Kära bullen...
Vi har ett outro i en av våra mer episka låtar. Det är en rätt lång del där taktarten byter fram och tillbaka mellan 6/4 och 5/4. Trummorna har hittills kört ett hyfsat simpelt komp och följt kompgitarren/basen rätt hårt.
Idag kom vår trummis till repet och började med:
- Hörni, jag har tänkt lite grand...
På vilket vår basist genast svarade:
- Gjorde det ont?
Vår trummis förklarade att han fått en idé till hur han kunde göra outrot lite roligare. Man kan säga att outrot är en lång vända som körs tre gånger. Första vändan kör han som tidigare. Men nästa vända gör han något helt nytt - han kör ett rakt 4/4-komp, medan vi kör på som vanligt i 6/4 och 5/4. Polyrytm alltså. Riktigt coolt. Och sen på sista vändan joinar han oss igen i den "riktiga" taktarten, men lirar någon form av djungelkomp med dubbelkaggar.
Kära bullen...outrot var redan ganska så knepigt att lira, varför måste vår trummis komplicera till allt för? Visst låter det riktigt jäkla awesome, men...DET ÄR KNEPIGT!
