"Jordeväsen"

[Nelerion]

Hej Hej !

Jag har försökt börja skriva något riktigt långt och tanken är att det skall bli

en bok av det hela, jag är osäker på om det håller, om det är något man

fastnar för. Jag misstänker att en hel del av er här inne har en ganska stor

bokhylla.

Om ni har lite tid över får ni jättegärna läsa genom texten och se hur den

känns.

Lite som på Demosidan med andra ord.

Då kör vi . .

Prolog

"piiiip"

"piiip"

"Svara då för helvete Erik, du har suttit där i 3 timmar minst."

"Ge dig, du vet mycket väl varför jag inte svarar."

"piiiip"

Kapitel 1

En Yxa klyver genom den varma natten, en Yxa fylld med hat och oförstånd. Briser

från det uppvärmda havet smyger sig genom den dunkla natten och sjänker dofter

ljuva för ortsbefelkningen efter kustremsan. En fiskmås seglar över de låga taken på

fiskebodarna och blickar ut över gator fyllda med tomhet. Erik springer bort från sin

själ, sitt inre och sina skulder. "Det kan inte vara någon efter nu" muttrar Erik flås-

ande för sig själv medans tid och rum förflyttar sig långsammare än vad hans kropp

mäktar med. Utan tankar på annat än död och lidande styr han fotstegen in på

vägar ingen rört sen de byggdes, mörka skuggor har tagit över här nu, varken kropp-

sliga eller synliga. Skuggor som så länge levt sitt eget liv i sin egen värld där i smärt-

ans rike. Erik är tvungen att stanna, det är något som får honom att stilla sjunka ner

på marken, en yttre frihet som lockar med sina falska rop. Friheten gör sig påmind

under varje andetag Erik mäktar med, starka och svaga läten ekar i de hålrum han

genom sin svaghet skapat. Mörkret sänker sig sakta ner över de kala mossbekläd-

da bergen som innehåller så mycket minnen, så mycket smärta och mörker, men

helt bortom räckhåll för tankar och syner. Liggandes och helt utan hopp sluter sig

tillslut Eriks ögon och världen försvinner sakta från rädslan.

Kapitel 2

Det var sent en Junidag mitt i det fina vårslutet där sommaren med full prakt tog öv-

er liv och ljus. Pär och Marie hade recis fått fram sina utemöbler efter en mycket

nogrann inoljning som precis hade torkat in i de smått slitna möblerna som så län-

ge fått utstå havets salta vindar och uttorkande briser. De var omsorgsfullt utplacer-

ade för att ge så mycket välkomnande intryck som möjligt där vid strandvägen.

Grannarna hade precis fått upp sin nyinköpta parabol som mest förstörde de fina

vyerna för Pär och Marie, men de kunde inget säga. Gräset hade precis slagits för

första gången i år och det doftade ljuvligt under solens tryckande strålar. Pär hade

lovat Marie en alldeles speciell afton då de till Maries stora förvåning tydligen hade

något att fira, vad visste hon inte men Pär var så hemlighetsfull. Hon visste att de

skulle vara helt ensamma då stort sett hela byn skulle ner till torget under kvällen

för att se på den fina våravslutningen som alltid hölls den 3'e Juni för att hylla frihet-

en som nu hade varit med dom i 60 år. I år var allt förberett in i minsta detalj nu när

det var ett såpass celebert årtal att fira. Allt skulle vara perfekt och Marie ville helst

av allt kunna vara med där nere på torget några kilometer bort från deras vackra hus

men Pär hade andra planer på gång som hon kände sig mer eller mindre tvingad

till att vara med på. "Jaja, jag kommer få se de fina korten imorgon i alla fall" tänkte

Marie stilla för sig själv medans Pär sprang runt i huset och donade med både det

ena och det andra. Han hade sagt till henne att vara på utsidan då allt skulle få bli

en överraskning väl allt var klart. Hon gav sitt ord på detta och ägnade eftermiddagen

åt att göra iordning de jordbeklädda ytor som skulle besmyckas med blommor nu

när allt var så vackert.

