steelyfan

Det va som fa.......

Mina gamla hemtrakter minsann.

Stoxa som området heter är runt Skepptuna golfklubb och inhyser en väldigt vacker mälardals miljö.

Ett och annat flygplan kan störa lite om dom använder fel start- / stoppbana på arlanda.

http://www.youtube.com/watch?v=VmUrrEkVfik&feature=youtube_gdata_player

Hur är detta möjligt, det kan inte vara medfött enligt många här i tråden?

Que?? Exakt vad skulle detta klipp bevisa? Han har onekligen en unik förmåga att komma ihåg låtar han en gång hört och som den hyggliga jazzmusiker han är kan han kan han spela dem i olika stilar och tonarter. Men ur ett strikt musikaliskt perspektiv så hör jag inget speciellt unikt orginellt med hans sätt att spela andras låtar eller när man hör honom improvisera fritt.

bra? visst!

unik förmåga att återge vad han hört? Absolut!

speciellt orginell som musiker? knappast!

Noter va jätte bra way back på Mozarts tid, inte minst ur den arkiveringstekniska aspekten.

När bandspelarn kom på 1900 talet är det för de flesta musikerna ett ganska ointressant notations medium.

Vad hette det sade du...? 😮

Här kommer Valle med ett bra och tydligt exempel på skillnaden mellan praktik och teori.

För mig har språket alltid fallit helt naturligt och jag har därför aldrig funderat på eller ens lärt mig någon grammatik medan jag gick i skolan (eller efteråt, för den delen...), utan grammatiken har alltid känts som slöseri med tid för mig. Trots det hade jag alltid bra betyg i både svenska och engelska. Att jag inte kunde någon grammatik satte däremot käppar i hjulen för mig när det gällde tyska, så där föll det inte alls naturligt för mig och betygen blev därefter... 😉

Det är på samma sätt med musikskapande. Har man en naturlig känsla och fallenhet för att skapa musik, så behöver man inte lära sig något annat än att använda de verktyg som behövs för att kunna skapa. Musiken kommer ändå, utan att man kan ett jota teori. Om man däremot vill söka sig utanför den typ av musik som man har en naturlig fallenhet för, så kan teorin behövas för att man ska förstå hur det hänger ihop, så att man gör "rätt".

Jag tror att vi (de olika falangerna kring musikteorins betydelse för musikskapande) talar förbi varann en aning. Jag tror inte heller att man aktivt använder musikteorin intellektuellt vid själva musikskapandet. Däremot tror jag att man tillgodogör sig i princip allt man har i fras, kliche, lick, smak-biblioteket när man väl skapar nånting på vad kan tyckas ett intuitivt sätt.

Vi är en produkt av vårat arv och även en slav under den. Tror man att det man skapar har nåt junfrufödsel, gudabenådat orginellt över sig, utan nån som helst yttre påverkan från tidigare intryck , så kan man bortse från musik teorin, i annat fall finns den där vare sig man är medveten om den eller inte.

Musik för mig uppstår i gränslandet mellan mönster och improvisation. Med mönster menar jag de förutfattade rytmiska-, melodisk- mm-regler som en viss grupp känner sig trygg med. Just nu gillar vi

i västlandet t. ex. 12-tons indelningen. Har ej alltid varit så! Kvarter var mer poppis än terser way back.

En låt som bara består av mönster eller bara är 100% improviserad utan med åhöraren gemensam värdegrund, kommer att upplevas i det tidigare fallet som tråkig och det senare som olidlig.

Därför tror jag på så många infallsvinklar in i musiken som möjligt. Se på musiken från så många perspektiv som möjligt. Både teoretiska och praktiska. Vare sig man vill det eller inte finns teorin där

undermedvetet ändå.

Är det ändå inte lite av en omöjlig diskussion detta? Lite som meningen med livet eller om gud finns eller inte? Avgränsningarna för gehör och musikteori är olika hos olika individer och säkert lite flummiga även internt för varje individ. Att utifrån detta försöka tilldela signifikans-m agnituder till de olika kreationsinspiratörerna bakom musikskapandet känns för mig, lite i flummigaste laget. Jag tror precis som psykologerna attt allt handlar om sex egentligen

och att det finns vissa absoluta skönhets ideal inom alla konstformer. Vägen dit är nog även inom musikskapandet ett mish-mash av alla mönster och intellektuella landvinningar som vi som art kommit fram till och överens om.

Jag tycker inte riktigt man kan skilja på melodi och ackord, utan att man mer bör se på meloditonen som att den ingår i ackordet. Faktum är att en och samma melodi kan låta väldigt olika i samklang med olika ackordföljder. Meloditonen "smakar" olika beroende på de harmonierna som ligger bakom och bör sådeles ses som en del av ackordet....... if you ask me....... och det görs ju allt för sällan...... 😉

Skönt sound, cool vid, men låten som sådan vet jag inte om den ger så mycket mer än

ett visst stämningskapande.Kanske kunde funka i bakgrunden till nån melankonisk filmscen?

Stör mig lite på den i mitt tycke lite tvekande obligatstämman som gitarren spelar.Men coolt

sound som sagt.

