Jump to content
Annons

kvastskaft

Medlem
  • Antal inlägg

    79
  • Gick med

  • Senast inloggad

Inlägg av kvastskaft

  1. Då är det mer praktiskt att bygga en vanlig rak absorbent som bygger lika djupt som om du gerar hörnet. Montera den sedan en bit ovan golv så att du kommer åt med dammsugaren och städa. Den lösningen kommer ge bättre basabsorption jämfört med den gerade varianten.

    [EDIT] Ah, nevermind. En snickeriterm som jag inte fattade. Tack för tipset!

  2. Gör 100 mm absorbenter som du sätter i tak / väggvinkel samt de vägg / väggvinklar som går. Du får prova dig fram (mäta eller lyssna beroende på hur noggrann du vill vara) om basförstärkningen du får nära vägg är till fördel eller inte i ditt rum. Bredbandig absorption även på sidor, ovanför sweetspot och kortvägg.

    Ursäkta att jag kapar den här tråden, men finns det någon anledning till att man inte behandlar golv/väggvinkel? Hörn och tak/vägg ser jag ofta, men sällan vägg/golv.

  3. Lägg cubase egna kompressor på kanalen du vill sidechaina. Tryck på sidechainknappen i kompressorn så att den lyser orange. Gå till kanalen du vill ska trigga kompressorn tex kanalen för kicken. På sends väljer du kompressorn. Det ska stå typ "side-chain: synth" eller vad du nu vill sidechaina. Gå tillbaka till kompressorn. dra ner threashold tills du är nöjd med pumpen.

  4. Utöver anledningarna som nämnts skulle jag säga att gränssnittet är ett plus för hårdvarusynthar. Dels för det trevliga att ha alla parametrar framför sig när man rattar ljud och dels för att gränssnittet ibland är en del av hur vissa synthar används. Ta TB-303 som exempel. Sequencern och att "spela" på filtret är en så viktig del av soundet att den inte gör sig särskilt bra som mjukvara. Visst går det delvis att lösa med controllers och någon vst-variant, men hårdvaran har här helt klart fördelar.

    Sedan är priset inte så farligt på hårdvara. Andrahandsvärdet är ofta så bra att det mest är en fråga om att man binder upp kapital (om du köper begagnat till att börja med), åtminstone på analoga grejer.

  5. Martin Garrix, Tom Swoon, Avicii några exempel, varav åtmistone Martin Garrix inte fick annat än pr-mässig och businessmässig vägledning, åldern på dessa tre är alla under 25. Martin Garrix befann sig med sin senaste låt en månad på Beatports första plats, som sällan händer. Martin Garrix är 17 år.

    Alltså, det är kul för Martin Garrix, men etta på Beatport är inte riktigt jämförbart med en hit i vanlig bemärkelse. Beatport är en liten plattform inom en begränsad del av marknaden (digital nedladdning) och med tanke på Beatports omsättning och det faktum att det för inte så fasligt mycket pengar går att köpa sig in på top 20 har jag svårt att se att han har sålt några jättevolymer.

    Det blir säkert jättemycket pengar för en sjuttonåring och allt omkring (DJing etc) är säkert fantastiskt kul, men jag har svårt att tro att han har dragit in mer än valfri låtskrivare på svensktoppen.

  6. Visst är det prisvärt. Men det är också duktigt mycket skräp man får med. Eller som jag tror de ser på det. Utfyllnad. De behöver en massa utfyllnad för att få den att verka riktigt fet. Kontakt och FM8 är mina favoriter, och jag är ganska besviken på att de inte körde vidare på B4 spåret.

    Visst är det grejer man (eller åtminstone jag) inte använder, men om man räknar med Reaktor-biblioteket så är det så ofantligt mycket bra man får att 4000 känns som ett kap. Det beror kanske en del på vad för musik man sysslar med, men har man ett synth/elektroniskt intresse så är det mycket som är användbart.

  7. Självklart, om definitionen på "bäst" enligt dom är "snyggast och mest känsla". Det är helt orimligt att tänka sig något annat.

    Din ståndpunkt är snarare den som är orimlig, att det inte skulle finnas några objektiva kvaliteter med vilka man kan döma konstnärlig verksamhet.

