Hm, samtidigt som spridningen är större, många IVA-platser är belagda verkar det som inlagda pat inte är lika svårt sjuka som i våras. Det är, i all sin tragik, rätt bra ändå; folk söker tidigare i sjukdomsförloppet och ”klarar” sig bra med enabrt syrgas.
Nu borde folk fattat att respvård inte är någon jävla lek och att den här pandemin inte är något jävla hittepå.
Fan, jag tycker ju inte heller att det är så jävla lattjo att familjens sociala sfär har krympt ner till en sisådär 2-3 pers och att vi måste planera t ex veckohandling, inte träffa några vänner och få den dagliga integriteten sönderslagen men alltså... Det är så det måste vara ett tag till och det är bara att ta.
Baske mig om jag måste stå på CoVid-IVA igen och behöva svara random foliehatt i telefon att coronaviruset INTE är en bluff.
När t o m gymnasiet faktiskt lyckades med att greja et covid-säkert utspring i våras (!) klarar vi några månader med mörker till, m’kay. Mod och uthållighet, mina vänner!
Som sjukhusanställd med ”underliggande sjukdomar” sällar jag mig till den första vaccinbatchen. Hit me with dat vaccin, säger jag för fan i mig om jag skulle behöva sätta mig i totalkarantän från familjen när det åtminstone finns en liten chans att stoppa det här medelst ett vaccin.
Jesus jävlar, vad trött jag är på det här men fan... Nu krigar vi vidare!