I’m back bitches. Snön har kommit! Och nu börjar det bli lite stressigt.

Om mindre än två veckor är det dags för - vår första riktiga - konsert på skolan, och inom en månad ska jag ha spelat in, mixat och maestrat min låt så att den är helt färdig för släpp. Inte så svårt, tänkte jag, eftersom låten jag ska uppträda med på konserten och den jag ska släppa är samma låt. Och den instrumentala biten av den är helt klar. Texten är klar. Melodin är klar. Låten har funnits i flera år. Det ända jag behöver göra är att spela in sången… Själva berättarrösten till sagan. Det var inte så bara. Det är ganska lätt att bli avtänd när man öppnar munnen och det låter som att en halsbränd noob har lyckats lura sig in i en sångstudio och låtsas vara en sångare. Man har också någon förväntan på hur det ska låta, som sen inte stämmer. Nån slags produkt av dom sångarna man har i öronen varje dag. Men istället kommer det ut något helt annat. Någon egen röst som man ju aldrig hört på Spotify förr. Jag tror bara att jag behöver bli van vid den. Förstå att ens egen röst inte är mindre valid än någon annans.

Sedan är det ju hela problemet med självmedvetenheten. ’Här står jag i ett rum och försöker sjunga och där utanför går nån förbi och ser mig - och kanske hör mig! - och hur sjunger jag egentligen? Varför sjunger jag på det här sättet? Vad säger det om mig? Och stämmer det överens? Och så kommer det ju vara kvar permanent. This is it. Sjung nu. Sjung med känsla. Men också med tajming och gärna rätt toner. Och sträck på ryggen. Öppna munnen mer. Herregud, har jag någonsin kunnat sjunga? Nu hade jag verkligen känsla men vad pinsamt och fult det lät när jag spelade upp det.'

Ja. Ni fattar. Sen kanske det bara är förbannelsen; ’att utrycka sig som tjej’ som är där och spökar.

Det här problemet tog jag upp under vår ’produktionsprocess-lektion’. Där bemötte vi allas problem och hinder med metoder från KBT behandlingen. (Inriktat på att förändra dysfunktionella tankemönster och beteenden som vidmakthåller ångestsyndromet genom negativ förstärkning. Vi pratade om att självmedvetenheten kommer från en känsla av skam och bemötte det med att konstatera att det inte finns några faktiska saker som gör att jag borde känna skam. Det kändes lite som gruppterapi och var väldigt fint. Det blev tydligt att den konstnärliga kreativiteten håller hårt i handen på vårt mående, och att stöta på problem med kreativitet ofta handlar om andra saker som man då behöver fokusera på först. Som att vi är maskiner, och vi behöver våra funktionaliteter och nödvändigheter innan vi kan göra något annat. Sömn och mat osv...

Lite random highlights:

• Jag såg den litauiska bandet Katarsis i hus 7 i Stockholm. Det var bland det bästa jag sett och hört. (se bild)
• Det skapades ett band ur vår klass och vi drog genast fram en SLEDGE synt med stora rattar och ljud. Jag älskar syntar så mycket.
• Vi har fått producera egna K-pop låtar
• Jag har upptäckt låten Sleepy Head av Passion Pit

Just nu sitter jag i biblioteket och stör mig på att det är så många här. Sen kommer jag på att jag är i storstaden. Här finns folk. Och dom kommer gå till biblioteket. Någon föreläser i rummet bredvid. Jag känner mig lite levande. Utanför är gatorna inramade av affärer och barers neonskyltar, tvärbanor och människor som går kors och tvärs över frostiga underlag. I värmen sitter jag och skriver om mitt musikskapande. In new yoooork, concrete jungle where dreams are made of! Theres nothing you can’t do! Now you’re in stockhooolm.

Aja. Nu ska jag gå och dricka öl med mina skolkamrater. Förutom att ingen jag känner ska dit så jag behöver gå själv. Bara jag. Ensam, med folk i andra klasser, folk jag inte känner… not all heroes wear capes. Pray for me. ❤️