Blonde. Netflix.
Hur närmar en så kult förklarad artist som Marilyn Monroe? Vad har inte sagts om hennes korta liv och tumult artade karriär som är värt att sägas?
Kanske genom Joyce Carol Oates bok med samma namn. Boken är en fiktiv biografi, den bygger på sanna händelser och personer, men inte utger sig för att återberätta verkligheten. En konstnärlig frihet infinner sig således.
Filmen Blonde följer samma inriktning och berättar Marilyns historia, eller Norma Jeane som hon egentligen hette, genom små stycken ur hennes liv. Vackert stiliserade scener presenteras ömsom i svartvitt, ömsom i färg, men Marilyn framställs hela tiden som ett slags skyggt väsen snarare än som en verklig person.
Filmen löper kronologiskt och börjar i Norma Jeanes barndom (mästerligt spelat av en otroligt söt Lily Fisher). Hon växer upp med en labil mamma och fantasin om den mystiska, Hollywoodkändis till pappa som modern hintar om och den vuxna Norma utvecklas inte mycket från det barn vi får se i de tidiga scenerna.
Filmen följer sedan Normas liv och karriär som Marilyn Monroe, från pinup-modell till filmstjärna till ett nerdrogat, utnyttjat och trasigt offer. Hon framställs hela tiden som ett offer för än det ena som det andra och hon själv pratar konsekvent om Marilyn i tredje person och verkar knappt förstå att personen på vita duken är hon själv. Att hon är samma person.
Ana de Armas tolkning av Marilyn Monroe är fascinerande porträttlik, till och med rösten stämmer. Trots att det är svårt att relatera till den hopplöst naiva huvudpersonen lyckas hon skapa ett kärleksfullt, sympatiskt porträtt som det doftar Oscarsnominering om. Otroligt snyggt foto, kostym och makeup.
Men...
De som läst boken finner att det där fanns ljusglimtar. Precis som i våra liv. En berg och dalbana av svart som vitt. Det går och det går ner. Här verkar Marilyn gå på smäll efter smäll i livet. Det går mest neråt hela tiden. Filmen verkar endast vilja visa hur tragiskt exploaterad Marilyn Monroe blev, vilket hon faktiskt blev också. Men det är omöjligt bortse från ironin i att hon här sexualiseras och exploateras minst lika friskt som under sin livstid. En sorts dekadens porr, allt går liksom ofelbart åt helvete.
Det ÄR svårt med biopics. Man får tidigt välja väg. Antingen i en i varje detalj och kronologiskt perfekt film. Likt filmen Elvis så ÄR Blonde snyggt filmat, som sagt. Skådespelarinsatserna från samtliga är overkligt bra.
Men precis som filmen om Elvis jag känner bara att det fattas balans i filmen. I Elvis fall blev det en film utan handling och bara en hög rock videos en något sånär kronologisk ordning. Här i Marilyns fall blev det ensidigt med svärta. Hennes liv var ju, precis som våra, inte bara elände.
Det ger en viss bitter eftersmak...
2+/5 casting soffor.