Eva stod förskräckt i farstutrappan och stirrade Roland rätt i ögonen, väntandes på att han skulle ge något slags svar eller åtminstone vika med blicken. Men så skedde icke, Roland stirrade som förhäxad på Eva efter hennes oväntade fråga. Eva beundrade hans självdisciplin och undrade stillsamt för sig själv hur hans tankegångar just nu gick. Hon kunde nästan se kugghjulen i hans huvud röra på sig, hur han begrundade alla tänkbara utgångar och möjligheter av Evas förslag.
Ganska snart kände Eva hur stirrandet nästan övergick i någon slags duell, en arga leken. Denna tanke gjorde det mycket svårt för Eva att behärska sig och hon fann det plötsligt mycket svårt att hålla masken. Trots det allvarliga i situationen, eller kanske just på grund utav situationen, så kände hon ett mycket starkt behov av att skratta okontrollerat åt det absurda i situationen.
Efter cirka en minuts kamp så gick det inte längre. Eva tappade boken i golvet och höll sig för magen samtidigt som hon gav ifrån sig ett mycket ljudligt skratt som ekade längs väggarna. Och hon fann sig själv börja skratta ännu mer ju mer det ekade.
Slutligen började hon sakta lugna ned sig och skrattet blev mer hickningar tills det slutligen stannade av. Hon tog av sig glasögonen och torkade sig i ögonen. Roland stirrade fortfarande på henne men hon tyckte sig skymta ett leende i mungipan. Uppmuntrad av detta beslöt hon sig för att upprepa frågan:
- Tar du den i tvåan?
