet Mokira på skivbolaget Raster-Noton. Skivan Cliphop som släpptes då kommer återutges och denna gången på vinyl. Hurra!

Länkar:
Elektroniskt i P2
Om Andreas Tilliander på Wikipedia
 

Måndagsintervjun är en ny serie där @Lotta Fahlen intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, och publiceras varannan måndag.