Pär Nord

Vad Är En Amatör? Då och Nu?

En amatör (fr latinets "amator"=en som älskar) var någon (typ "år medeltid till år industrialismen") som satte sig in i ett ämne/hantverk/konstform/musikinstrument för att så långt möjligt behärska det utan att ha det som yrke och utan avsikt att göra det till en karriär.  Kungar, adelsmän och lättingar ur överklassen hade tiden och pengarna och vissa hade talangen och tålamodet att bli framstående. Med ökande välstånd (1800-talet) fick vi fler amatörer som kanske inte hade outsinliga källor av tid och pengar men tillräckligt för att ägna sig åt musik/konst/studier av ren kärlek till detta. Men vi fick också människor som såg på det som en markering av att man var på väg. Uppåt.

Före fonografen och grammofonen var allt musiklyssnande beroende av musikutövare. Från gratis skrålsång och träskobeat på logen till symfoniorkestar med 100-tals anställda, konserthus och chefer som finansierades av K & A & l u ö (dvs av skrålsångarnas skatter, lönearbete och konsumtion). 

Att vara amatör började bli mer än att vara uppfylld av kärlek till sitt ämne/staffli/piano. Man kunde älska konsten så mycket att man finansierade den (och så kunde det ju vara bra för affärerna). Man fördjupar sig inte det man påstår sig älska, man bara backar upp det. Och får beröm och anseende...

Den som donerar stora summor tiil operahus och konserthus (eller vetenskap) vill ha de bästa, de som är uppslukade av att bli så framgångsrika att deras kärlek till sin konst/musik/forskning garanterar deras försörjning och framtid. Att bara bry sig om skapandet och inte framgången som skapandet kunde ge var sånt som "amatörer" ägnade sig åt. Man älskar det man fördjupar sig i men varför skulle någon bry sig?

1975 flyttade jag till Götet, träffade en kille på krogen (som spelat munspel med Champion Jack Dupree) och påstod att jag kunde spela elbas. Så vi övade in ett otal Bo Diddleylåtar i fyra månader (Trummor/Bas/Gitarr/Munspel+en bra sångare) och la av efter fyra gig. Jag var definitivt ingen amatör! Jag hade ingen större kärlek till musiken vi spelade och ingen passion för instrumentet som jag lånade. Ändå hade en rutinerad basist säkert kallat mitt basspel "amatörmässigt".

Hade vi älskat det vi gjorde och gett upp firmor, anställningar och äktenskap så hade inget annat hänt än att vi blivit ett jävligt tajt band som spelade musik som inte gick att försörja sig på men som gett oss ett rykte bland Bo Diddleynördar: Dom älskar det dom gör. DOM ÄR RIKTIGA PROFFS!

PS den underbara nya tekniken (och pensionen) har gjort mig till en "klassisk amatör". Jag älskar att fördjupa mig i musiken (inte så mycket produktionen som nån vet) samspelet eller dissonansen som går att skapa på egen hand i en DAW. Att kunna flytta delar av ett stycke, undersöka, experimentera. Vem som helst som har intresse av att komponera kan direkt hoppa över det som klassiska kompositörer ägnade åratal av studier åt för att sen vara utelämnade åt kungar, adelsmän och lättingar ur överklassen för sin överlevnad. Amatörerna... 

PPS efter demos med gitarr, trummaskin o sång i Audacity/PC köpte jag 2017 en Macbook och insåg efter ett halvår att jag kanske kunde göra vafansomhelst. Utan att veta ett skit om musikproduktion (jag lovar INTE ett skit) kom dessa två alster