Fidden

Surkål och bratwurst. Bratwurst och surkål. Variationen i restaurangens skafferiskåp var inte direkt imponerande. Surrogaten ryckte i alla skåpsluckor, med en befallande byst på huvudet. - Höger! Kolla överskåpet! Vadå når inte? HOPPA! Bysten hade ju tidigt märkt och reflekterat över att benen inte fanns på sin plats, men var armarna hade tagit vägen hade lite fallit i glömska. Han hade liksom inte haft behov av några armar den här dagen, men såg nu en klar nackdel i att inte kunna sträcka sig upp och öppna de där skåpen där plättsmeten förmodligen var gömd. I ögonvrån kunde han se att hans marmorvita axelpartier avslutades med lite bitmärken. Förmodligen inte från en lämmel. - Tusan också. Har du någon inbyggd visp? Surrogaten började demonstrera hur hans högerhand kunde rotera i något som skulle kunna såga ner en mindre regnskog, men avbröts av Dr Elton som kom inrusande. - Här är dom! Kanske inte senaste modellen, men det är vad vi har att jobba med. Framför sig rullade han en OMIG med tillhörande gasflaska, varpå det hängde ett par armar. Han var ju trots allt en organsvetsare av rang, även om den råkade vara relativt låg. - Minns du skinnbrallorna? frågade Dr Elton medan han svetsade fast den ena armen på bysten. - Ja, du sa att jag kunde få tillbaks benen om någon började antasta mig på andra sidan. - Exakt! Men jag kom på att det funkar åt andra hållet också. Om du vränger av dig portalen över huvudet, kommer den förhoppningsvis stängas och den här tidssoppan blir lite mer hanterlig för oss. - Vränga av den som en tröja, check på den! Men vad skulle hända med mig? - Dina ben får en överkropp igen, där borta på andra sidan, sa Elton. Bysten höjde på ögonbrynen och använde sin nyinstallerade högerarm och gjorde tummen upp. - Varför är min tumme ett lillfinger, undrade han. - Äh, detaljer... Du har i alla fall inte tummen mitt i handen, haha. Dr Elton vände sig, tog upp den andra armen och inspekterade den lite snabbt. - Du, förresten, glöm det, sa Elton och drog ner svetsvisiret på nytt.

Har man två enheter av olika fabrikat är det fullständigt hopplöst att få dem att jobba ihop. Särskilt om de är tillverkade i olika standarder. Olika generationer. Om den ena är skapad av människor och den andra av maskiner, då finns det ingen chans i helvete. Det är därför E-103-fz var så frustrerad. Varför skulle den där jävla Surrogaten plocka med sig kraftverket till hangaren? Det hade genererat energi i snart ett millenium, men nu var det slut på det roliga. Energin som kan utvinnas från en tidsparadox kan användas till mycket. Man kan driva norra Europas största maskinfabrik, samtidigt som man kan utvinna kristallin energi tillräckligt för hur många hyper-AI-processorkärnor som man någonsin kan behöva för att bygga Den Ultimata Data Enheten, DUDE. Det räcker även för att transportera all infrastruktur till önskad plats samt även dölja den i ett kraftfält. - Fungerar hissen tror ni? Eller ska vi ta trapporna? Mig spelar det ingen större roll när jag tänker efter. Kan någon tippa mig lite bakåt förresten? Jag är lite stel i nacken. Tror ni de har plättar? Dr Elton hade hittat en stabil yta på Surrogatens huvud där Bysten kunde stå relativt säkert. Med lite spännband var det i det närmaste idiotsäkert, ansåg han. Han ångrade emellertid att han inte spänt igen käften på honom. Han vände sig och tittade misstänksamt på den stora maskinen. Sen på Surrogaten. Sen på Bysten. - Hur i helvete har Düsseldorf hamnat i Norrland? E-103-fz gav ifrån sig ett visslande ljud. Det var det enda som hördes, förutom surret från den roterande sektionen av Rheinturm 3.0 som stod där framför dem, som om det aldrig gjort något annat.

