Bitter Sweet Symphony – den största låtstölden genom tiderna

Richard Ashcroft under en konsert med The Verve på V Festival. Foto: Daniel Jones, Alamy.

Mitt under rådande britpop-duell mellan Oasis och Blur stal plötsligt The Verve uppmärksamheten under 1997. Visst, Oasis hade samma år en stor hit med D'You Know What I Mean? och Blur med Song 2. Ändå kunde de inte rå på Bitter Sweet Symphony med sin medryckande stråkslinga, radiovänliga hook, budskap och en briljant musikvideo där Richard Ashcroft – i gränslöst självförtroende – tar sig fram på Londons gator utan att ge vika för någon eller något. Låten och videon leker med idén om ett repetitivt liv där vi är fångade i en loop av begränsningar, förväntningar och rutiner som inte bara är till godo. Ibland är de behagliga, ibland ger vi efter för deras frestelser och tvingas leva med en bitter eftersmak.

Receptet fungerade och gav The Verve otrolig framgång. Resultatet blev dock inte pengar, berömmelse och makt, utan snarare en lång tvist om låträttigheter, royalties och lämpligt erkännande. Många känner till att låten har en tydlig koppling till The Rolling Stones men allt börjar långt tidigare – och samtidigt som The Verve lånade den karaktäristiska stråk-loopen av Jagger och kompani –hade även de, i sin tur, lånat när de skapade sin låt.

Låter det förvirrande? Lugn, vi tar det från början.

Bitter Sweet Symphony har sitt ursprung i en predikan

Berättelsen går tillbaka till olika delar av 1900-talet och börjar med pastor J.M. Gates. Han var känd för sina predikningar och gospelsånger och 1926 publicerade han You May Be Alive, You May Be Dead, Christmas Day. Denna predikan sägs ha lagt grunden till refrängen i Staple Singers låt This May Be the Last Time från 1954. Eftersom deras “lån” är baserat på en traditionell gospelsång, från den muntligt överförda kyrkliga repertoaren, har den ingen individuell upphovsrätt.

Elva år senare (1965) släppte The Rolling Stones en av sina första stora hits, The Last Time. Refrängen är praktiskt taget identisk med This May Be the Last Time i melodi och text – ett faktum som aldrig ifrågasattes av Stones själva. De lade till tillräckligt med egna element (till exempel melodi, arrangemang och gitarriff) för att stycket skulle kunna listas som en Jagger/Richards-komposition.

Richards kommenterade detta i boken According to the Rolling Stones från 2003. Lyckligtvis behövde Stones inte hantera några juridiska problem. ”Vi kom på The Last Time, som i grunden var en ny version av en traditionell gospelsång som sjöngs av Staple Singers, men som tur är har själva låten en lång historia" sade Keith Richards.

Legendarisk sampling av Stones manager

The Rolling Stones The Last Time blev en enorm kommersiell succé – den nådde förstaplatsen på singellistan i både Storbritannien och Tyskland och niondeplatsen i USA. Låten tilltalade även deras dåvarande manager, Andrew Oldham, som hade ett musikaliskt sidoprojekt som hette The Andrew Oldham Orchestra. I detta projekt brukade artister som Ian Stewart, John Paul Jones, Jimmy Page och Stones-medlemmar komma till studion för att medverka på olika sätt.

Andrew Oldhams The Rolling Stones Songbook från 1965 är en sedan länge rätt bortglömd skiva som innehåller en cover av The Last Time, omtolkad av den engelske kompositören David Whitaker. Det som är så speciellt med denna instrumentala version är att det är från denna som den bitterljuva symfonin har sitt ursprung.

Jämfört med den kommersiellt framgångsrika Stones-versionen föll den instrumentala coverversionen snabbt i glömska. Det tog 30 år innan The Verves sångare och frontperson Richard Ashcroft spårade upp det okända albumet och skapade en helt ny låt kring en sampling. Han och The Verve lade till nya instrument och sång vilket lämnade lite av originalet kvar. Gitarristen Nick McGabe beskrev det i en intervju så här:

"Samplingen är knappt alls med; den huvudsakliga stråkfrasen som alla verkar tro är samplingen är Will Malones partitur. Varken den höga frasen som kommer in i början eller de svällande stråkarna som kommer in senare har något med The Rolling Stones att göra."

Bandet kontaktade Decca Records, som hade rättigheterna för Oldhams inspelning och samplingen ifrågasattes aldrig: De kom överens om en 50/50-fördelning av framtida royaltyintäkter. 

