God morgon!
Inspirerad av kommentarer i trådar här i stil med "han ligger en åttondels ton fel hela tiden", "om trummorna hade varit tightare, så...", "önskar det hade varit inspelat i en riktig studio" och "det vore ju bra om basisten visste vad han sysslade med" samt "vet de inte att man har uppfunnit kompressorn", så funderade jag över vad jag var mest känslig för i en låt. Vad jag har svårare och mindre svårt att acceptera när jag lyssnar på musik.
Om ni får välja en av dessa - vilket är det värsta tänkbara? Svårt, men ni måste välja, med slangbellan riktad mot låret...
1) Trummisen är otight - och då menar jag inte sådär knappt mätbart otight ens man superöron, utan hej och hå som en rattfull på fel sida vägen.
2) Basisten är otight - samma fenomen som ovan, men nu är det basisten som slirar.
3) Vokalisten är ute och seglar - menar inte nu när endast de med superöron eller fysiska high end-mätinstrument kan uppfatta mikroskillnader som att det ligger en åttondelston fel, utan här handlar det snarare om hela toner på fel sida om vad som vore brukligt.
4) Sångaren eller någon solist verkar nästan ha tagit snedsteg eller tappat mikrofonen, för att i nästa stund hamna på den. Ett extremt studsande vad gäller närhet i framförandet alltså, med tillhörande varians i ljudstyrka. Som om någon sluntit på regeln.
5) Det verkar vara en bra låt, men vad som borde vara inspelad på cdr, wav-fil, DAT- eller åtminstone Analogkassett presenteras på en monofonisk mikrokassett med 30 dB brus och 60 dB "nåt som låter".
🙂
För egen del väljer jag 4an. Uppskattar förvisso Neil Young ändå, men ibland undrar jag hur vissa tagningar har passerat, och det är ju inte bara live som det blir så.
regnstorm mot fönsterrutan//:debatt