Fidden

Ja visst är det vackert!

Det är en rimlig fråga såhär års ändå. Om en knapp månad vet vi ju att han står grön och grann i stugan, men vi lever i lite av ett vakuum just nu.

På lunch är han

Tycker din metodik att smita undan tankarna med hjälp av musikproduktion verkar bra iallafall. Hoppas du kan fortsätta med den.

Aj. Bättre än huvudet iofs.

Tyckte att de låter väldigt soundtrackiga, redan innan du berättade att det var det som var tanken. Fick känslan av att "När helvete kom till byn" skulle få en uppföljare eller remake, fast mer seriös. Mycket ångest. Mycket svärta. Mycket danskar i affären.

Man säger ju ett glas öl, borde man inte säga tjugoett glas öl då också? Känns fel. Tjugoen känns mer naturligt. Ändå är det thjueeeö som man säger. Det tycker jag är skumt.

Lite som jag då, fast jag gör det varje helg. Idag har jag dock lyxat till det med findricka för första gången på ett år eller så. Ja, av den koffeinfria sorten då såklart.

Korrumperad bollfot.

What?! Har man väntat i onödan på på spåret?

- Smaklig måltid -Tack, detsamma

Kung FU

Vad ska man annars göra med den?

Vad arga alla blev när jag åt upp all choklad.

Och en chokladbit på det

Ingrid Rubanksson kunde inte tro sina ögon. Hon brukade ju alltid sitta vid köksfönstret med en kikare i högsta hugg och observera djurlivet som kom och åt av smörgåsbordet hon dagligen dukade upp på trädgården, alldeles intill skogsbrynet. Så också denna dag, som hon dessutom redan spenderat ett par timmar åt att skriva en insändare till Naturmorgon i P1 om det särdeles höga beståndet av lämmel detta år. Nu hade hon precis varit på väg tillbaks till bords, efter att ha hämtat ytterligare en kopp kaffe, när hon plötsligt såg något besynnerligt röra på sig där ute. Den gamla kroppen vinglade till så att hon var tvungen att stödja sig på den nästan lika gamla radion, som för första gången i dess livslängd av misstag bytt från P1 till den toppmoderna ungdomskanalen P4 Norrbotten. - Gunnar! Kom hit ett slag! Utbrast Ingrid ivrigt när hon återfått balansen aningen. Det tog ytterligare ett par sekunder innan hon kom ihåg att Gunnar varit död i snart 10 år. Det var länge sedan änkan Rubanksson hade tagit på sig ytterkläderna lika snabbt som denna dag, eller gjort något alls speciellt snabbt heller för den delen. Hon kände sig lite som den där Rocketman, som någon yngling sjöng om på radion. Och snabbare skulle det gå, nu när hon dessutom var tvungen att följa efter detta märkliga djur som hon genom farstufönstret såg kuta bort genom grannens doftschersmin. Det får bli skotern, tänkte hon. Att djuret hade fått ett litet försprång spelade inte så stor roll. De här fotspåren var omöjliga att tappa bort. Lite krångligt att navigera sig fram mellan träden kanske, men med Rubankssons rutin var det inte några större problem. Nu hade det dessutom stått stilla ganska länge och Ingrid svor åt att hon haft för bråttom för att hälla upp resten av kaffet i en termos. Kikaren hade hon i alla fall med sig, men den kunde hon ju inte dricka. Hon bestämde sig för att fortsätta kika med den istället. Hon kunde på tryggt avstånd betrakta de två benen, som i ett par slitna jeans och kängor såg ut att vara för säsongen lite väl tunt klädda. Från midjan strålade något slags skimmer, som Ingrid bestämde sig för var norrsken. Ja jävlar, tänkte Ingrid, hängde kikaren runt halsen och satte full gas mot benen.

Ja jävlar, det gick fort. Lite för fort kan jag tycka. Åkte han till Schweiz? RIP.

Bra ös annars 🙂

Prova att lägga de korta fraserna i verserna som ett svar på gitarren istället. Nu kommer det samtidigt och krockar lite.

Själv har jag alltid varit en synnerligen efternuftig person

Jag tror det... men det är det där med kreativa toppar och dalar. Och hur saker känns kul en dag, men sen känns nästan mer som en belastning. För tillfället känns det lite som att han kommer vara fast där för evigt.

Fixath

Med osth?