Men plötsligt ingrep en tidigare Stones-manager: Allen Klein.

Allen Klein tar alla rättigheterna från The Verve

Allen Klein, som var manager för The Rolling Stones från 1965 till 1970, ägde upphovsrätten till låtskrivandet. Han var fascinerad av framgången och kände en ny möjlighet att tjäna pengar. Klein anklagade The Verve för att ha använt mer av samplingen än vad som ursprungligen överenskommits. Klein hävdade att sångmelodin var kopierad från Stones-låten och att endast tempot gjorts långsammare. Hans holdingbolag, ABKCO Records, lämnade därefter in en stämningsansökan om plagiat – det handlade med andra ord inte ens om samplingen längre.

”Vi fick höra att det skulle bli en 50/50-delning”, minns basisten Simon Jones. ”Sedan när de såg hur bra skivan sålde ringde de och sa: ’Vi vill ha 100 procent eller så tar vi bort plattan från butikerna, ni har inte mycket val.'" Så småningom nåddes en förlikning utanför domstol och alla intäkter gick till Jagger och Richards.

Det blev verkligen absurt när låten nominerades till en Grammy för bästa låt – med Jagger och Richards som officiella låtskrivare. Richards tillfrågades 1999 om han tyckte att The Verve hade behandlats rättvist. "Jag kan inte kommentera det, det är en fråga för jurister." Han tillade dock: "Om The Verve kan skriva en bättre låt kan de behålla pengarna."

Vändpunkten kom 2019

Länge verkade det som om The Verve var tvungna att acceptera situationen och helt enkelt svälja det bittra pillret. Men det skulle komma en ännu en vändning i denna historia.
Efter att Stones före detta manager Allen Klein dog 2009 tog hans son Jody Klein över hans förlag. Han träffade Mick Jagger och Keith Richards igen och gick därefter med på att överföra låträttigheterna till Richard Ashcroft. År 2019 var tiden äntligen inne och Ashcroft var nu den rättmätiga ägaren av Bitter Sweet Symphony. Tvisten hade avgjorts efter förhandlingar med Kleins son och Rolling Stones nya manager, Joyce Smyth.

Intäkterna från 1997 till 2019 stannade dock kvar hos Jagger, Richards och ABKCO Records. Enligt rapporter tjänade Stones-medlemmarna över 5 miljoner dollar på detta.
För resten av The Verve hade dock avtalet en bitterljuv eftersmak. Eftersom låtskrivarintäkterna överförts exklusivt till Richard Ashcroft (han var låtskrivare) fick bandmedlemmarna inga inkomster från publiceringsrättigheter för Bitter Sweet Symphony. I gengäld tjänar de pengar genom sin andel av försäljnings- och framträdandeintäkterna från det medföljande albumet Urban Hymns.

En sak är säker: Berättelsen ger, åtminstone för Ashcroft, inre frid istället för huvudvärk och irriterande juridiska problem. Nu kan låtskrivaren åter glatt följa sin passion för fotboll: "De spelar den [Bitter Sweet Symphony] före Englandsmatchen. Så jag kan luta mig tillbaka, titta på England... och äntligen bara njuta av ögonblicket."

Tidslinje:

• 1927 publicerade Pastor J. M. Gates predikan You May Be Alive, You May Be Dead, Christmas Day.
• 1954 bearbetades predikan och spelades in av The Staple Singers som This May Be the Last Time.
• 1965 släpptes The Rolling Stones-låten The Last Time, en av deras första hits. Refrängen i This May Be the Last Time är identisk i både melodi och text.
• 1965 gav Stones manager Andrew Oldham med The Andrew Oldham Orchestra, ut en ny version av The Last Time, med den legendariska samplingen skapad av kompositören David Whitaker.
• 1997 använder Verve samplingen och skapar en ny låt utifrån den. De avtalar med Jagger och Richards om 50:50 i licensintäkter.
• 1997 vill plötsligt den tidigare Stones-managern Allen Klein ha alla intäkter och hotar med att stämma. Hans förlag når en överenskommelse med The Verve utanför domstol och får från och med nu 100 % av licensintäkterna.
• 2009 dör Andy Klein och hans förlag tas över av sonen Jody Klein. Han talar med Mick Jagger och Keith Richards och avtalar om att Richard Ashcroft kommer att få alla intäkter i framtiden.
• 2019 I 22 år fick Stones alla licensintäkter. Tvisten har nu avgjorts och låträttigheterna har överförts till Richard Ashcroft. Dock behåller Stones den tidigare inkomsten.