    1. Om person A besitter all kunskap som person B innehar och mer därtill är A bättre inom sitt område än person B. Det är ingen fråga om tyckande, utan fakta. Du får gärna motbevisa mig.

    Utan att vara trummis (vilket jag kommer till i punkt två) skulle jag säga att exempelvis Tomas Haake kan spela allt Peter Criss har spelat, men att det omvända inte gäller. Nu tar jag inte hänsyn till om någon älskar Kiss eller tycker att Peter Criss är fantastiskt snygg i kattsmink, utan ren hantverksskicklighet. Hantverksskicklighet bör rimligen vara det kriterium med vilket man dömer vem som är den bästa trummisen.

    2. De flesta som yttrar sig om till exempel vem som är den bästa trummisen är inte i stånd att bedöma, då de själva inte besitter de kunskaper som krävs för att göra en rimlig bedömning. Jag är exempelvis inte tillräckligtvis kunnig för att kunna avgöra vem som är den bästa trummisen, då mina kunskaper inom ämnet är begränsade. Jag kan såklart ha en åsikt, men för en kunnig person vid sunda vätskor bör den åsikten inte väga särskilt tungt. Detta gäller inom i princip alla områden av samhället, även sådan där det inte finns några självklara sanningar, så varför skulle det inte gälla inom konstnärliga ämnen?

    Vi har visserligen genomlevt 30 år av postmodern relativism, men det betyder inte att den är rimlig för det. Din ståndpunkt är en historisk parentes.

  8. Det är väl det som är det fina med musik. Tycker någon att Peter Criss är världens bästa hårdrockstrummis så är ju det helt sant för den personen. Om samma person däremot tycker att Peter Criss är världens snabbaste hundrameters-löpare så går det ju att rent praktiskt bevisa att det inte är så.

    Men om de istället säger att Peter Criss är världens bästa sprinter? De kanske tycker att han springer både snyggare och med mer känsla än Usain Bolt, även om han såklart är långsammare. Har de då rätt när de hävdar att Peter Criss är världens bästa sprinter?

  9. Att slänga sig med uttryck som 'hjärndöd musik' tycker jag tyder på oförmåga att se sammanhanget och syftet som musiken görs för.

    Då det var jag som skrev det får jag väl försvara mig. Nog fattar jag att tex trap är musik för röven och inte för skallen och visst gör en 808-kick med lång decay kul grejer med kroppen på ett stort ljudsystem. Musiken är dock ur ett lyssningsperspektiv väldigt ointressant, till skillnad från mycket annan elektronisk musik riktad mot dansgolvet. Trots det är den hyllad av "experterna" dvs skitnödiga kulturjournalister, vilket för mig är obergripligt (egentligen inte, men...) och därav skrev jag som jag skrev.

    Musiken är klubbmusikens svar på McDonalds, bra mycket mer så än vad svensktopsmusiken är. Artisterna är ofantligt produktiva, eftersom det finns en mall att följa som är förhållandevis enkel. Mallen är så snäv att om någon ändrar lite på receptet föds en ny genre, vilket upsjön av trap-hybrider visar.

    Det är bruksmusik helt enkelt och det är väl egentligen inget fel med det. Bruksprylar är bra i sitt sammanhang. Jag gillar exempelvis pizza och som bakismat föredrar jag pizza framför en måltid på en fin restaurang. Jag skulle dock aldrig få för mig att hävda att pizza kan jämställas med mat från exempelvis Noma, bara för att pizzan passar bättre i min mun en söndag eftermiddag.

  10. En intressant aspekt på det där är dessutom vad som skulle hända om nu allmänheten svängde om och började göra just som experterna/entusiasterna. Själv är jag t ex en s k "alfisti" och tycker att det är helt obegripligt att folk står ut med sina Opel, Audi, Kia o s v. Men ärligt talat tror jag inte alls att det hade varit lika roligt att köra omkring i min Alfa om alla andra också gjorde det 🙂

    Däremot kan det väl finnas vissa andra aspekter på vissa intressen där man kan se rent objektiva vinster om folk intresserade sig mer. När det gäller så hade det ju faktiskt varit bättre för alla om folk brydde sig mer om att köpa ekologiskt, äta mer vegetariskt och framför allt inte slänga så mycket mat.