Dr Elton John hade egentligen ingen medicinsk utbildning. Det hade ingen längre efter den tredje stora androidrevolutionen. Nu ersatte man helt enkelt alla sjuka organ med konstgjorda reservdelar. I stort sett alla var cyborgs. Äran att få kalla sig doktor var något som hans yrkeskår fått kämpa för i generationer och som orsakat både WW8 och en olycklig incidentkedja som slutade med att Düsseldorf plötsligt försvann. Den biten hade den här patienten inte haft några större problem att ta in, i alla fall inte vad det verkade. Han hade istället hakat upp sig på läkarens namn, av någon outgrundlig anledning. - Tiny Dancer? - Va? Jag vet int... - Rocket Man! Elton lade ett extra veck i sin panna och lyste bysten i ögat med en liten lampa, som om han trodde att han skulle se en stroke eller en psykos flyta runt där inne. Han tyckte att förklaringsmodellen han hade kommit på och framfört till den halva mannen hade varit briljant. Allt verkade dessutom stämma. Han visste hur framsidan av en tidsportal såg ut, det visste alla organsvetsare nu för tiden, även om portalen i fråga råkade sitta fast under en byst. Men allt han möttes av var små lösryckta melodier, som bysten verkade improvisera fram från ingenstans. Han kände att han behövde förklara det än en gång, för att om möjligt äntligen få det erkännande han så innerligt önskade få. Hela tiden. Av alla eller vem som helst. - Funeral for a friend! Elton suckade än en gång. - Alltså, lyssna nu. När du gick runt i skogen så föll du och fastnade halvvägs in i en spricka i rumtiden. - Like a candle in the wind - Eh, nä, från midjan upp är du här, men dina ben är fortfarande kvar på andra sidan. - Står de kvar vid den där stenen? Elton liksom pausade mitt i en rörelse, munnen var öppen och ett pekfinger pekade på något helt orelaterat i taket. Hade han äntligen nått fram till patienten? Hade patienten äntligen slutat prata i ologiska engelska fraser? Detta var dessutom en fråga som Elton inte riktigt visste svaret på. - Kanske. Men de kan också spegla din kropps rörelser i den här verkligheten. Bysten såg lite fundersam ut. - Du menar att det vandrar runt ett par ben i norrland år 2022? - Eventuellt. - MINA ben? - Ja. - Kan jag få tillbaks dem? - Ja och nej. Om någon drar igenom resten av benen genom portalen, så kommer de dyka upp under dig. - Som att dra av sig ett par skinnbrallor? - Exakt så! Detta var visserligen en ren gissning från Eltons sida, men han kände att han var inne i ett flow nu när någon verkade lyssna på vad han sade. - Men om någon lyfter portalen åt andra hållet, dvs drar den uppåt bort från din underkropp, då blir det som att hugga av dig på mitten. Du dör inom någon minut. Elton och bysten såg på varandra i tystnad några sekunder. Sen några sekunder till. Bysten sken till slut upp och avslutade triumferande: - But I'm still standing after all this time!

Men jag är å andra sidan extremt okunglig. Jag föddes med en silversked i röven.

Våra flyktingbarn dog svältdöden i år när de ramlade ner i ett hål på vinden. Förra årets kull trillade ju ner från taket när jag "råkade" röra mig lite hastigt på andra sidan köksfönstret.

Sett ur ett fågelperspektiv bor det säkert också en del flyktingar på knugens kåkar. Fast bara på sommarhalvåret. De utnyttjar systemet maximalt.

Kongen har väl för det mesta importerat sin fruga från något utländskt kungahus. Men det har ju inte hjälpt så mkt, det har blivit inavlat ändå

EN PAKET!

De fick kronan i en flingpaket.

Men inte så många flyktingar kanske.

Det har väl nästan alltid bott utlänningar på slottet?

