Då har jag inte missat något.
Ser just nu på Pamela, A Love Story på Netflix, om Pamela Andersons liv och leverne. Vad har jag att säga om den då? Tja, hon är ju en legend i sitt skrå. Inte så sevärt, inget nytt under solen. Det framträder en rätt naiv människa under sminket. Lättledd, sökande, ovetande, vilsen. Samt ett offer för omständigheterna.
Ungefär så, kanske sevärt en regnig söndag eventuellt om hon intresserar det minsta.
1/5 silikon pattar.
Edith, (vem fan är hon förresten?)
För att klargöra.
Egentligen så är hon inte det minsta olik "oss vanliga". Hon är ett offer för en händelsekedja som bara skedde och sedan rullade det bara på. Rätt så intressant egentligen om man tänker efter. "Kändisar" är ju också människor, precis som danskar.
Har träffat och pratat med en hel hoper med "dem". Ja, kändisar alltså. Jag har lite svårt för att bli startruck. Det enda som gör det hela ansträngt är ju faktumet att många vill ha "en bit" av "dem". Svårt att prata eller umgås med någon som hela tiden är på sin vakt p.g.a. det.
Jag har ju själv haft min beskärda del av ehm, "kändiskapet" det hela dock i en mycket lägre nivå förstås. Autograf skrivande, visst. Tjejer som vill det ena eller inbillar sig det andra.... Folk som plötsligt "känner" en och är "kompis" med en. Inte så lätt, antar jag där uppe på den verkliga toppen. Avundas inte heller den grejen.
Det är rätt så jobbigt med tisslandet och tasslandet. Fingrarna som pekar, "titta, där är han som sjöng där och där igår". Jag hajjar att det lätt går söder över för en del. Så visst. Hon är lite trasig och hon har en del att bearbeta än idag.
En känslig själ. Som vi konstnärer så ofta är.