All right, för den som bryr sig skriver jag detta nu. För dom som är trötta på mitt whinande är det bara att skippa.
I förra veckan bröt jag all kontakt med Pernilla. Jag gjorde det därför att jag trodde att det var det bästa för mig. Dock gjorde jag det inte på bästa sätt.
Jag tog bort henne från MSN, Facebook, från mobilen, osv. Sedan skrev jag ett meddelande till henne där jag förklarade varför och sa att jag inte kunde vara hennes vän längre.
Hon blev väldigt sårad och sa det också. Det slutade med att jag skrev en massa dumma saker. I sorg och ilska över att det gått på det här viset så skrev jag en massa saker jag inte menade.
Det tog mig två dagar innan den deppigheten släppte och jag insåg vad jag gjort. Och genast försvann jag ner i den värsta depressionen hittills. Mitt självförtroende har aldrig varit bra, men det självförakt jag kände då nådde helt nya höjder. Ingenting var roligt längre och ingenting gav mig vila från sorgen.
Den värsta chocken kom när jag åkte till IKEA och skulle köpa några saker. Jag ser alla lyckliga familjer och par, och tänkte på senaste gången hon och jag var där tillsammans. Jag sprang in på toaletten och grät för första gången sedan vi gjort slut. Tårarna bara rann. Hade nån gett mig en pistol där och då hade jag skjutit mig själv utan att ens tveka eller skänka en tanke åt min familj, mitt band, mina vänner eller mina kollegor.
När jag kom hem så skrev jag ett brev, för hand. Jag förklarade för henne varför jag betett mig som jag gjort, bad om förlåtelse och postade det. Och idag fick jag, via SMS, svar.
Pernilla har förlåtit mig för att jag betett mig som ett svin på senaste tiden och vill fortsätta vara vän. Det glädjer mig något oerhört. Jag vet att jag inte förtjänar en andra chans. Jag tänker ta vara på den och sluta vara en jack-ass.
Det löser förstås inte mina problem med att jag mår dåligt. Men jag slipper åtminstone oroa mig över att jag skrämt bort den människa jag fortfarande älskar.
Såatte...