Här kan man va

Där stod den, den lilla fjällämmeln. Alldeles blick stilla. Den hade fått korn på det frostbitna skägget borta vid den där stenen och alldeles tappat bort sig själv och resten av lämmeltåget i ren fascination. Den smög sig lite närmre för att om möjligt få en ännu bättre överblick över detta fantastiska. Det var som om någon hade ställt en byst av marmor på snön och klistrat fast stålull i hela ansiktet. Men det visste inte Lämmeln. Den var mest intresserad av den osedvanligt aptitliga mossan som fått fäste på väsendets kala hjässa. Varken den lilla lämmeln eller morrhåret som råkat hamna i den stora håriga näsborren hade väl egentligen räknat med att få en flygtur en dag som denna. Men det var inte speciellt dumt ändå, tänkte lämmeln när den svävade fram mellan träden. Den hade nämligen en rejäl mosstuva i näven och var redan i färd med att ta en tugga av den. Hörseln må ha fått sig en törn av marmorbystens plötsliga nysning, men smaksinnet skulle i alla fall få sig en rejäl fest. Vad fan vad det, tänkte marmorbysten, och vad tusan är det som kliar i näsan? Vad är förresten klockan? Och var är jag? Snön hade fallit. Denna förbannade snö. Så mycket förstod han. Men varför han stod där mitt i skogen med snö till midjan och med ett skägg stort som sambons yogaboll hade han ingen aning om. Faktum var att hans skäggväxt alltid varit ganska dålig och för att få till detta skägget skulle det krävas åtminstone ett par hundra år. Så länge hade han inte stått där. Han hade stått där mycket längre. Renlaven hade blivit bevuxen med skägglav, som hade blivit bevuxen med renlav igen. Detta märkte bysten när han fundersamt gnuggade sig lite i skägget och plötsligt fick det i handen. Borta i en glänta syntes ett litet ljus röra sig mödosamt genom snön. Plötsligt stannade det. Plötsligt stod ljuset alldeles stilla i flera sekunder. Plötsligt började ljuset röra sig mot stenen.

Jag är på sin höjd den Strindberg som blev uppäten av isbjörnar på vitön.

Har du tänkt på att om man svabbar en diktator på DNA på svengelska blir det en topsed despot. Om inte, tänk på det nästa gång.

Vafalls!? Du har druckit för lite kaffe.

Han sa det, med ord. Men vad han menade var att alla måste lyssna. Särskilt CHAE. Det menade han.

Nej. Alla måste lyssna. 😠

Vad för bok, undrade han lite förstrött. Att börja skriva här och nu skulle troligtvis resultera i en väldigt jobbig syltsituation. Och där ville han inte hamna igen. Sylten hör hemma på pannkakan. Eller plättarna, som han envisades med att kalla det. "Varför säger inte folk rätt för", brukade han tänka. "Det heter ju plättar". Tidigare under dagen hade han stört ihjäl sig på kollegan, som säger "ändån" och svarar jakande med ett rungande "jag". Vad är det egentligen för fel på folk. Och vad skulle den förresten handla om, den där boken. En kokbok kanske. 99 recept på plättar, kunde den heta. Men det skulle väl bara bli pannkaka av det ändå, som med allt annat. Han sträckte sig efter sin KPD, slog ut koppen över bordet, försökte rädda situationen med att snabbt resa den upp igen, men orsakade istället en väldigt jobbig gräddsituation för den inte ont anande sambon, som suttit mitt emot och funderat på varför den där kaffemissbrukaren satt och stirrade ihåligt snett uppåt höger, som om han tänkte intensivt på något väldigt viktigt, istället för att ta emot skålen med grädde som alldeles nyss befunnit sig i hennes hand.

Hoppas att vad de nu hittar är något som går att fixa enkelt! Och att ni inte har med er viktväst i undersökningsrummet.

Undrar om jag är den första i världshistorien som blandat ihop djur och kuk.

Fågelhatt var ett djääävligt dåligt namn. Jag tror nästan det får bli det. xD

Det var visst hipp hipp som körde med djur i hatt. Och det var dessutom redan upptaget.

Fågelhatt. Nästan som en foliehatt. Men snarare en accessoar för en udda fågel. Kan också tolkas som en fågel som man trär på huvudet. Kanske lite för likt räkhäst/djur i hatt grejen med Per Andersson.

Ja det låter lite mer catchigt. Faktiskt bättre.