I korthet går det ut på att det inte finns något objektivt sätt att uppfatta världen, att alla delar av den mänskliga kognitionen härrör ur vår kropp, och hur vi interagerar med världen som köttsliga varelser. Till exempel i boken Women, fire and dangerous things som jag nyss läste ut så argumenterar han mot att det finns några objektiva kategorier i världen, utan att hur vi delar upp våra upplevelser av omvärlden beror just på våra upplevelser av den. Kategorin hund är inte objektivt utskuren av någon allvetande "gud" och existerar inte oberoende av en tänkande varelse som uppfattar alla hundar som tillhörande samma kategori.
Sen handlar det mycket om metaforer också, att vi uppfattar och tänker på världen till stor del genom "konceptuella metaforer", exempelvis ser vi tid som rörelse, vi pratar om (och tänker det som) att det förflutna ligger bakom oss, tiden går framåt, med mera. Bara ett sånt uttryck som att "räcka upp handen" är metaforiskt, man ser det som att ett inre jag räcker upp någon annans hand, som när man bokstavligen tar tag i någon annans hand och räcker upp den.
Lite otydligt kanske. Sen har jag inte superkoll på det heller, bara gillar det jag har läst. Det erkänner människan som människa, och inte som universums mittpunkt, vilket är en hälsosam inställning.