amatören

22 minuter sedan, Studio Ballong säger:

Det bästa kanske är att du sväljer en mungiga och sen lirar på den på adamsäpplet, det vore i alla fall rätt fränt?

👍😉

3 timmar sedan, Danne Z säger:

Prova med en rundupptagande mikrofon på ca 1-1,5 meters avstånd.

Bra idé, det har jag inte provat.

Några förslag på effekt-kedja, för att  sen få fram riktigt punchig bas?

1 timme sedan, Studio Ballong säger:

Lakrits!! 😛

🙂 Vad menar du @Studio Ballong? Ska man äta lakrits innan man sjunger eller? 

😄

Hej

Har någon erfarenhet av att sjunga ordlös bas, som t.ex. Bobby McFerrin och basarna i många av acapella-grupperna? Vad använder man för teknik för att inte få med oönskade ljud från läppar, tunga, etc? Jag talar alltså inte om rena "puff-ljud", utan mer om biljud inom mellan- och högre mellanregister.

Ibland kombineras ju basandet med trumliknande ljud (som kagge, virvel o highhat).

Men annars vill man kanske ha mer ren bas, med konsonanterna d, b eller p som "anslag". På konserter ser man att de har mikrofonen väldigt nära munnen dessutom, och till synes inga avancerade pop-filter.

Hur gör man för att få det att låta bra och få bort allt smackande och klickande?

Har det att göra med speciella mikrofoner? 

Eller kan någon rekommendera någon effekt-kedja, med t.ex. filter, limiter, gate o.s.v?

Har testat en del med inspelning i Reaper och olika effekter, utan större resultat.

Har just nu bara en mikrofon Rode M3 till hands.

Tacksam för alla tips. 😉

Erik

Jättekul idé! Och nyttig träning.

Vore kanske bra att specialisera det lite, efter det intresse som kan finnas. Är det t.ex. mest mixare/producers som är intresserade, kan man ju fokusera på det. Eller kompositörer/arrangörer, som ju lyssnar på ett lite annat sätt. Professionella musiker gillar att "syna" andra detaljer.

Blir det alltför brett, kan det visserligen bli väldigt intressant, men svårt att "hålla tråden". Att diskutera plugins, harmonilära, improvisation och mjukvaru-synthar - allt på samma gång, skulle nog bli lite rörigt. Då rinner kanske allting ur sanden.

Å andra sidan, om intresset inte är så jättestort (eller tiden räcker till..) kan man ju ta det bredare.

För min egen del är jag intresserad av lite av varje, beroende på vilken musikstil det är.

De flesta houselåtar har väl ett fristående bas riff som varierar väldigt lite, och tillsammans med trummor och t.ex. piano utgör "studsmadrass" för sång/soloinstrument.

En fördel att ha ett praktiskt program för att lätt sätta ihop audio med video. Som t.ex. Steinbergs Sequel.

För professionellt bruk däremot har dom inte tillräckligt rent ljud för att fungera.

För att säga som så, i sig har dom, förutom själva micken (minus transformator skulle jag tro. Ser ingen nytta med en sån utan sladd), en förstärkare, en AD-omvandlare, och en USB-converter. Det är saker som tar upp ganska mycket plats annars, men som här samsas i en kropp som inte är större än vanliga mickar. Det måste göras lite kompromisser för att det ska funka.

Sant, att det är mycket som ska få plats på ett mycket begränsat utrymme. Med tiden blir ju komponenterna allt mindre och mindre, så snart spelar det väl ingen roll. 😎

Apogee One som jag har själv. Funkar bara med Mac och Ipad (med tillbehör). Klarar 24 bitar. Har inbyggd mick. Ingång för fantommatad extern mick, och ingång för instrument. Ca 2000kr

Ja, den har man hört mycket om. Det är i o för sig ett ljudkort med inbyggd mik. Har någon provat Apogee's MiC som är en ren usb-mik?

För övrigt, finns det någon som klarar 96kHz/24 bit, för ordentlig studiokvalité?

Nu har ju USB-mikrofoner blivit väldigt populära. Men kan man säga att de håller måttet i en musikstudio? Eller åtminstone i en enkel hemmastudio?

Om man bara håller på med att spela in t.ex. sång, och inte håller på med mängder av spår och mjukvaru-instrument, kanske en bra usb-mik räcker? Och det inbyggda ljudkortet i datorn klarar av resten? Någon som har erfarenhet?

Använder ni usb-mikar i era proffessionella projekt?

Exempel på att man gått till domstol för att ha använt en loop kommersiellt?

Ett enkelt midi-klaviatur, jättepraktiskt för att kunna lägga på t.ex. bas och annat med instrumentpluggarna.

Det går ju att skriva in tonerna, men det är något helt annat att spela (eller trumma in dem).

I det här exemplet blir det tydligt, det här med att ligga på det dubbla tempot.

Låten börjar långsamt, men Otis sjunger hela tiden med en "snabb" rytmisk frasering (som han ju alltid gjorde).

http://youtu.be/TXmLjbTBcdU

Willie Nelson har det faktiskt också, men fraserar helt annorlunda.

Afrikanskt kulturarv. De fortsätter att uppmuntra till dans och musik efter att barnen "vuxit ifrån det".

De allra flesta barn rör sig oerhört bra till rytmer och musik, men sen växer det bort för att "det är pinsamt" m.m.

Intressant, kan stämma. Här har man kanske ofta sett något "pinsamt" i t.ex. rytmisk dans.