Och jag har aldrig förstått indie scenen med alla nissar som sjunger som kråkor men gör det med "känsla"

Håller med, prettos finns inom alla musikstilar inte minst inom Indie där det tycks mig extra viktigt med allt runt omkring musiken(utseende, attityd)

I min favorit genre Jazz kommer man inte så långt på sådana premiser.

Jag har aldrig riktigt fattat skolan som säger att det är de tekniskt fulländade, perfekt pitchade

sångarna (typ. M. CARREY), som är the shit!

Jag kommer aldrig att sätta Mariah Carrey, Whitney Huston, Beyonce

framför sångerskor som Nina Simone och Billie Holliday. I min värld

handlar musik mer om personligt uttryck i form av fraseringar, tajming

än om teknik och sound.

Jag är svag för det rena strataljudet som ligger precis under dist-gränsen fylld av övertoner.

Spanan in denna 16-åriga youtube fenomen för exempel på ett sådant sound:

i exemplet ovan använder hon tydligen en treble booster som enda effekt. Kanske

skulle önska mig en sådan i julklapp. 🙂

wow, serveras det alvedon till fördrinken? Tycker mig höra hur gästerna drar vid 0:16 in i låten.

För mig representerar ofta det sk. solot den del av låten där man kan vrida och vända på tidigare presenterade

ackordprogressioner och rytmiska mönster så att det dras till sin musikaliska spets. Om vers och refräng står för

den konventionella tolkningen av låten, så är solot dess advantgardistiska motpol. Vad det gäller improviseringstips så är jag väldigt svag för melodiska motiv som inte går jämnt upp i takten och som "vandrar" eller fasförskjuts mellan takterna då de upprepas. Man uppnår då att frasens olika toner "smakar" olika då de hamnar on- respektive offbeat på olika positioner i takten.

Steely Dan... Många tycker det är det perfekta ljudet. Jag tycker man allt för tydligt hör hur gejtade trummorna är. Plötsligt kommer det ett pukslag som låter som om det spelats in i en annan studio i en annan delstad och på en annan årstid. Det sitter inte ihop som jag vill på nåt vis.

Fast de är ju överjävliga på det spelmässiga.

Kan hålla med Guitar Nilsson om att de senare produktionerna från Donald Fagen och Walter Becker är alltmer syntetiska i sitt sound, men det som producerades mellan Åren 1976 fram t.o.m Donald Fagens solodebut med skivan the Nightfly (1982) är i mitt tycke bland det tightaste man kan hitta utanför jazzens domän. Under denna period släppte dom tillsammans skivorna Royal Scam, Aja och Guacho. På samtliga dessa fick världens bästa instrumentalister pröva att återskapa de genialt musikaliska ideer som kanske främst fanns i Donald Fagens huvud. I min mening fyller denna strikt arrangerade jazzpop/rock genre en oumbärlig del i musikhistorien som inte kan ersättas av mer traditionell jazz eller rock.

skitsamma exakt när han fyller... Ska vi skramla eller inte? 😉

minst sagt spännande! (eller är det nån som testar om det går att ta alla toner på greppbrädan) mao är okunnig om denna genre 🙂

Absolut! Den kromatiska skalan som vi i västerlandet kallar den, består av 12 noter och går utmärkt att spela till mer

modal musik typ pxm's exempel här i tråden. Vill man sen benda till sig lite kvartsnötter så går det med. Det som

avgör vad som är "rätt", är din egna subjektiva bedömning som lyssnare. Generellt kan man nog säga att vi störs mer av rytmiska oklarheter än vi störs av tonala dissonanser typ en passingtone som är onbeat eller nån ologisk kadens i ett stycke.

Jag gillar skarpt pxm's kompositioner. Lite porr för själen skulle jag beteckna det som. Vi är mönstersökande däggdjur och det är allt vi är! Lyssnar man på sån här musik så tangerar man (enl. mig) lite hur vi funkar innerst inne.

(God that's deep 🤪 )

Glöm inte den starkt undervärderade tibetianska bossanova punken. Den får fart på mina lurviga! 😉

Utan att egentligen veta vad jag pratar om......

...man kan väl pressa ihop glasull rätt ordentligt och därmed dubbla densiteten? 😕

George Gershwin, Satchmo, Nina simone, Charlie "Bird" Parker

Och inte minst Lady day:

Om vi bortser från alla abstraktionsnivåer så handlar det ju egentligen bara om en sak. SEX!

Don't fool yourself to belive otherwise. 🥰

Mellannummret med breakdansandet till bachmusik var ju överlägset.

Annars gillade jag Irland's framträdande bäst (tror dom vinner)

Volymkontroller / potentiometrar som sprakar är en klassiker. Det beror på att oxidering bildats på det membran/glidytan som utgör det

steglösa motståndet. Oftast kan man nöta bort det genom att vrida kontrollen fram och tillbaka ett otal ggr. Man kan likna det vid rost på

skivbromsar på en bil.

En klassiker är att man spänner en massa onödiga muskler. Jag kan få kramp i biceps ibland om jag spelat länge vilket

knappast torde vara nödvändigt. Här är några tips du kan prova:

spola händerna under rinnande varmt vatten.

strecha hela armen från fingrarna uppåt.

fokusera på att spela rytmiskt korrekt och tangera bara strängarna lätt.

en kall stor stark kanske hjälper?

Jag gillar mixolydisk.