Först var det massor av trassel och jag fick lära mig allt om hur man bildar en förening eftersom jag inte visste något om det, och anlita en kompis att hjälpa till att skriva stadgar, och ordna en jättefin toppmodern lokal med kök och över 100 kvadratmeters yta gratis av kommunen.
Sedan kom dom på att mannen som skulle bli ordförande, och som jag hade jobbat med hela tiden, hade skyddad identitet och kunde råka ut för alla möjliga hemskheter om detta blev omskrivet i tidningen t ex, vilket det förmodligen skulle ha blivit.
Därefter blev det massor av trassel igen, och sedan kom man fram till att en kvinna som var en av dom som pratade sämst svenska i gruppen skulle bli ordförande. Jag hade svårt att förstå henne.
Jag talade om för henne att allt var klart och att det var dags att ha ett möte där föreningen skulle bildas, och att hon skulle dra ihop så många som möjligt och meddela mig så att jag kunde vidtala min stadgekille.
Därefter hörde jag ingenting på en 2-3 veckor, tills det ringde en kille på eftermiddagen och sa att det var klart, och att vi skulle ha mötet kl 18. Det här var i mitten av maj, och jag hade varit hemma från jobbet ett par dagar pga allergi. Jag var helt igenkörd, medicinerna hjälpte inte, och jag kunde helt enkelt inte gå ut. Jag förklarade för den unge mannen, jag tror att det var den tänkta ordförandens son, i väldigt nysande och snörvlande, och smått irriterade ordalag att jag inte kunde delta. Man fick boka om så att vi kunde ha ett möte om några veckor, och att jag då ville ha ett par dagars varsel. Jag var ganska irriterad över att man tog mig för given, när det var min fritid jag lade ner. Jag sade det inte rent ut, men jag vet inte hur mycket det märktes.
Därefter hörde jag ingenting. Det blev ingen förening. Jag blev tvungen att prata med några kommungubbar som hade varit väldigt tillmötesgående och generösa om att de kunde använda lokalen till något annat. En av dem blänger fortfarande på mig när vi ses på samhället.