På ett seminarium jag var på, sa en afro-amerikansk föreläsare till unga trummisen: "Man, stop banging on the beat for me. I know perfectly well where the beat is, so you don't need to dictate it to me. Even if you stop playing it, the beat will still keep going, and we will both know where it is. Instead, tell me something, play me something, something I didn't know, something I haven't heard before, say what you need to say. Just please, stop saying 'here is the beat, here is the beat, here is the beat, here is the beat!" 😄

Skillnaden i rytmik, i det här fallet, är att BB tänker inte trioler som Gary, och han ligger inte platt på beatet som Gary. BB dikterar inte beatet för oss. Vi vet ändå alla var det är, kan man nästan höra honom mena. Takten liksom lunkar på, tyst, i bakhuvet, utan att man behöver tänka på det. Så BB kan dra vilka räkor han vill utan att han förlorar beatet, såväl melodiskt som textmässigt, frasera över taktlinjerna t.o.m. Men han - och vi - känner liksom var beatet är ändå. Man känner det i kroppen, om man "lyssnar".

Ja, jag tror själv det handlar om hur man känner beatet, eller pulsen. Däremot skulle jag inte vilja beskriva den som att den "lunkar på, tyst, i bakhuvet". En sån säker taktkänsla har ju jättemånga musiker, i alla genreer.

Svaret ligger i - det är min teori - en känsla för det dubbla tempot, tickande djupt där inne. Alltså riktigt snabbt ibland. Lyssnar man på B.B.'s break igen, kan man höra att han inte ligger på grundrytmen och triolerna, utan på ett födubblat tempo. Som en ride-cymbal snabbt tickande ovanpå, ungefär.

Detta tror jag är ett av grundämnena i mycket av den så kallade afro-amerikanska musiken.

Och har man inte den känslan, är det bättre att försöka spela någon annan stil. Som också kan svänga för den delen.

Jag är flerblodad vit och spelar med samma frasering och timing som svarta. Det har inget med hudfärgen att göra, det kommer från hjärtat. Se bara på tusentals vita bluesmusiker Det här är en form av omvänd tramsig rasism som grundar sig i nån slags störd omvänd nazitanke. Släpp det och lira skiten ur guran nu!

Ja, men jag frågar efter vad det är rent musikteoretiskt. Det måste gå att definiera. Och alla som spelar blues/jazz/soul har det inte.

Jag har kanske valt fel tråd... 😐

Du har rätt, och jag menade inte alls att det ena är bättre än det andra. Jag ville inte nedvärdera t.ex. Gary Moore.

Men många hör något speciellt i rytmkänslan, och jag skulle vilja hitta vad det är, rent tekniskt.

Kanske kan man träna upp det... 🙂

tror det är en inlärningsgrej, precis som allt annat, B.B king och många av de svarta blues-artisterna var med från rötterna, delta blues, medans vita kommer från helt annat håll rent influense mässigt. den svarta bluesen från södern är typ 185% känsla, medans vita musiker kommer från den mer strukturerade popmusiken, 50-talets musik va som att leva i melodifestiveln haha. off-topic. MY GOD vad jag hade gett för att ha BB king vibrato, kolla på den där handjävlen fladdra 🥰

Ja, helt klart beror det mycket på vad man växer upp med...

Otis Redding, Aretha Franklin, Ray Charles, Stevie Wonder, James Brown, Curtis Mayfield, Gladys Knight, Muddy Waters, Albert King, Luther Vandross, D'Angelo, Mary Blige och många andra har DET...

Men hur är det bland "kaukasierna"?

De som hör en stor skillnad i förhållandet till rytmen, snälla kommentera!

Det sitter knappast i hudfärgen, men arv kan ju inverka.

I rent tekniska termer talat, tror jag att jag har funnit lösningen...

Så där då...

http://www.youtube.com/watch?v=wyuSDajZTNo

Alltså breaken på 1.29 sek. respektive 1.55 sek.

Skillnaden i den rytmiska fraseringen.

Ja, jämför Gary och B.B. Det är på 1.29 sek. respektive 1.55 sek.

Varför verkar många svarta sångare/musiker ha en speciell rytmkänsla?

Och vad är det?

Jag ville höra vad ni tycker.

Vad knepigt, jag får inte in Youtube-klippet.. Hur gör man??

En tråd utan innehåll.. 😕

Tack så mycket för tipsen!

man läser ingenting för man varken bloggar eller ägnar tid åt bloggar har bara ett liv...

tänk om hela världen satt och bloggade till slut hur skulle det se ut, eller är det så redan???

bloggar nej tack det räcker så bra med några forum där fler kommer till tals...

😉

En blogg som är ett forum är bäst. Välkommen att kommentera på min blogg! Jag lovar att inte bli arg. 😉

Varför inte öppna bloggen för gästbloggare? Så kan andra som spenderar dagarna i studion göra inflikanden! Skulle kunna vara en idé för att sprida intresset kanske?

Jag har nyligen startat en blogg, musikstudiofeber.se , och skulle vara glad över lite förslag. Har fått mycket inspiration från det här fantastiska forumet.

Bloggen har som synes en ganska bred sfär, och är inte smalt inriktad på vare sig mp3 eller musikrecensioner, inte heller på att rapportera nya produkter. Rör sig nog mer runt processen att skapa musik.

Intressegrupp är väl främst såna som liksom jag har en digital musikstudio, t.ex. hemma, och mest spelar och skriver själv. Allt från amatörer till semi-proffs kanske.

Det finns ju likheter mellan ett forum och en blogg, men också ganska stor skillnader, främst längden på texterna. Vad läser man och vad läser man inte i ett längre blogginlägg?

Timing som sagt, och "space". Ofta kan en paus säga lika mycket som en spelad fras. Och vilket ögonblick man slutar en ton kan vara lika viktigt - eller viktigare - som när man börjar den.