De hade ett gulmålat hus som låg precis i en sluttning ner mot havet, en

vackert besmyckad himmel låg alltid som en utsikt för dom de kvällar utsidan togs

i besittning. Ett stort hav bredde sig ut framför dom med sina vackra vyer ända

fram till horisonten som med sin skrämmande kant avslutade de tankar och käns-

lor som hörde kvällen till. Det var egentligen aldrig några vågor att tala om, men

ibland var där mer liv än vanligt nere i vattnet. Inga barn hade funnits nere på strad-

en på länge då det gick gamla bysägner om vad som rörde sig nere i vattnet. Ett

stort oförklareligt väsen låg alltid och lurade enligt de sägner som gick rakt genom

varje år det var dags för den årliga festen nere på byn. Där var ibland några tonåringar

som tvunget skulle ner till stranden för att se vad som verkligen fanns där, men de

hann aldrig särskilt långt innan gamle Fredrik hann ikapp dom med sin käpp och

fick hejdat dom från att nå strandkanten. Marie hade länge funderat på vem som

skulle bli nästa strandvaktare trots att hon hade svaret inom sig sedan länge. Det

var Pär som skulle stå där med sina förmanande vuxna kunskaper och hejde de

som gick sin rygg tillmötes. I den vackra sluttningen fanns flertalet fläderträd som

sög sitt vatten från de bäckar som ledde ner mot havet och blomstrade alltid i full

blom varje år. Där var även en hel del vinbär- och krusbärsbuskar som sjänkte den

varma sommaren underbara dofter. Marie hade länge ansat och sett om dessa

växande krafter som sina egna barn då de länge varit i den försökande frasen att

"äga ett eget liv" som Pär alltid uttryckte det när det var tal om barn. Han hade sitt

förbaskade arbete som upptog all kraft och tid, men där fanns kärlek mellan dom

som fick alla andra tankar att försvinna lika fort som de uppstog och så var även

fallet den här gången. Pär kikade med jämna mellarum ut genom altandörren för att

se hur hans älskade mådde men han sa aldrig något utan stod mest och smög i

vardagsrumsgardinen. Marie såg detta var gång men låtsades som inget för att inte

förstöra hans smygarförsök och göra honom ledsen då han ändå jobbade som krim-

inalare. "Marie" ropar Pär från köket i en ton som menade att hon skulle komma in.

Marie kommer in i Vardagsrummet och möts av en underbar doft från kök-

et och även av Pär som står mitt i rummet iklädd en fin kostym som bär upp hans

vältränade kropps närhet. Hon hade faktiskt för första gången fått vara med och väl-

ja kostym till honom och det var just den han bar den här aftonen. Marie kände

sig oren då hon hade stått i arbetskläder hela eftermiddagen och rensat rabatter

så hon bad om att få gå upp och byta om men Pär nekade henne och sa att hon

var helt underbar som hon var. Marie log och gick fram för att kyssa sin äkta make

som stod där och lös upp det dunkla vardagsrummet med sin fulla charm och ut-

strålning. Han gick fram mot Marie och tog tag i hennes händer, hon tyckte att

han tog i lite väl mycket när han kramade om dom men sa inget. Pär gick bakom

Marie och kramade henne bakifrån med ena armen medans han smidigt tog upp

en bindel från kavajfickan med den andra. Sakta smekte han hennes mjuka och

ljuvliga kind med den handen som tidigare hade kramat henne och förde upp den

andra mot hennes huvud innehållandes bindeln. Han bad henne blunda och knöt

sakta bindeln över hennes ögon för att förblinda henne från all vardaglig tristess

som helgen erbjöd. Hon var helt lamsalgen efter bindelknuten då hon tidigare i sitt

liv aldrig ens varit i närheten av att någon gjort henne blind. Pär tog tag i hennes

händer med ömma rörelser och hennes trygghet blev sakta men säkert mycket

stark då hon älskade kärleken och allt runt omkring.

