Tror jag var 5 när jag började förstå hur bra musiken som mamma lyssnade på egentligen var. Jag är född -80 så det var ju Depeche Mode, Visage, Ultravox, Tangerine Dreams, Jarre [...]. Pulserande drömska ljud som sprang fram genom rummen. Gudomliga melodier och hjärtslitande dikter till texter.
När jag var 12 slog Skinny Puppy ner som en bomb.
De ställde hela min tidigare musikupplevelse på kant och bombarderade mig med smutsiga maskiner, sjukdomsutmärglad galenskap och den högsta gradens dekadens och moraliskt förfall.
Där, i den elektroniska musikens raviner började jag leta mig fram och hittade fler och fler obskyra, trasiga, vridna, revolterande och grimaserande ljud.
Någonstans mellan allt virrvarr av intryck och audiella upptåg står jag.
Ena foten i den hypnotiserande kollagemusiken och den andra i Den Oändliga Historiens sagomelodier.
Från början gjorde jag och mina kompisar ljud med brusande mikrofoner och kassettspelare. Sedan tog digitalsyntharna och Amigans ljudchip över innan några analogdjävlar äntrade mitt liv.
Nu är mitt ljudhörn komprimerat till en PC som driver diverse obskyra mjukvarusynthar och en Amiga 600 vars uppgift är att övervaka programmeringen av en Yamaha TX16/W.
Nu när jag berättat en liten liten del av mig själv ska jag ögna igenom resten av forumet för att se vad ni är för kreativa tokar som huserar här.
/ mathias