    Eller om alla TV-tittare hellre valde samhälls-dokumentärer, grävande repotage och annat, hellre än ytterligare ett avsnitt av "Ullared" eller "Bonde söker fru".

    Det kulturella kapital som är knutet till musik är så bakvänt att även om folk lyssnade på experterna skulle slutresultatet i princip bli detsamma. Den musik som många av "experterna" propagerar för är minst lika hjärndöd som mycket av listpopen. Ingen bryr sig om man kan diskutera Pierre Boulez musik i detalj, men kan man namedroppa någon ny, het trap-producent* öppnar man sociala dörrar.

    *ett exempel på trap-musik:

  11. Popmusiken kanske har blivit sämre, men det är bra mycket lättare att välja bort den idag än det var tidigare. Gillar man inte de kommersiella radiokanalerna finns det en uppsjö av webradiokanaler för alla smaker. Jag minns att jag satt uppe på nätterna med en VHS-bandare för att kunna se och spara några vettiga musikvideos från specialprogrammen på MTV, nu skriver jag in det jag vill har i sökrutan på youtube. Webförsäljarna av musik har ett ofantligt mycket större utbud än de skivbutiker jag växte upp med.

  12. Jag tror också att annan outboard skulle hjälpa dig mer. Nu har jag inte testat någon summeringsbox, men jag har ännu inte läst något rimligt argument för varför en box skulle summera bättre än en daw. Visst att boxarna introducerar trevlig distorsion, men det har ju inget med summering att göra och det kan fler boxar än summeringsboxar göra.

    Sknote, som gör bra pluggar, har just kommit ut med en billig summerings/flerkanalssaturator-box som kallas "Somma". Den kanske kan vara något att kika på.

  13. Poängen med högre samplerates är väl om man har tänkt mecka en massa med det inspelade, typ göra stora timestretches eller liknande. Själv hör jag ingen skillnad på 44 eller högre och jag har inte hört/läst om någon som kan höra skillnad på högre samplerates i ett blindtest. Teoretiska skillnader är inte samma sak som praktiska skillnader.

    Nu kanske jag pratar i nattmössan, men är inte mp3 i 192 lite av en oxymoron? Vad jag minns klipper mp3 en hel del 16khz+ i komprimeringen för att spara utrymme, då vi ändå inte hör särskilt mycket av det ändå. En mp3a i 192khz borde i så fall kapa i princip allt som gör en 192khz till just 192khz.

  14. Jag har läst intervjuver med Depeche Mode där de hävdar att när de började spela tillsammans i början av 80-talet (slutet av 70-talet?) så var det för dem billigare att köpa synthar än traditionella instrument som elgitarrer och förstärkare. De är kanske bland de första arbetarklassynthbandet? 🙂

    Låter som en snygg efterkonstruktion från DMs sida, men det ligger väl något i det. Den här dokumentären är bra om synthpopen i Storbritannien under den tiden, med DM, Human League mfl:

  15. En sak som är rätt central när det gäller den elektroniska musikens utveckling är hur tillgängliga instrumenten har varit. De tidiga syntharna kostade som ett hus och då var det framförallt stora institutioner som kunde köpa dem, vilken gjorde att det främst var konstmusiker som kunde använda dem vilket i sin tur färgade musiken.

    Sedan kom synthar som "bara" kostade som en bil (t ex minimoog) och då blev syntharna tillgängliga för en helt ny grupp musiker, vilket i sin tur förändrade den elektroniska musiken.

    Några år efter det exploderade synthmarknaden och synthar blev tillgängliga för nästan alla musiker, åtminstone om man kunde tänka sig budgetvarianter eller synthar som andra ratat, som till exempel Roland TB303. Återigen kom ett stort skifte i hur den elektroniska musiken lät.

    En rätt vettig ingång till att lära sig mer om den elektroniska musiken är att följa maskinerna snarare än människorna. Utöver de synthar jag har nämnt, Moog minimoog och Roland 303, rekommenderar jag att kolla på vad som hände med musiken när samplers, såsom Akai 900 och MPC60, blev tillgängliga för gemene man.

    • Gilla 1
×
×
  • Skapa ny...