Pär ledde Marie ut i köket där en underbar doft av mat strömmade mot

deras nakna näsor. Marie tog djupa andetag genom borrarna och älskade tanken

av vilken underbar middag dom skulle få avnjuta den här aftonen. Hon vände sig

om och letade efter Pärs mun och efter lite sökande fann läpparna varandra och

deras kropar insjönk i en kyss. Pär förde med sina bestämda rörelser deras kroppar

upp mot övervåningen genom trappan som förband de båda våningarna åt. Halvvägs

i trappan kände Marie en doft av rökelse komma mot hennes ansikte och hennes

njutning blev än mer vackrare och tagande. Pär förde in henne i sovrummet med

nu en mycket bestämd hand. Marie kände att Pärs hande hade börjat svettas or-

dentligt men la inte mycket mer tankekraft på det. "Litar du på mig?" frågade Pär

förvånande och givetvis svarade Marie "Ja!". Han förde henne mot det håll hon trodde

sängen stod åt men det visade sig att där bara var en stol som hon sakta sattes i.

Pär satte henne ner i stolen och lämnade hennes händer med en öm kärleksfull

smekning och tog några steg bort. "Älskling, du kan ta av din bindel nu" sa Pär

med en förvånandsvärt mörk röst och Marie gjorde som hon sa. När väl hennes

otränade ögon fick se ljus igen ser hon helt röda väggar, ett tak fyllt av rep med

hängande huvuden och allt är som i en dröm, en overklig dröm, något som inte

kan hända, något som inte får hända, något som inte går att beskriva med ord.

Marie tittar förskräckt fram mot deras fina tavla de målade ett år efter de hade

träffat varandra och ser blod rinna, blod som död, blod som i rött, blod som i mord.

En Yxa kommer mot henne och allt mörknar, allt svartnar, allt blir natt, allt för-

svinner, allt dör.

Var det något att ha?

>Magnus

[Pazo]

Du borde fråga musik eftersom han är författare.

Eller vänta tills hans svarar i denna tråden. Jag ska ta och läsa din text nu. men jag kan inte lova någon bra feedback eftersom jag nte är "den litterära" typen. 🙁

[Nelerion]

Får skicka ett litet PM och be han kika in här då.

[musik (oregistrerad)]

honom...

be honom kika in...

Nåväl, jag har läst nu oavsett om jag fått något PM eller ej. Men det ser jag nu upptill att jag kanske fått. Då svarar jag där istället.

Nej, det var från någon annan. Skit samma, jag svarar med PM tebax nu.

:musik

ELISE: Efter kontroll

Redigerat 10 januari 2006 av musik

[android]

Oj, intressant iallafall...

Lite halvmysko språkbruk ibland (väl mycket adjektiv kanske?), men å andra sidan kan det kanske vara ett signum som skiljer dig från mängden...? Fast jag tycker att det bitvis blir lite svårläst.

Och så borde du kolla stavningen också, men det är väl inte så noga i det här skedet.

Lycka till!!

[Nelerion]

Jag själv tycker där bli alldeles för mycket punkter vilket, i mitt fall,

leder till att läsningen blir lite stakig. Jag är mycket osäker på hur

det blir med mer kommatecken men troligtvis blir det mer lättläst.

Jag har en stor nackdel och det är att jag sov under samtliga

grammatiklektioner och klarade knappt av att gå därifrån med

godkänt. Detta ångrar jag djupt och har funderingar på att börja

läsa lite kvällskurser för att kunna sätta mig in i adjektiven och

presens värld.

Hur är kapitel 1, det blir en hel del utsvävningar där vilket jag miss-

tänker kan vara tröttsamt att ta sig igenom men tanken är att det

skall vara sådana partier lite då och då?

Som sagt, mycket mindre punkter och en ordentlig koll på

grammatiken tror jag själv skulle lätta upp det mer.