Fri-filosofi alltså... 😄
Vare sig om det gäller mig själv (och mina egna alster) eller andras låtar så känner jag mig alltid som en kortdistanslöpare 10 sekunder innan start när jag sätter mig ner och ska börja spela in eller mixa. Jag brakar rakt in i ett sorts...lugn. Världen runt mig försvinner för några ögonblick och jag är tokfokuserad.
Jag har förberett mig så gott det går, repat och provat olika angreppsvinklar. Jag har gjort en liten "to do"-lista i huvudet, grubblat på vilka problem som kan tänkas komma upp (och givetvis, om möjligt, lurat ut olika lösningar) etc. Det här brukar inte ta för lång tid men är väldigt viktigt för mig att göra. Det hänger ihop med det där "lugnet". Det är skönt att vara förberedd för då vill jag gärna påstå att slutresultatet blir bättre.
Vidare; för mig har mixning alltid varit någon sorts mindfulness. Det är mycket "här och nu" för mig. Jag får sitta där och lägga till och dra ifrån, förändra, fila och bygga om som jag vill. Nuförtiden sitter jag knappast i evighetslånga mixsessioner men lite då och då känns det väldigt bra att få sitta där och känna "lugnet".
Givetvis finns det (numera) andra saker som jag kan bli lugn av; leka med vår dotter, dra ut i skogen och käka ostsmörgås och dricka kaffe på en stubbe mitt ute i ingenstans, sitta vid köksbordet och diskutera någonting med min sambo m m. Det här är också saker jag uppskattar men det är när jag sätter mig framför skärmen och ser alla pastellfärgade audio-spår och bussar som jag verkligen stormtrivs. Min värld, liksom...
De senaste åren så har det här blivit viktigare det där med att känna lugnet; f n är jag pappaledig ( 🥰 ) men till vardags jobbar jag som undersköterska på sjukhus där allt (av naturen) är väldigt uppstyrt (men som ofta blir något helt annat). Det är ett i allra högsta grad ett jävla joggande hit och dit (titta gärna på personalen nästa gång du besöker ett sjukhus; alla är alltid på väg någonstans).
Jag går från en sal till en annan, grejar med patienterna, springer ner och hämtar något i förrådet, tar blodprov, tömmer katetrar, tröstar en anhörig, tröstar en patient, delar ut matbrickor, skoj-tjafsar med en stackars AT-läkare, blir sur på en överläkare, dricker en kopp kaffe med mina kollegor, våndas, gläjds... Gör jobbet, liksom. Men så fort jag sätter foten utanför entrédörren glömmer jag mer eller mindre allt som har hänt under dagen eller kvällen, går hem och har åtminstone möjligheten att sätta mig där igen och känna lugnet. Det är inte alltid jag gör det men jag kan fortfarande.
Musik, inspelning och mixningen är min hobby och, vid sidan av vår lilla familj, mitt enda stora intresse och jag är jävligt tacksam för att jag fortfarande kan utöva det utan att känna någon form av stress.
Oj, det här vart jävligt pladdrigt märker jag men är det fri-filosofi så är det... ☺️😉
Vänligen,
CHAE