Nu känner jag bara för att skriva av mig lite så ni kan scrolla vidare om ni inte orkar läsa.
Jag träffade en nära vän igår och hon sa att hon trodde att jag just nu gick igenom en depression. Tanken har inte ens slagit mig men jag antar att det kan stämma - jag har sovit väldigt dåligt i flera månader och jag har druckit alkohol mer eller mindre varje dag för att kunna slappna av ordentligt. Men framförallt - jag har nog varit väldigt olycklig ganska länge nu.
Det är lustigt hur man inte ens kan märka något sådant. Man tror att det ska vara som på film där man genomgår ett trauma och sen så slutar man kamma håret och hänga med i konversationer men riktigt så klyschigt är det inte. Istället är det som en filt som ligger över en och alla ens tankar.
Jag vill gärna skylla det här tillståndet på att jag blev dumpad för fyra månader sedan på exakt samma sätt som jag blev dumpad för fem år sedan - genom att min partner tappade känslorna. Men jag tror samtidigt det går betydligt djupare än så och definitivt har med mitt kassa självförtroende att göra. En känsla av att inte räcka till eller vara tillräckligt för någon. Att man inte duger som man är. Samtidigt ser jag hur jag själv arbetar för att upprätthålla denna självbild - jag klankar ständigt ner på mig själv och tänker mycket på mina brister. Men det är ett beteende som jag, trots att jag är medveten om det, har otroligt svårt för att stoppa.
Min vän tycker jag ska söka hjälp. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar eller ens vad jag ska säga. Jag gick hos en psykolog för tre år sedan och jag överdriver inte när jag säger att det var ett av mitt livs värsta upplevelser. Samtidigt är det sjukt jobbigt att höra att ens bästa vän är jätteorolig för en. Sånt vill jag inte utsätta mina vänner för.
Såatte...jag förväntar mig inget svar alls på det här. 😛 Ville bara skriva av mig.
