Jag håller med om att det är overkligt magiskt tänkande med evigt liv, himmel och helvete, frälsning av Jesus osv, men jag respekterar ändå folks tro. För jag har trott på det själv, då jag var kristen från liten knodd till övre tonåren. Blev indoktrinerad i söndagsskola, barnfilmer om Bibelns berättelser, var på massa församlingsläger och resor. Jag hyser dock inget ont om mina föräldrar, de ville bara väl för mig, min framtid och nästa liv, och därför dela sin tro och världsbild . Som litet barn så är det föräldrarna som främst lär en hur världen fungerar, man tror blint på allt de säger. Sen är det svårt att bryta den tron sen, ("mina föräldrar kan väl inte ha fel?", men jag är glad att jag lyckades. Stångades i mitt inre några år. För det svåra är när man umgås i stora kretsar med massor av människor som är övertygade, som vänner, deras föräldrar och bekanta, man är på en kristen festival med tusentals besökare, så känns det orimligt att ALLA de här skulle ha fel? Så jag fattar varför man kan ha en sån världsbild och har svårt att tänka om, då man är i en bubbla av personer som ständigt bekräftar varandra. Plus att många i de kretsarna har en tendens att vara grymma retoriker, så man rycks med och övertygas på nytt hela tiden. Idag ser jag kristna grupper som en sekt, men inte med onda avsikter. Tvärtom, allt de vill är att sprida kärlek, omtanke och frälsning. Man har väldigt goda värderingar från bibelns budord osv, ofta helt fantastiska människor. Men de är också trångsynta, låter vetenskap och logik rinna av dem. Så ja, andlighet och tro är klurigt. Whatever floats your boat liksom. Så länge ingen inte försöker pracka på mig sin religion och ingen har onda avsikter så har jag inga problem med det.