Micke H

Eller så var det distansen som dödade hennes kärlek. Hon befann sig i Skåne och jobbade, för andra året i rad. Hon var där i lite drygt en och en halv månad, vilket hon gjorde förra året också. Och precis som förra året åkte jag dit ner för att hälsa på henne efter kanske tre veckor. Förra gången blev det en riktigt mysig semester tillsammans. I år blev det platsen där hon dumpade mig. Trippeltåg, dyr biljett och höga förväntningar blev en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Det var när hon var där nere som hon kom fram till att hon inte älskade mig längre och hon kom dessutom fram till att hon inte ville kämpa för att få tillbaka glöden, utan valde att låta mig köpa biljett, åka dit ner och sen dumpa mig på platsen. Jag försöker att inte tänka på det, men jag kommer aldrig kunna förlåta henne för att hon inte ens gav oss en chans. Det tog henne bara dagar, efter ett nästan två år långt förhållande, att komma fram till att vi inte kan vara ihop längre. Vi höll på och kollade på lägenheter tillsammans. Hon skulle precis sluta på sitt oerhört tunga jobb och vi skulle äntligen få lite mer tid tillsammans. Istället gav hon upp. Min syn på kärlek är att ingenting kommer gratis, utan att man måste kämpa för det. Hade jag börjat känna att kärleken började ta slut hade jag försökt ta reda på varför och försökt kämpa för att lappa ihop vad jag tyckte var världens finaste förhållande. Vi funkade ihop på så många nivåer. Vi var lika men tillräckligt olika för att göra förhållandet intressant. Vi hade olika intressen men respekterade varandra. Vi tyckte om varandras vänner, familj och umgängeskretsar. Jag var med henne när hon åkte till sjukhuset för en knöl i bröstet, som visade sig vara godartad, och hon stöttade mig genom mina svåra perioder. Jag kommer aldrig begripa varför hon i en handvändning ger upp allt. Men jag kommer aldrig, av respekt för vår vänskap, kunna prata med henne om detta. När jag mår bra har jag inga problem med detta. När jag mår dåligt vill jag be henne dra åt helvete. Och det gjorde jag en gång, och då mådde jag ännu sämre än tidigare. Och nu när vi är vänner igen känner jag att jag fått en chans jag inte förtjänar, och jag känner mig både orättvist behandlad och som ett jävla svin. Hade hon tyckt att vi umgåtts för mycket, eller att jag gjorde något annat fel, skulle hon ha sagt det. Så pass mycket förtjänade jag av henne, när jag gav så mycket av mig själv till henne. All tid jag suttit på tåg för att åka till henne, alla gånger jag stöttat henne när hon haft problem, alla fina stunder vi haft tillsammans...genom att ge upp allt på det här viset känns det som om allt var en lögn. Att det bara var för mig som det var värt något. Hon hade inga problem med att kasta bort det i en handvändning.

Det var ett jämlikt förhållande. Jag tog alltid med henne när jag var med mina polare, för dom kom alla bra överens. På samma sätt så kom jag bra överens med hennes polare och hennes familj. Jag prioriterade henne före mycket annat i mitt liv. Jag köpte ofta blommor, tog med henne till restauranger för att fira 5-månadersjubileum och liknande. När hon fyllde år så köpte jag ett presentkort till en tatuerarställe, något hon blev oförskämt glad åt. Vi pratade nästan varje dag och jag glömde aldrig att påminna henne om att säga att jag älskade henne. Jag gjorde mitt bästa för att aldrig ta henne för givet. Nädu, har jag gjort något fel så har jag ingen aning om vad. Tro mig, jag har redan funderat på det här ut och in. Jag vet inte. Och jag kommer aldrig få veta heller.

Kanske det. Jag har svårt att tro det bara, vi pratade om precis allting. Å andra sidan hade jag lika svårt att tro på att hon skulle göra slut, rätt från ingenstans. Oavsett vad så kommer jag aldrig få veta, och det är det som står för stora delar av mina "depressioner" eller vad man ska kalla dom.

Dude, det är allt jag vill göra. Det enda jag vill göra. Men hon sa aldrig varför hon lämnade mig, annat än att hon "slutade älska mig". Hur ska jag kunna lära mig något tills nästa gång av det? Det är såna saker som jag har funderat på så ofta att jag fått ont i huvudet. Jag är fortfarande av den inställningen att det omöjligt kan stämma. Nånting måste jag ha gjort fel. Jag vet nu med 100% säkerhet att hon inte träffat någon annan, så då måste felet ligga nånstans hos mig. Problemet är bara att jag inte vet var nånstans. Och vill jag ha henne kvar som vän kan jag inte fortsätta att ifrågasätta det. Jag måste lära mig leva med att jag aldrig kommer få svar på den frågan. Ja venne.

I fortsättningen ska jag bara umgås med dom av mina vänner som är singlar. Eller nej, kanske inte. Men det gör mig deprimerad att se lyckliga par hålla handen och kramas. Missunnsam, vem, jag? Inte aaaaalls. 😏

no u

Din signatur förvirrar mig ibland. xD

Skönt med en mailtjänst som har en begränsning på visst antal tecken och som inte varnar för detta, utan klipper av dina meddelande och säger det först när meddelandet redan är skickat. 😄

xD Thänks, men nu har jag filmer så det räcker. Laddade ner Jim Carreys pingvin-film också om vi känner för det. xD

Tjabba! Jo, den är ju en klassiker. Men det är i samma stil som Critters. xD Nej, men tack för tipset! 😄

Ikväll blir det filmkväll. Temat blir dåliga skräckfilmer, har laddat ner ett gäng. xD Critters verkar spännande. Kanske ska ladda ner Gremlins också.

😄

Jag märkte det. 🥰

"Det luktar som om det skulle vara mitt fel..." "Ja, det stinker!" Härlig stämning på kontoret idag! 😄

Nu har jag PM:at! 😄

Jag PM:ar! 😄

Slutet på denna: 😄

😄 Jag älskar att få SMS!

Tjabba

- I think I'm bored out of my mind. - I think you first need a mind to be bored out of.

Jesus Christ, vad pysslar Metallica med? 😳

Fyfan vad äckligt kul det är att få SMS numera. xD Känns som detta kommer roa mig länge! 😄